Birger

I band 21 (SJÖ-STOC) av Bra Böckers lexikon finns en svartvit bild av en medelålders farbror med gitarr och jovialiskt utseende. Bildtexten upplyser läsaren om följande intressanta fakta:

"Det finns ingen inspelning bevarad av Birger Sjöbergs röst" 


Mitt tolvåriga jag: "Vad är det som är så märkvärdigt med att det inte finns någon bevarad inspelning av den här mannens röst?"

På bilden poserade han visserligen med en gitarr, men artikeltexten upplyste mig om att han faktiskt var författare, inte sångare. Både bilden och farbrorn såg dessutom väldigt gamla ut - Birger Sjöberg dog 1929 - och på den tiden var det nog så att de flesta dog utan att någon hade gjort sig besväret att spela in ljudet av deras röst. Ändå ansåg tydligen författaren till lexikontexten om Birger Sjöberg av någon anledning att det var värt att påpeka att någon sådan inspelning inte finns. Det var något av ett mysterium.

Bra Böckers lexikon beskrev också Birger Sjöbergs röst. Efter att ha läst den korta artikeln hade jag bibragts (den eventuellt korrekta) uppfattningen att världens fatala senfärdighet i att dokumentera denna röst utgjorde en stor förlust. Vidare hade jag dragit (den helt felaktiga) slutsatsen att Sjöbergs musikaliska gärning därmed var evigt förlorad för eftervärlden. Jag var ganska nöjd med att ha snubblat över detta lockande mysterium, men då detta var långt före den digitala revolutionen, och det aldrig slog mig att undersöka saken vidare genom att besöka Kalix kommunbibliotek. Jag minns dock att jag återkom till bilden i lexikonet flera gånger, och varje gång fick min fantasi näring och jag vederfors en sublimt njutningsfull känsla av förlust.

Sedan gick min barndom över, liksom min ungdomstid. Jag misstänker att jag någon gång i tonåren gjorde återbesök i band 21 av Bra Böckers lexikon, men Birger Sjöberg var fortfarande enbart ett mysterium.

Ett drygt decennium efter mitt första mötet med namnet Birger Sjöberg dök det på nytt upp i mitt liv. Jag hade lånat hem en CD med Fred Åkerström från Ersboda bibliotek i Umeå, Guldkorn Vol. 2. Den innehöll bland annat tre sånger av Birger Sjöberg. Två av dem tyckte jag var ganska tråkiga, liksom skivan i övrigt. Men Frida sörjer sommaren var bra. Visan i sig hade något speciellt, och Åkerströms framförande föreföll kongenialt. Melodin var snårig och svår att riktigt greppa på några genomlyssningar, men den ägde ändå lätthet och elegans. Det fanns ett mått av ekonomi i texten. Den innehöll flera drastiska formuleringar och hopp mellan stilnivåer som inte bara var komiska utan också poetiska.

Och fast nu Frida såg det bleka blad
som sakta föll, att aldrig leva mera
så får väl Frida ändå vara glad

och inte sitta där och reflektera  

Varför kändes den här inspelningen intressant och Fred Åkerströms övriga produktion mindre lockande? Jag tror att jag var ganska ointresserad av den (i mina öron) lite grabbiga, bröliga vistradition som jag förknippade med Åkerström och Cornelis, samt alla svenska vissångare som kommit efter dem. Freds insjungningar av Frida sörjer sommaren hade en sirlig, åldrad ton som minde mer om Bellman än Evert Taube. 

Jag kopierade Frida sörjer sommaren till ett kassettband - som man gjorde på 1900-talet - och lämnade tillbaka CD:n till biblioteket. Jag lånade också Birger Sjöbergs diktsamlingar och läste dem utan större intresse. Det kändes lite gammalt och inte särskilt tillgängligt. Sedan var jag nöjd ett tag.

Vid den här tiden var jag väldigt intresserad av Franz Kafka. Jag hade läst det mesta av honom, i alla fall det som fanns översatt till svenska, inklusive brevsamlingar och dagböcker. Jag tyckte nog att jag förstod mig på honom. Under alla omständigheter kunde jag honom tillräckligt bra för att omedelbart inse att det fanns några uppenbara paralleller mellan Kafka och Sjöberg. Inte litterärt, men i biografin. De var födda med två års mellanrum (Kafka 1883, Sjöberg 1885), båda var inbitna ungkarlar (även om Kafka gjorde flera försök att stadga sig), båda blev publicerade i bokform i relativt hög ålder, och båda dog i lungsjukdomar på 20-talet. Kafka i tuberkulos, Sjöberg i lunginflammation. En skillnad var förstås att Birger Sjöberg levde tillräckligt länge för att uppleva ett stort genombrott som författare, både konstnärligt och publikmässigt. Han var dock inte särskilt väl rustad för ett sådant genombrott och framlevde sina sista år i ett ganska depressivt tillstånd. Det sista hade de förstås också gemensamt.

Nog om Franz Kafka. Jämförelsen haltar för övrigt på ett par punkter. Kafka var totalt omusikalisk, och Sjöberg skrev några visor som nu numera sorteras in bland de svenska klassikerna, och inte bara som lyrik, utan som musik.

Men det förstod jag inte då. Jag var nöjd med att gilla en enda visa. Samtidigt var jag fortfarande intresserad av personen Birger Sjöberg. Det var trots allt så det hade börjat. Jag läste en del om honom, och köpte Johan Svedjedals tjocka biografi när den kom ut. Men fortfarande hade jag inte närmare bekantat mig med visorna som musik eller ens läst Kvartetten, som sprängdes, Sjöbergs roman.

För något år sedan började jag lyssna på olika inspelningar av Fridas visor. Jag hade köpt Fred Åkerströms Fred besjunger Frida på LP för många år sedan, men hade inte lyssnat särskilt uppmärksamt på den. Jag tyckte mest att det var irriterande att han lät spänd och sjöng småfalskt. Men så började jag lyssna på den skivan igen med nya öron. Det var nog trots allt inte alls särskilt falskt, inte med Fred Åkerström-mått mätt. Det var faktiskt en riktigt bra skiva, och nu var jag redo att höra mer. Jag plöjde Mikael Samuelssons insjungningar av Fridas visor, Ingvar Wixells inspelning från 1959 och en dubbelkassett från Birger Sjöberg-sällskapet kallad Fridas visor på 78:or. Inget var riktigt på samma nivå som Åkerströms insjungningar, men nu förstod jag mig lite bättre på Birger Sjöbergs universum. Jag letade också fram noter till visorna och började sjunga mig igenom repertoaren till gitarrkomp. Det slog mig att hans melodier är ganska egenartade. Ofta använder han sig av nästan parodiskt långa melodifraser som gör dem lite oformliga och mindre lämpliga för allsång. Men visorna är förtjusande - originella och melodiska. Och mycket riktigt är Bellman en ganska tydlig förebild, ibland direkt, som i utflyktsskildringen "Fjärilen på Haga" som också citerar den uppenbara förebilden.

Tidigare hade Lilla Paris-fantasin för mig framstått som något ganska svårgripbart. Jag hade läst mer av analys och kritik av Sjöberg än jag hade läst hans verk. Där beskrevs en svårgripbar spänning mellan ironi och idyll som jag aldrig riktigt kunde få rätsida på. Nu inser jag att jag läste slarvigt.

Sjöberg använde idyllen som en tillflykt, men han var också självmedveten och kunde inte annat än skildra den med en tunn fernissa av ironi. Sjöbergs alter ego, bodbiträdet, däremot, saknar denna självmedvetenhet och blir därför måltavla för en sorts intrikat självironi. Han drev inte med småstadsidyllen. Han drev med sina egna drömmar om småstadsidyllen, och kunde därför hänge sig åt dem med gott samvete.

En vacker dag ska jag läsa Kvartetten.

Sen ska jag skriva en bok om Birger Sjöberg.

Kottar: ett verk

Det slår mig när jag lyssnar på Kottar: en symfoni, att träblåset inte lämpar sig särskilt bra för att gestalta vattendragets röst. Jag skulle naturligtvis ha valt stråkar i stället. Nu lät jag - dumt nog - stråkarna spela vindens lek i trädkronorna. Det framstår nu som en fullständigt vanvettig idé. Jag kan fortfarande höra slagverket som kottars dunsar mot skogens golv, och det gör mig innerligt glad, men jag tvivlar samtidigt på att någon annan lyssnare förmår göra den kopplingen. Jag ångrar vidare att jag skrev den i Ess-moll. Skogen går förstås mer i F-dur.

Och när jag betraktar muralmålningen Kottar: en meditation, drar jag mig till minnes att jag vid tiden för dess tillkomst ännu inte hade klart för mig att man får en bruten färg när man blandar två olika färger. Alltså inte en randig. Det var frustration från början till slut. Målningen blev bra ändå, men för att man ska uppfatta någon form alls krävs mycket bra ljusförhållanden. Den går helt och hållet i olika nyanser av gråbrunt.

När jag å andra sidan tittar på TV-reprisen av baletten Kottar: ett tillstånd, känner jag mig mycket stolt. Jag har förvisso en lång erfarenhet av att koreografera lingonrisets bugande rörelse när de hälsar nedfallande tallbarr, men det här var första gången jag fick tillfälle att arbeta med människor. Överhuvudtaget.

Romanen Kottar: ett levnadsöde skrev jag inte själv. Jag använde en spökskrivare. Det gick till så här: jag pratade med min spökskrivare varje dag i två veckor. Efter varje samtal gick han/hon och skrev några sidor med minnesanteckningar från samtalet. Sedan lästes dessa upp vid nästa samtal. Jag rättade missuppfattningar, lade till något som kanske hade tänkts utan att riktigt artikuleras under föregående samtal. Därefter pratades det lite nytt, och spökskrivaren skrev nya anteckningar. Osv. Efter två veckor fick jag nog och lät spökskrivaren vara i fred. Två år senare var boken klar. Den blev mycket bra och innehåller flera av mina tankar om ditten och datten. Säkert en två-tre olika tankar som dyker upp på spridda ställen i romanen. Jag behövde inte köpa den själv, utan förlaget skickade ett gratisexemplar med posten.

Tidigare idag när jag tuggade i mig maträtten Kottar: en gryta, slog det mig plötsligt att jag inte visste om jag huvudsakligen fick i mig kolhydrater eller proteiner. Eller kanske något annat. Något meningslöst. Många tror att man inte kan äta kottar. Det kan man. Man kokar dem länge. De smakar beskt. Vidrigt faktiskt, men i grytan ingår också lingonblad, som i sig smakar vidrigt, men som i kombination med kottar smakar översinnligt ljuvligt.

Slutligen tänker jag på fotoboken Kottar: ett dokument. Egentligen är titeln missvisande eftersom den inte handlar om flera kottar. Boken består av 49 porträtt av en och samma kotte tagna under en period av trettio år. Under hela den tiden har kotten legat på samma ställe. Det låter kanske konstigt. Hade det varit i skogen skulle den förstås ha brutits ner för länge sedan, men den har förvarats i en grå pappask i städskåpet, mellan skovårdsprodukter och möbelpolishen. 

Åtta årtionden, åtta höjdpunkter

För oss som lever i det tjugoförsta århundradet, en tid då populärmusik i första hand är en tävlingsgren, kan det vara svårt att förstå hur man så sent som på 1900-talet kunde betrakta musik som en självständig konstnärlig uttrycksform, frikopplad från tävlingsmoment och domarpaneler. Artister kunde beträda den massmediala scenen utan andra ambitioner än att framföra sånger ämnade att beveka människors hjärtan och få dem att lätta på sina plånböcker.

Ibland spelades artister i radio utan att folk i gemen ens visste hur de såg ut, vilket betydde att mindre bildsköna individer emellanåt kunde bli världsstjärnor.

Det tjugoförsta århundradets musik låter kanske bättre än den som gjordes under 1900-talet. Artister och kompositörer har tillgång till bättre verktyg och kunskaper för att skapa musik än någonsin tidigare i historien.

Skillnaden är att populärmusik nu har blivit en tillbakablickande kulturform. De stora genrerna från den senare hälften av 1900-talet, rock och pop, har inträtt i en övermogen fas där artister ägnar sig åt att reproducera musikaliska idéer och upplevelser från det förra århundradet. Utvecklingen mot en primärt återblickande konstform började så smått på 1970-talet och blev dominerande under 1990-talet.

Detta återblickande är naturligtvis ett exempel på kulturellt förfall.

Populärmusiken hade en guldålder som sträckte sig från 1930-talet till 1960-talet. Därefter satte rötan in. Många grenar av det populärmusikaliska trädet var livskraftiga långt därefter, och kom att bära frukt ända in i vårt århundrade, men den huvudsakliga trenden är förfall och en utdragen död.

Som tur är har vi som lever i det tjugoförsta århundradet bekväm tillgång till hela musikhistorien. Den ligger några knapptryckningar bort, om man vet vad man ska leta efter. Men många känner sig vilsna: Var ska man börja leta i denna höstack? För att guida novisen i denna djungel har jag därför sammanställt en pålitlig och objektiv topplista över 1900-talets mest högkvalitativa populärmusik. För enkelhetens skull har jag delat in århundradet i årtionden och valt ett exempel från vart och ett. En vinnare. Jag börjar med 1920-talet.

1920-talet

I Am Bound For the Promised Land / Alfred G. Karnes

Inspelad i Bristol, Tennesse, 29 juli 1927. Tre dagar senare skulle the Carter Family göra sina första inspelningar i samma tillfälligt uppförda studio, och ytterligare några dagar senare gjorde Jimmie Rodgers detsamma. Familjen Carter och Jimmie blev stora stjärnor. Alfred G. Karnes gjorde blott en handfull inspelningar innan han gled in i historiens dimmor. Han uppvisar en skönt avslappnad auktoritet i framförandet, särskilt när man betraktar sammanhanget. Han kan inte ha fått många försök på sig för att sätta tagningen, kanske bara ett enda.

1930-talet

I Don't Know How the Young Men Living / Lord Executor

Who can measure the human mind

when it is uncultured and unrefined?

An imp of society

not to be mentioned in history

Den mest fulländade inspelningen i populärmusikens historia är Lord Executors enastående calypso  I Don't Know How the Young Men Living, inspelad i New York den 16 februari 1937. Från det udda pianointrot (vanligtvis började annars calypsoinspelningar med blåsintro) till de lika udda pizzicato-utsmyckningarna och soloisterna som avlöser varandra i det osedvanligt strama arrangemanget. Texten sedan: en räcka skarpa och lagom osammanhängande rader med precis rätt avvägning mellan begriplighet och det dunkelt poetiska.

Slutligen rösten. Lord Executor var en gubbe vid det här laget, och röstens kärna hade polerats till benhård kärvhet av årens härjningar. Han var en av de legendomspunna artisterna ur den första generationen av engelskspråkiga calypsosångare från sekelskiftet 1900. Executor debuterade som calypsosångare under 1890-talet. 

1940-talet

Dying Crapshooter's Blues / Blind Willie McTell

His head was aching,  heart was thumping

Little Jesse went to hell bouncing and jumping

Folks, don't be standing around, Jesse cryin'

He wants everybody to do the Charleston

whilst he dyin'

Inspelad i Atlanta 5 november 1940 som dokumentation för Library of Congress. McTell gjorde kommersiella inspelningar under 1920- och 1930-talen med viss framgång, men framlevde återstoden av sitt liv huvudsakligen som gatumusiker, sjuk och alkoholiserad. Library of Congress-inspelningarna fångar honom i en unik situation: han kan spela vad han vill, utan tanke på att det ska kunna ges ut på skiva. Därför går han igenom en bred repertoar som sträcker sig långt utanför den ganska traditionella blues som utgjorde hans huvudsakliga kommersiella utgivning. I Dying Crapshooter's Blues kan man höra spår av andra kompositioner, t.ex. St James Infirmary, men så funkar ju genren. Vissa rader låter kanske lite trötta och bluesklyschiga, men så kommer några som är rent bibliska i sin poetiska laddning.

Sedan är det någonting med sättet han spelar sin ganska ostämda 12-strängade gitarr som är helt oemotståndligt. Så levande och rätt.

1950-talet

Brown Eyed Handsome Man / Chuck Berry

Milo Venus was a beautiful lass

She had the world in the palm of her hand

But she lost both her arms in a wrestling match

To get a brown eyed handsome man

Inspelad 16 april 1956, B-sida till singeln Too Much Monkey Business. Det är förmodligen inte sant att Rock'n'roll var en hybrid mellan svart rhythm & blues och vit countrymusik. En sannare historieskrivning är nog att rock'n'roll helt enkelt är ett annat namn på den rhythm & blues som som blev populär under andra hälften av 50-talet. Men faktum kvarstår att några av de bästa exemplen på rock'n'roll spelades in av artister med rötterna i både den svarta och den vita musiktraditionen. Elvis P och Chuck Berry är två utmärkta exempel på detta. Och bäst av alla var som bekant Chuck Berry.

1960-talet

Strawberry Fields Forever / The Beatles

No one I think is in my tree

Inspelad 24 november - 22 december 1966, utgiven på singel 13 februari 1967. Den extremt fantastiska videon är regisserad av Peter Goldman från Sveriges Radio-TV, vilket gör den till Sveriges främsta bidrag till musikhistorien genom tiderna. Strawberry Fields Forever är kanske inte den bästa låten som skrevs under 1960-talet, däremot är det - som alla vet - den överlägset finaste musikinspelningen. 

1970-talet

O My Soul / Big Star

Inspelad hösten 1973 i Ardent Studios i Memphis, utgiven på LP:n Radio City i februari 1974. En inspelning i perfekt balans mellan total kontroll och sönderfall. Big Star gjorde många låtar som kan placeras på vardera sida om denna gräns, men O My Soul balanserar på knivseggen.

1980-talet

Everybody Knows / Leonard Cohen

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Apokalyps, dekadens och fula syntar i en skön blandning. Den redan då lite omoderna åttiotalsproduktionen var precis var Leonard Cohens musik behövde för att komma till sin rätt. Utgiven 1988. Ett vidrigt år. 

1990-talet

The Man Who Loved Beer / Lambchop

Utgiven i januari 1996. Nittonhundranittiotalet, om någon har glömt det, lät antingen som 2 Unlimited eller som Nirvana; pest eller snuva. Lambchop var något väsensskilt, ett alternativ till den alternativa musiken. Jag betraktar den här låten som en naturlig fortsättning på Leonard Cohens undergångsbeskrivning ovan, men med en mer resignerad röst. Utan den humor som gör Leonard Cohens cynismer uthärdliga. Och utan cynism. 

Fotografier

Redan som barn tyckte jag om att titta på barndomsfotografier. När jag var åtta tittade jag på bilder tagna när jag var tre. Som tolvåring kunde jag fascineras av bilder på mitt åttaåriga jag.

Jag minns att bilderna påminde mig om hur lite som stannar kvar av den vi en gång var.

Nu är jag inte barn längre. Inte ens särskilt ung. Jag är tillräckligt gammal för att själv ha producerat tusentals fotografier som dokumenterar mina egna barns uppväxt. Det har gjort mig medveten om ett banalt och lite sorgligt faktum: barndomsfotografier är i allmänhet inte dokumentära. De är alltför ofta regisserade, tillrättalagda skildringar. De bilder vi väljer att visa upp är för det mesta inte frusna spontana ögonblick, utan skeenden som hejdats av kamerans inträdande på scenen. Mungipor lyfts, blickar vänds upp mot betraktaren, rörelsen stannar upp. ”Sorgligt” kallade jag det ovan, men egentligen påverkar denna insikt inte min fascination för dessa bilder. Jag vet ju att fotografiet är så nära vi kommer en objektiv skildring av den vi var då. Fotografiet har skärpa och detaljrikedom, och ibland skänker de oss en analytisk dimension som aldrig är tillgänglig i ögonblicket utan serveras oss först i form av det framkallade fotografiet.

Svartvita bilder skänker minnet en aura av otillgänglighet. Var det verkligen så länge sedan? Ingen människa kan minnas så långt tillbaka. 1980.

Färgbilder ser verkligare ut. Inte så mycket har egentligen förändrats, tänker jag. Människor är människor. Jag ser mig själv i mina föräldrar, och i deras föräldrar. Men i nästa generation, som bara finns i svartvitt, blir människorna främmande. De måste ha tänkt på ett annorlunda sätt, tagit in tillvaron med andra ögon. Det ser man ju. De är ju helt svartvita.

Som min farmors farföräldrar. Vettskrämda. Det var de förstås inte hela tiden, men när kameran togs fram. Nu gällde det att inte se naturlig ut. Herregud, hemska tanke! Naturlig, det är man ju vareviga dag. Nu när vi står framför en kamera måste vi skärpa oss.

Farmor och farfar kunde konsten att slappna av framför kameran. Redan i de svartvita bilderna ser man dem som de är. Som om de visste att de förr eller senare skulle komma att visa upp sig i färg, några årtionden senare; ingen idé att förställa sig då.

Mina morföräldrar var av en äldre sort. Delvis är det nog en fråga om klass och miljö. Nu kan jag se dem ändå i de gamla bilderna, se min mormors personlighet redan i det anonyma skolfotot där barnen ser ut som om kameran är en helt ny uppfinning från 1920-talet. Hon står där, Inga. Det räcker för mig. 

Och Gösta på sitt skolfoto, med öronen fladdrande i vinden precis som på hans barnbarn och barnbarnsbarn. 

Favoritbilderna från min egen uppväxt har alltid varit de som visar upp oss som snoriga, förvirrade och lite vilsekomna. Finporträttet i långkalsonger. Den slarvigt applicerade luvan och den byfåniga blicken åt alla håll utom mot kameran. Ibland finns det en historia att berätta om situationen, ibland är det bara tillfälligheter som har gjort att kameran var framme. Ingen minns, för det hände inget särskilt. Men kameran fångade något som bara var synligt precis då och där.

Så är det ju hela tiden nu. Man fotograferar allt. På rutin, för säkerhets skull. Bara för att man kan. Sortera kan man göra sen. När det är meningen att man ska minnas. Och den dagen kommer förstås, men då kommer man att få vada genom tusen och åter tusen ögonblick som vid närmare eftertanke inte var värda att minnas och som slumpen händelsevis inte skänkte den tillfälligheternas lyster som ibland kan uppstå i sådana ögonblick som bara en kamera är snabb nog att registrera.

Jag var mycket tacksam mot mina föräldrar när jag bläddrade i deras fotoalbum. Det fanns där ett tillräckligt antal bilder av den karaktär som jag har försökt beskriva ovan. Det räckte för mig att jag kunde peka på en bild i ett album och säga: ”det var jag då, och allt som jag var kan avläsas i den bilden”. Det är sådana fotografier man hoppas kunna ta av sina egna barn.

Ackumulation

Någon gång måste det ta slut. Man rör sig i tillvaron som ett levande kardborreband. Hakar fast i passerande material utvalda med varierande grad av urskillning. Det verkar så enkelt från början; ändamålsenligt och kulturellt berikande. Man köper Real Live på kassett för 15 kronor. Lyssnar på Tangled Up In Blue med påtaglig behållning, läser en biografi över Bob Dylan av Anthony Scaduto lånad på Kalix kommunbibliotek, och börjar samla på sig. Ännu behöver man inte ens en gammal läskback för att härbärgera samlingen. Som bara är ett par centimeter tjock. Varje addition är en rikedom.

Men med addition fungerar det så här: Ett plus ett är en hundraprocentig ökning. Tretusenfyrahundrafyrtiotvå plus ett är ... mindre betydelsefullt. Jag har varje inspelad sextiotalshostning som cirkulerar med Bob Dylan, och känner stress. Det tar plats. Inte fysiskt, mentalt.

Och böcker. De första tar ju ingen plats alls. Men efter tio-femton-tjugo år inser man att de har blivit en börda. Det kanske handlar om tid. Hyllor och hårddiskar är fyllda av hundratals timmar förströelse, men jag har inte tid att bli förströdd. En del av materialet kan kanske inte heller kan kvalificera som förströelse.

Idag sätter jag upp nya bokhyllor. Bygger en liten frist. Men en dag kommer väggutrymmet att ta slut.