Klass

Jag bor i en by som är det första helt klasslösa samhället i världshistorien. Men det har förstås inte alltid varit så. Tills för inte så länge sedan rådde en mycket strikt uppdelning av byns befolkning i ett intrikat och väldefinierat klassystem, som omfattade allt från slavar till medlemmar av kungafamiljen. Detta system avskaffades under uppmärksammade (och uppslitande) former 1992, då de sista slavarna frigavs och prinsessan Siv fråntogs sina privilegier. Trots att byn nu befinner sig i ett klasslöst tillstånd där alla har exakt samma status, utbildning, förmögenhet, bordsskick, kroppshållning och framtidsdrömmar, så kastar det förflutna fortfarande en mörk skugga över byns familjer. För bara en generation sedan var medlemmarna ur en familj gratis arbetskraft på grannens ägor, och nu förväntas de alla leva tillsammans i ömsesidig respekt. Det kanske inte är så förvånande om någon då emellanåt tolkar in ett eller annat underförstått eller undermedvetet budskap i en blick, en nickning eller det sätt som grannen sparkar i gruset vid vägkanten medan hen väntar på bussen.

Godsägare Helmer Marklund med familj genomlider en sysslolös dagsutflykt som
en del av sina obligatoriska åtaganden såsom tillhörande den övre medelklassen. 

Här följer en fullständig redogörelse för släkterna i byn och deras (historiska) klasstillhörighet.

Släkten Lundmark hörde till gycklarklassen, som i status befann sig strax över slavarna, men som hade den unika möjligheten att röra sig fritt i de flesta salonger. De förväntades klä sig i färgglada kläder för att kompensera för släktens melankoliska läggning.

Marklunds tillhörde den övre medelklassen. De hade tillåtelse att bo i trä- eller stenhus och bar tunna skor som inte fick vidröra annat än sten och gräs, varför de måste ha hjälp av bärare så snart de hade ett ärende utanför huset.

Nordlunds hörde till den fria arbetarklassen, vilket innebar att de ägde rätt att arbeta maximalt tio timmar per dygn, tilläts bo i gedigna flerfamiljshus, samt att de fick läsa uppbygglig litteratur med kristet innehåll. Allt detta var förstås också obligatoriskt.

Nordmarks var adliga och således överklass. De fick använda slavar för alla sysslor i hushållet i utbyte mot att de alltid gick klädda i pråliga (men opraktiska) kläder för att roa populasen.

Lundbergs var självägande bönder och rika som troll. De förväntades vara hårt arbetande och välväxta, men också skrytsamma och fördomsfulla. En Lundbergare tog bara av sig mössan för en Nordmarkare.

Berglunds var pigor och drängar i unga år, men gifte sig alltid rikt och glömde med tiden helt de enkla omständigheter de växt upp i. De var ålagda att klippa sig kort och prydligt.

Holmgrens var fackligt engagerade och drog sig fram som förtroendevalda och styrelseledamöter i kooperativa föreningen, SAP och andra omstörtande verksamheter.

Det fanns två ätter med namnet Bergmark, en som var slavar och en som hörde till tjänstemannaklassen och hade eget kontor med sekreterare. Slavarna fick inte lämna spår efter sig, så dem vet vi inte mycket om, medan kontors-Bergmarks förde anteckningar om minsta småsak, vilka nu samlats i det nyinvigda museet med namnet Bergmarksmuseet (ej slavarna).      

De namnlösa var kungliga. I snart sagt varje generation återfanns en person som saknade efternamn, och denna räknades automatiskt såsom tillhörande den kungliga familjen. De ägde rätt att bestämma över liv och död.

Holmlunds drog vinstlotten i det staliga penninglotteriet för hundratals år sedan, och har alltsedan dess kunnat sysselsätta sig med i princip vad som faller dem in, vilket ofta har resulterat i att de har startat kringresande tivolin som de reser runt i landet med. 

Markgrens var soldater. De dog som flugor så snart det var krig, men förökade sig som kaniner i fredstid. De var ålagda att alltid bära vapen, och genom åren har deras antal decimerats betänkligt i olika typer av vapenrelaterade incidenter.

Nordbergs var borgare. De ansågs sakna själ och tilläts därför bara konversera om likgiltiga ting. De badade (bokstavligen) i pengar.

Lundgrens var präster. På grund av den utbredda irreligiositeten i bygden fick de sällan tillfälle att predika eller utföra något annat arbete, men levde ändå gott på tiondet som samlades in av den kyrkliga vaktstyrkan (tillhörande ätten von Langendorff).

Ätten Grenberg var författare och stod således utanför klassystemet. De tilläts dock inte inneha tjänst av någon sort utan var hänvisade till välgörenhet, stipendier och lotterivinster för sitt uppehälle.

Holmberg har ingen hetat i Sklörbacken. Men fanns det en släkt med det namnet så föreligger det ett beslut om att de i så fall ska arbeta inom kriminalvården eller polisväsendet.

Berggrens var sörlänningar och passade aldrig in i byagemenskapen, men så flyttade de också alltid tillbaka söderut efter en tid.

Grenmark hette en eremit som levde i byn under större delen av 1900-talet. Han hade inget yrke, och heller inget förnamn. Han hade inga särskilda klassbetingade förhållningsregler, men ställde mycket höga krav på sig själv, vilket blev hans död (oklart hur).

Nordgrens var dagdrivare.