Jag gillar verkligen att springa. Jag springer alltid runt, runt.
Jag springer aldrig någonstans. Jag springer alltid hem.
Varje gång jag springer blir jag tröttare. Tröttare än innan jag sprang.
Jag tar alltid den kortaste vägen. Inte alltid dit, men på tillbakavägen. Ibland skippar jag tillbakavägen och genar i stället.
Ibland springer jag extra länge utan att jag märker det. Men jag märker det sen, på att tiden har gått.
Ibland gör jag annat i stället. För att springa. Annat än att springa.
När jag var liten kunde jag inte springa, inte ens gå. Men då var jag väldigt liten.
När jag var liten älskade jag också att springa. Men då var jag större.
Och kunde gå.
Nu springer jag. Men inte just nu.
Nu tänker jag. Man borde springa.
Jag gillar verkligen att springa. Runt, runt. Som sagt.
Inte rakt. Runt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar