En gång är ingen gång, två gånger är fjorton

Av alla universum som existerar tycker jag bäst om det här. Alltså där jag skriver den här texten. Det är faktiskt det enda universum där man kan skriva överhuvudtaget. Därför brukar jag förflytta mig hit när jag känner att jag vill uttrycka mig i text. I andra universum skulle man inte fatta ett dugg. Inte för att de är dumma där, men det här är ju trots allt det enda fyrdimensionella universumet.

Av de universum som inte existerar tycker jag bäst om ett där man visserligen kan skriva, men där texten efter ett tag börjar skriva sig själv och man kan resa sig upp och gå ifrån tangentbordet (kanske för att dricka kaffe) och komma tillbaka en tid senare till en färdig roman, avhandling eller skvallerkolumn. Men den världen existerar som sagt inte. Längre.

Det vanliga i vårt multiversum är annars arton dimensioner. Jag skulle inte rekommendera ett besök i en artondimensionell värld. Folk skulle skratta åt ert patetiska famlande efter fotfäste. Lycka till för övrigt med att få någonting vettigt gjort i en värld där tiden går åt fyra håll samtidigt! Det är heller inte någon större vinst med fjorton extra dimensioner i rumtiden, bortsett från att man blir odödlig.

En fråga jag ibland får är hur man enklast reser mellan dimensionerna. I mitt fall gick det till så här: jag klev på en A-brunn samtidigt som jag pratade för mig själv. Ett av de ord jag yttrade råkade händelsevis vara det hemliga lösenord som tar en från valfri A-brunn till en multidimensionell portal.

Lösenordet är ett ganska vanligt ord som man ofta hör här på jorden.

Det är faktiskt förvånande att det inte händer oftare, det som hände mig den gången. Men som man säger i en viss trettondimensionell värld som jag brukar besöka ibland: en gång är ingen gång.

Här på jorden är det ett obegripligt talesätt, där är det en naturlag.

Förord till memoarer

När jag hade skrivit min första roman kände jag mig oövervinnerlig. Jag anade redan då att den skulle bli min biljett till den stora världen. Från den stund jag lyfte fingrarna från tangentbordet efter att ha satt den sista punkten förstod jag att jag hade skrivit något oerhört, och att hela världen inom kort skulle drabbas av samma insikt. Jag känner fortfarande så, även om det har gått tjugo år sedan dess, och jag vet att jag kommer att känna så tills den dag någon annan läser boken.

*

De symfonier jag skrev mellan åldrarna 23 och 35 (år) framkallar alltid en känsla av oerhörd frihet hos var och en som hör dem. Jag förstår faktiskt inte varifrån de kom, symfonierna, men de strömmade igenom mig och ner på notpappret i ett obehindrat flöde. Musik direkt från änglarna innehöll de, symfonierna. Men någonting hände när jag var 35 år. Någon stängde kranen, och musiken slutade flöda ur mig. Kanske är det vad som händer med musik som aldrig spelas? 

*

Varje år vid den här tiden brukar jag vilja göra en film. Jag har alltid några manus liggande som jag har skrivit på under året, och lagom till sommaren brukar jag känna mig redo att starta produktionen. Det är ju filmbranschen jag kan. Det är där jag hör hemma. Rutinen känns välbekant och nästan lite förutsägbar vid det här laget: jag bestämmer skådespelare och inspelningsplatser och sedan kontaktar jag ”min” producent för att hjulen ska komma i rullning. Men hon svarar sällan, och svarar hon brukar det alltid vara korthugget, avvisande. Jag får nästan för mig att hon numera inte ens bryr sig om att läsa mina manuskript. Det tycker jag är en oprofessionell inställning, men tyvärr är hon den enda producent som jag har adressen till. I år ska jag försöka göra en film om min barndom. Jag framlevde såvitt jag vet mina fem första år ensam i ett träd, innan jag adopterades av en flock gråsparvar och gav mig ut i världen på jakt efter frön och insekter. 

*

Så här i efterhand framstår mitt stadsbyggnadsprojekt som ett stort slöseri med tid och resurser. Jag ägnade många, många år åt att bygga en stad i närheten av där jag bor. Den ser ut som en vanlig stad, med bil- och cykelvägar, gatubelysning, avloppssystem, butiker, parker, vårdinrättningar, skolor, stenlagda trottoarer, parkeringsplatser, övervakningskameror och ryttarstatyer. Skulle jag kanske ha berättat om den för någon annan?

*

Den springande.

Jag gillar verkligen att springa. Jag springer alltid runt, runt.

Jag springer aldrig någonstans. Jag springer alltid hem.

Varje gång jag springer blir jag tröttare. Tröttare än innan jag sprang.

Jag tar alltid den kortaste vägen. Inte alltid dit, men på tillbakavägen. Ibland skippar jag tillbakavägen och genar i stället.

Ibland springer jag extra länge utan att jag märker det. Men jag märker det sen, på att tiden har gått.

Ibland gör jag annat i stället. För att springa. Annat än att springa.

När jag var liten kunde jag inte springa, inte ens gå. Men då var jag väldigt liten.

När jag var liten älskade jag också att springa. Men då var jag större.

Och kunde gå.

Nu springer jag. Men inte just nu.

Nu tänker jag. Man borde springa.

Jag gillar verkligen att springa. Runt, runt. Som sagt.

Inte rakt. Runt.

Förtydliganden

1. Vi vet ingenting om Flasabäcken

2. Vi har aldrig besökt Flasabäcken

3. Vi har överhuvudtaget aldrig besökt norra Sverige

4. Vi är inte ens säkra på att Flasabäcken existerar, åtminstone inte den bäck som beskrivs på dessa sidor

5. Vi förstår inte norrländska och kan därför inte gå i god för att återgiven [låt vara fiktiv] dialog är idiomatiskt korrekt

6. Vi glömmer emellanåt bort att Flasanytt existerar och kräver omvårdnad

7. Vi har ingen annan sysselsättning än Flasanytt

8. Vi existerar

9. Vi tror att vi eventuellt har hört talas om att det ska finnas en bäck med namnet Flasabäcken, men det kan har varit i en dröm

10. Flasabäcken är inte underrättad om vår existens, och vi ser helst att det förblir så

11. Vi känner till andra vattendrag

12. Vi har varit i naturen

13. Vi har läst en hel del (böcker och annat) och tycker att fiktionen är nog så verklig

14. Vi tar tacksamt emot insända bidrag med vittnesbörd från den riktiga Flasabäcken*, men vi kan inte lova annat än att vi kommer att läsa dem


*Förutsatt att den existerar


Redaktionen för Flasanytt