Moderna tider

Jag brukar säga att jag gillar Bob Dylan. Men det stämmer ju inte. Jag tror inte att jag gillar honom alls som person. Däremot tycker jag om att lyssna på inspelningar av hans musik. Inte allt förstås. Mer sentida inspelningar fångar i allmänhet inte mitt intresse på samma sätt. Jag brukar för enkelhetens skull dra en gräns vid 1978, ungefär vid tiden för Bob Dylans religiösa uppvaknande.

Det är inget ideologiskt ställningstagande från min sida, även om kontrasten mellan hans religiositet och min relativt bergfasta irreligiositet säkert färgar upplevelsen av musiken.

Det är nämligen musiken det handlar om. Musiken som blir sämre och sämre. Rösten, som fram tills dess förändrat sig från skiva till skiva - aldrig varit vacker eller behaglig men alltid levande. Den frälste Dylans röst känns avlägsen och ointresserad.

Under 1980-talet var det få som uppskattade Bob Dylans nya musik. Skivorna blev gradvis sämre, ibland närmast parodiskt dåliga, tills något plötsligt hände i slutet av årtiondet. Skivan Oh Mercy sågs av många som en vändpunkt, ett uppvaknande, om än kortvarigt. De närmaste åren efter Oh Mercy var magra ur kreativ synpunkt. I slutet av 1990-talet kom nästa uppvaknande med skivan Time Out of Mind. Därefter har varje skiva av Bob Dylan hyllats av en enig kritikerskara.

Själv har jag varit tveksam. Jag köpte snällt skivorna, men där andra hörde visionär poesi och konstnärlig pånyttfödelse hörde jag bara ett uppgivet kraxande. Allt handlade om den timliga världens ruttenhet, i ljuset av en underförstådd nära förestående apokalyps. Om inte uttryckligen religiös konst, så i alla fall konst filtrerad genom ett medvetande som allvarligt skadats av religionens destruktiva kraft.

Och skivomslagen, herregud. De är inte bara fula. De är negationen av god smak och saknar helt estetisk koppling till musiken.

Omslaget till den senaste, "Together Through Life", är värst, men alla tre är så anonyma att jag skulle kunna använda dem för att suggerera mig själv till sömns, om det inte vore för att jag blir så arg av att se eländet.

Men här kommer det märkliga.

De senaste månaderna har jag nästan bara lyssnat på den saliggjorde Dylan från 1978 och framåt, paradoxalt nog samtidigt som jag själv har radikaliserats i min irreligiositet för att numera tveklöst kalla mig ateist. Jag kan nu på ett helt annat sätt se storheten i mycket av den musik som jag tidigare avfärdade som menlös, trött och tillbakablickande.

Edward Said talar om konstnärers late style, som en sorts mogen konst som utspelar sig i periferin. Efter ett liv av framåtblickande kan den åldrande konstnären ställa sig vid sidan om. Han eller hon skapar utan tanke på samtidens diskurser och stilideal, kanske stärkt av ett lång livs erfarenhet och erövringar, men utan att nödvändigtvis bygga vidare på dessa. Den åldrande kreatören kan kosta på sig att vara småskalig och irrelevant och ändå få ur sig stor konst.

Said talade förstås inte specifikt om Bob Dylan, och kanske har jag helt missuppfattat begreppet late style, men det känns rätt att använda det här. Bob Dylan 2009 är inte en del av en samtida diskurs. Han försöker inte imponera på någon längre. Avlyssnad på det sättet antar Bob Dylan 2009 de rätta proportionerna. Han kan inte jämföras med den nyskapande giganten från 1960- och 1970-talen. Han bebor ett mycket mindre rum nu. Sparsamt möblerat. Han tänker långsammare och har sällan något nytt att komma med. Men man kan fortfarande trivas i hans sällskap, och om inte annat kan man ana den forna glimten i ögat.

Detta resonemang gäller förstås bara vissa sånger. Mycket är fortfarande skit.

Trendmedvetenhetshelvetet

Vissa ord påverkar mig på samma sätt som åsynen av Jan Björklund. Jag tänker på det diffusa illamående som man även kan uppleva ombord på en båt eller i andra situationer då tillvarons grundvalar sätts i rörelse.

Ordet bygger tankesystem som är mig främmande ur politisk och moralisk synvinkel, och har dessutom mage att verka uppfordrande. Att använda sig av ordet är att hävda existensen av ett värdesystem i tillvaron som för mig vägrar ta gestalt.

Ordet är trendmedveten.

Grundproblemet är att ordet avser att kommunicera en positiv och eftersträvansvärd egenskap, när det hos mig i stället väcker motsatta associationer. Ju mer jag reflekterar över ordet trendmedveten desto mer fylls jag av en känsla av vilsenhet. Idén är att den som äger denna egenskap förväntas agera enligt ett visst förutbestämt mönster, och med jämna mellanrum byta ut garderob, tapeter, umgänge, kosthållning m.m. allteftersom påbuden avlöser varandra från de ogripbara existenser som formulerar våra ”trender”.

Den som är trendmedveten följer trender. Jag är medveten om att kausaliteten i denna satslogiska härledning är något svag, men medge att den äger viss konnotativ giltighet. Man kan förstås tänka sig en trendmedveten person som aldrig följer upp denna sin medvetenhet med handling. Ungefär som en språkkunnig person som aldrig pratar eller på annat sätt uttrycker sig språkligt. Att föreställa sig en sådan person är emellertid en meningslös tankelek.

Mitt problem med begreppet trendmedveten är just detta att det glorifierar ett sätt att vara som i de flesta sammanhang aldrig skulle betraktas som eftersträvansvärt. Undantaget förstås i en diktatur eller någon annan strikt hierarkisk organisation, t.ex. försvaret. En annan intressent som föredrar den envägskommunikation som trendtänkandet innebär är förstås kapitalet. Den som använder ordet trendmedveten som något positivt måste samtidigt finna något vackert i att följa anonyma påbud och vara en kugge i kommersialismens maskineri. Den trendmedvetne befinner sig i konstant rörelse, men saknar egen vilja och riktning. Han är ett rö för vinden, kapitalismens kanonmat.

Jag menar inte att man måste förbli densamme och aldrig byta ut något i sitt liv, och tycker inte att det är fel att då och då fråga sig vad man egentligen känner inför de invanda tapeterna, hur man påverkas av den musik man rutinmässigt använder för att döva ångest och stänga ute vardagens brus, eller att ifrågasätta skärningen på byxorna man drar på sig. Men denna process kan ju ske med mer eller mindre närvaro av kritiskt tänkande och självständighet. Viljelös och okritisk underkastelse av marknadens anonyma påbud kan aldrig vara bra.

Själv tycker jag att dubbelknäppta kavajer är fula. Jag är också tveksam till alltför fluffiga kuddar och duntäcken, samt smaken av soltorkade tomater. Gymnastikskor intresserar mig inte. Däremot är jag inte helt främmande för att sätta ett par sådana på fötterna, även om det inte är något jag gör i praktiken.

Landskap och minne

När jag kröp ur mitt ide för några dagar sedan blev jag nästan omedelbart informerad om att det råder lågkonjunktur i vår värld. "Intressant" sade jag för mig själv, med en smått ironisk röst. Inte för att jag är helt okänslig för andras lidande, men jag är trots allt eremit.

Jag har inte någon anställning som jag behöver oroa mig för, inget kapital som upphör att förränta sig eller ens några världsliga ägodelar att tala om. Därmed inte sagt att man trots det inte kan bli bekymrad. Kanske i sympati med andra. Men jag är trots allt eremit.

Det råder för övrigt en självförvållad lågkonjunktur i min koja. Delvis på grund av att jag den här vintern gick i ide för första gången. Det hela var tänkt som ett exeperiment, delvis påkallat av den leda som jag på sista tiden börjat känna vid tillvaron. 

Vardagens triviala form. Ensamheten. Även detta är förstås självförvållat. Jag är trots allt eremit.

Lågkonjunkturen hos mig ser ut så här: väggbeklädnaden flagnar av, både ute och inne. Mina "skor" innesluter inte längre fötterna tillfyllest. Det luktar av något någonstans i kojan. Inte obehagligt, men främmande. Något dolt som ligger och jäser. Jag har magrat högst alarmerande under vistelsen i idet. Jag hade bunkrat upp med förnödenheter, men den sista påsen Polly tog slut i mitten av december. Sedan dess har jag levt på smält snö och insekter. Det avgnagda och knotiga ligger förvisso ganska bra i linje med det jag försöker uppnå med livet här. Man vill ju också på något sätt motsvara omgivningens förväntningar på en eremit även när det gäller det rent visuella, men det finns en gräns. 

Nu kommer posten. Det vanliga: reklam och ett kravbrev från biblioteket. De vill att jag ska lämna tillbaka Skog - landskap och minne, en civilisationshistoria. Jag som bara har hunnit halvvägs. Nu vet jag vad jag skulle ha använt vintern till.

Island

Det finns landskap som berör och landskap som får själen att förtvina. Vissa landskap gör att man kommer i kontakt med sig själv och reflekterar, andra får jaget att suddas ut och man förvandlas till ett anonymt, kollektivt subjekt. Turist. När man blir turist slutar man tänka. Ingenting förvånar en. Den förvåning som man eventuellt uppvisar är regisserad av resehandböcker och muntligt traderad förhandskunskap.

Olika resenärer kan förstås uppleva olika resmål som turist. Jag tror att det som avgör är hur ens inre landskap är beskaffat. Mitt inre landskap är en sankmark.

Min inre sankmark vill gärna omges av skog. Stora öppna ytor kan vara intressanta för stunden, men efter ett tag inträder torgskräcken. Eller kanske snarare torgledan. Jag vill att naturen ska bjuda på hemligheter. När allt är frilagt för ögat vid den första anblicken finns det ingenting för fantasin att göra. Ingen undran. Det kanske är vackert, men på ett ytligt, vykortsaktigt sätt.

Jag besökte Island. Där är landskapet mestadels öppet. Men det är bara undantagsvis odlingslandskap, och det gör hela skillnaden. Det är det tuktade odlingslandskapet som avtrubbar blicken. Det av människan skapade är alltför enkelt, alltför förutsägbart. Islands landskap visar öppet sin fientlighet mot alla människans försök att tämja det. Det är en typ av landskap som ständigt förvånar trots att det omedelbart brer ut sig för betraktaren på ett närmast skamlöst sätt. Men det finns inget lättsinnigt i Islands natur. Lavafälten är vassa, svåra att beträda och omöjliga att vandra längre sträckor på. Vädret är förrädiskt. Slocknade vulkaner tornar upp sig. Heta källor som mystiska portar till underjorden.

Island är någonting väsensskilt. Det isländska landskapet har inget släktskap med det välbekanta.

Därmed inte sagt att ön helt saknar kopplingar till vår värld. Reykjavik är ett bra exempel. När jag åker buss eller går genom den isländska huvudstaden känner jag igen mig från mindre norrländska och finska samhällen. Överkalix, eller kanske Torneå. Tätort i glesbygd. Estetiken är utan tvekan besläktad med den norrländska samhällsbyggnadskonsten. Husen äts upp av vädret. Förfallet är överväldigande, och i kombination med den storskaliga, bilanpassade efterkrigsarkitekturen blir effekten bedövande. Den gående människan avviker. Hon stryker omkring på undantag längs stadens gator. Korsar bilvägar i all hast, liksom på nåder. Byggnaderna kryper längs marken. Det enda som sticker upp är en kyrka med estetiken som hämtad ur Tolkienillustrationernas värld. Man spanar förgäves efter cyklister.

Missförstå mig inte. Jag trivdes alldeles utmärkt i Reykjavik, liksom jag trivs i de norrländska samhällen som jag anger som jämförelsematerial. Jag har själv vuxit upp i en miniatyrversion av Reykjavik. Det jag försöker visa på är det paradoxala i att Islands månlandskap skapar samma typ av mänskliga miljöer som Norrlands gröna skoglandskap.

Jag anlände till Island via flygplatsen. Längs vägen mellan Keflavik och Reykjavik kan man inte leva. Där råder stenöken. Karghet. Min inre sankmark jäser och bubblar. Den känner det mystiska släktskapet med lavastenens flytande ursprung. Den fascineras av landskapets grundmurade människofientlighet.

Under min vistelse ser jag mycket landskap. Det är som jag tidigare antytt ett landskap som det är svårt att slita blicken ifrån. Kanske inte för att det är helt nytt för ens blick; man har ju sett Sagan om Ringen. Landskapet är vilt. Det vill inte ha din kärlek eller beundran. Det vill inte ens ha besök.

Glöm inte att jag är eremit. Det här resereportaget är skrivet ur det mycket snäva perspektivet. Min upplevelse av Island präglas av en inre sankmark. Är ditt inre landskap i stället ett bergslandskap, en granskog eller den fontänprydda rondellen vid korsningen Klarabergsgatan/Sveavägen kommer din upplevelse att vara annorlunda. Men oavsett hur du väljer att betrakta ön kvarstår det enkla faktum att Islands natur inte vill ha ditt sällskap. Oavsett din personlighet, ålder, nationalitet eller samhällsklass måste du förhålla dig till detta faktum när du besöker ön.

Ibland kan det se ut som att naturen vill bjuda in besökare. På sina ställen finns sittplatser, utsikt, intressanta klippformationer, grönska, vackert väder. Hur dessa undantag ska tolkas är oklart.

Det bestående intrycket är under alla omständigheter karghet. Islands ogästvänlighet förädlar besökarens själ genom att ständigt idka kritik. Landskapet inbjuder till introspektion och ifrågasättande. Vad gör jag här? Med vilken rätt har jag sökt mig hit? Vad är mål och mening i tillvaron? Islands svar är alltid nekande. Därför är islänningen en förhärdad sort som för att överleva tvingats avstå från grubblerier. Bara den som besöker ön kan uthärda den sorts begrundan som Island ger upphov till.

Grantjärnstankar

En dag i juni tog jag mig en promenad längs de tre Grantjärnarna. Det måste ha varit tjugo år sedan sist. Skog förändras över tid. Jag kände knappt igen mig. Det kändes inte som att skogen kände igen mig heller.

Skog, förresten. Mycket var kalhugget nu.

Sly och hyggen är det som gör skillnad. Sly och hyggen gör att skogen känns förklädd när man kommer tillbaka tjugo år senare. Jag kände igen små detaljer. En sten. Ett dike. Hur vägen förgrenas vid Nedre Grantjärn. Vattenytan. Men själva sjön såg större ut nu. Sedan sist har man ju sett en del mindre sjöar.

Ängsmarken mellan Nederst och Mitti. Urskogen må ha sin suggestiva kraft, men det är den gamla kulturmarken som river bort slöjorna av förströdd trivsamhet. En gammal husgrund är en port ner i avgrunderna. Historien närvarar.

Även Flasabäcken är människans verk. Grävd för ett drygt sekel sedan. Det är spåren efter det arbetet som talar till mig när jag strövar i bäckens närhet. Dammens majestätiska förfall.

Träden är förstås också gamla. Och stenarna. Men de blir stumma i närvaron av de mänskliga lämningarna. Som är så rörande. Det finns inget rörande med stenar. Inget av människans patetiska strävan eller hennes skörhet. Och förfallet. Allt mänskligt förgår på några futtiga årtionden. Skogen gör aldrig något förgäves. Människans hela liv är en fåfäng kamp mot sönderfallet. Ett ständigt lappande och lagande.

Jag stannde helt kort vid ängen. Min begrundan gick inte djupare än till dessa hastigt nedskrivna tankar.

Återfärden blev rask. Mygg.