Även en liten by måste styras. Vår by må ha ett invånarantal som gränsar till det ensiffriga, men vi kan inte låta anarki råda. Då vi egentligen inte är en del av det politiska systemet i Sverige (fiktiva orter är det sällan), är vi emellertid inte bundna av de styrelseformer som råder i övriga delar av landet.
Vart artonde år väljer invånarna representanter till byäldsterådets parlamentsförsamling. I praktiken är valet en ren formalitet då det alltid är de sju äldsta byinvånarna som väljs. Vid behov hålls fyllnadsval för att ersätta de rådsmedlemmar som lämnat orten (eller denna världen). Parlementsförsamlingen har formen av ett skådekabinett. Deras möten är strikt regisserade föreställningar där avvikelser från det manus som författats av rådspresidenten är otänkbara. De kan inte tänkas. De får inte tänkas.
Rådspresidentens identitet är alltid okänd, även för parlamentsförsamlingen. Hen kommunicerar via e-post ställd till parlamentssekreteraren, som även den ska vara anonym och därför alltid uppträder maskerad. Den nuvarande sekreteraren har vi dock ganska goda aningar om vem det är. Man kan inte dölja allt bakom en mask, Lundmark!
Ohörsamhet gentemot rådspresidentens påbud bestraffas med vederstyggliga plågostraff. Vilken tur då att rådspresidenten alltid har vårt bästa för ögonen och att ingen någonsin har fått för sig att sätta sig upp mot hens beslut!
Byäldsterådet har en rad ceremoniella uppdrag som i viss mån utgör en sorts maktutövande. De deltar t ex vid möten i skolans elevråd, och kan i enstaka fall ha visst inflytande över de beslut som fattas där. Det är elevrådet som vart trettiofjärde år utser rådspresidenten.
 |
| Parlamentssekreteraren iförd sin ceremoniella mask |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar