Av alla universum som existerar tycker jag bäst om det här.
Alltså där jag skriver den här texten. Det är faktiskt det enda universum där
man kan skriva överhuvudtaget. Därför brukar jag förflytta mig hit när jag
känner att jag vill uttrycka mig i text. I andra universum skulle man inte fatta
ett dugg. Inte för att de är dumma där, men det här är ju trots allt det enda fyrdimensionella universumet.
Av
de universum som inte existerar tycker jag bäst om ett där man
visserligen kan skriva, men där texten efter ett tag börjar skriva sig själv
och man kan resa sig upp och gå ifrån tangentbordet (kanske för att
dricka kaffe) och komma tillbaka en tid senare till en färdig roman,
avhandling eller skvallerkolumn. Men den världen existerar som sagt
inte. Längre.
Det vanliga i vårt multiversum är annars arton dimensioner. Jag
skulle inte rekommendera ett besök i en artondimensionell värld. Folk skulle skratta
åt ert patetiska famlande efter fotfäste. Lycka till för övrigt med att få
någonting vettigt gjort i en värld där tiden går åt fyra håll samtidigt! Det är
heller inte någon större vinst med fjorton extra dimensioner i rumtiden, bortsett från
att man blir odödlig.
En fråga jag ibland får är hur man enklast reser mellan
dimensionerna. I mitt fall gick det till så här: jag klev på en A-brunn samtidigt som jag pratade för mig själv. Ett av de ord jag yttrade råkade händelsevis vara det
hemliga lösenord som tar en från valfri A-brunn till en multidimensionell portal.
Lösenordet är ett ganska
vanligt ord som man ofta hör här på jorden.
Det är faktiskt förvånande att det
inte händer oftare, det som hände mig den gången. Men som man säger i en viss
trettondimensionell värld som jag brukar besöka ibland: en gång är ingen gång.
Här på jorden är det ett obegripligt talesätt, där är det en naturlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar