Det högsta som inte finns

Fransberget, 1899. Efter att denna misslyckade och olycksbådande bild tagits
infördes ett strängt fotoförbud i bergets omgivningar.

Det brukar sägas att Fransberget är det högsta berg som inte finns. Bergets förlaga i den fysiska verkligheten må vara föga mer än en kulle i skogen, men det litterära Fransbergets toppar tornar upp sig långt ovan molnen. Inte ens i klart väder förmår det mänskliga ögat urskilja gränslinjen mellan berg och himmel, och ingen mänsklig varelse har ännu bestigit dess topp, eller ens beskådat den milsvida platå som enligt legenden breder ut sig något tusental meter därunder. 

Inte för att ingen försökt. Tvärtom. Många expeditioner har genom århundradena givit sig i kast med att försöka besegra bergets till synes beskedliga natur, men alla har fått se sig besegrade av en oupphörlig räcka branta klippväggar och vandringar genom mil efter mil av trassligt lingonris. Många har också vittnat om hur bergets topp förefaller förflytta sig allt längre och längre bort ju högre upp expeditionen når. Veckor blir till månader och år, provianten tryter, syrgasen förbrukas och skodon slits ned tills tårna sticker ut där fram och markens ris kittlar hålfoten tills bäraren drivs till vanvettets yttersta gräns. 

Fiktiva berg kan ibland uppträda så undflyende som Fransberget gör. Det är mycket lätt. Många litterära berg skulle mycket väl också kunna göra anspråk på titeln det högsta berg som inte finns, men de gör det inte. Det är bara Fransberget som uttalat orden. 

Å andra sidan kan man lika väl hävda att Fransberget är det lägsta berget i denna värld. Det går ju som sagt inte att mäta. Så lågt är det. Är det inte i själva verket en illusion att det står ett berg där? Är vi inte i stället på väg ner i en djup dalgång, en bråddjup ravin som äter upp landskapet underifrån och på sikt kommer att dra med sig hela Sklörbacken ner i underjorden? Ja, så är det också.

Husdjursförbudet, det berömda

Fredagen den 13 april 2018 är det 50 år sedan husdjur förbjöds i Sklörbacken.

Det började med att vår vördade Rådspresident i sitt fyrtionde år på ämbetet plötslig (för första och enda gången) drogs med i tidens strömningar, lät håret växa och började iaktta en strikt vegansk livshållning, samt beslöt att göra delar av denna livshållning till allmän lag, åtminstone i den del av byn som lyder under Byäldsterådet. 

Året var 1968. De flesta hushåll hade vid tidpunkten ett flertal husdjur, och många av gårdarna i byn hade tamboskap av olika slag: nötkreatur, hästar, strutsar, får och lemurer. Den dag som beslutet vann laga kraft började verksamheten avvecklas på ett så naturligt sätt som möjligt: djuren samlades in och placerades i en inhägnad med förhoppningen att de skulle kunna lösa situationen själva i enlighet med var och ens naturliga instinkter. Ett stort antal frisläppta exotiska giftormar gjorde processen kort med några av de mer oförsiktiga individerna. Ormarna själva överlevde inte den första vintern. En halvtam varg som fångats in av en förvirrad äldre byinvånare i tron att det rörde sig om en vilsekommen hund tog hand om många av de andra djuren, både större och mindre. En ung entusiast i byn hade tagit sig för att samla på parasiter (också djur, märk väl), och när de släpptes fria bland husdjuren utvecklade dessa en rad sjukdomar och svaghetssymtom och tynade efterhand bort av naturliga orsaker inom loppet av några få veckor eller år. 

Husdjur av oidentifierad typ

Någon gång i mitten av 1970-talet konstaterades att det sista husdjuret i byn, en vandrande pinne, dött av naturliga orsaker. Sklörbacken förklarades då husdjursfritt och kunde påbörja processen att ansöka om certifiering som 100% vegansk by, samtidigt som rådspresidenten kunde sätta sig att fila på en ny slogan för bygden. Det har som bekant varit rådspresidentens huvudsakliga syssla alltsedan dess. 

Det fanns förvisso ett motstånd bland invånarna mot att husdjur och boskap skulle tas ifrån dem. Många ville fortsätta hålla djur i fångenskap, tämja dem och utöva makt över liv och död. De saknade den känsla av villkorslös kärlek och lydnad som bara ett husdjur kan skänka. En motståndsgrupp formades, och vid flera tillfällen gjordes försök att etablera djurhållning på väl dolda platser i grannskapet, men de övervakningskameror som finns monterade i ett finmaskigt nätverk i hela byn gjorde att alla sådana experiment blev mycket kortlivade. 

Senast 2015 dömdes levnadstecknaren och estradpoeten Malcolm Lundmark till straffarbete för sina försök att etablera en koloni dansmöss i sitt garage. I slutet av 90-talet gjordes upptäckten att pamflettförfattaren och vivören Holger Marklunds syster Jazza i själva verket var en Golden Retriever. Holger sitter fortfarande i fängelse. Jazza sövdes ned efter den summariska processen; hennes vilda protester och mångordiga inlagor till rätten hjälpte föga. Något år senare bröt en flock katter igenom tamdjursstängslet på byns norra sida och började röra sig mot centrum i jakt på fodervärdar. Flocken fångades omedelbart in och flögs med kattransportplan till Kalix, en rå och barbarisk ort där husdjur fortfarande hålls i slaveri. 

Jubileumet för husdjursförbudet kommer att högtidlighållas med en vegansk och helt igenom etisk manifestation på torget intill den staty som uppförts i åminnelse av Mandrake, den berömda björnhunden som dog i mänsklig fångenskap 1932, efter att ha infångats sedan han (i självförsvar) dödat fem jägare och ett okänt antal får. 

Mandrake, avbildad ur minnet av anonym konstnär

Byggnaden

Vi passerar den så gott som dagligen, på väg till jobbet, på shoppingrundan, på skogspromenaden och varje gång vi springer i vild panik längs ett igenvuxet järnvägsspår i ett desperat försök att fly från byn. Byggnaden.

Den har alltid stått där, men hur ofta har vi reflekterat över vad den har för syfte och vilken sorts verksamhet som bedrivs där inne? Har vi någonsin sett någon passera ut eller in genom byggnadens portar? Ibland skymtar vi förstås skuggor som rör sig i dess rum, anar kanske en hand som viker undan en gardin i ett fönster på andra våningen eller hör mullret av trummorna som verkar emanera från källarplanet, men vet vi vilka de är som befinner sig där inne? Känner vi kanske någon som arbetar där? Eller är det måhända någons bostad?

När vi var barn trodde vi alltid att byggnaden var ett museum eller ett fängelse. Vi hade läst om sådana institutioner och föreställde oss att de borde se ut ungefär så. Men i vuxen ålder har vi kommit att överge den teorin. Museer brukar ha namn och skyltar med öppettider, och fängelser höga murar, och de brukar dessutom i allmänhet vara utmärkta på kartor. Den här byggnaden låter sig inte infångas så lätt. Har vi då försökt att närma oss byggnaden för att kanske knacka på dörren eller titta in genom ett fönster? Nej. Vi gör inte det. Den ligger alltid lite för långt bort, och vi är ju alltid på väg någon annanstans.

Inte ens nu, när vi skriver den här artikeln, kan vi förmå oss att promenera det korta stenkast som skulle ta oss till det som förefaller vara byggnadens huvudingång. Vi vet redan att vi halvvägs dit skulle slås av tanken att vi slösar bort vår tid när vi egentligen borde skynda oss till ett viktigt möte eller en lockande mellandagsrea. Vi försökte en gång ta en bild av byggnaden, men innan kameran i vår mobiltelefon hade startat var vi djupt inbegripna i ett spännande spel på sagda mobil, och ville ogärna slita oss från detta angelägna värv.

I stället har vi valt att illustrera den här artikel med en avbildning av en annan, snarlik byggnad. Den är faktiskt inte bara snarlik: den är till utseendet  identisk med byggnaden vi skriver om, ner till minsta detalj. Den står också på samma plats. Vi tänker oss att hemligheten bakom byggnadens existens står att finna i denna uråldriga avbildning, om vi bara lyckas skala av de lager i bilden som skymmer vår sikt.