Veckans yrke, Del 27: Chef

Patrik Krafft

Chef

Frihet är vår tids mest ångestskapande handelsvara. Människan tror att hon vill ha frihet, men när hon får den lider hon. Med frihet kommer ansvar, och tvånget att agera medvetet och rätt. Fråga en konstnär om den vita duken eller författaren om det oskrivna arket: det symboliserar ångest. Arbete. Frågan kommer det att fungera idag? Det fungerade i går och hundratals andra gånger - men idag, och i morgon? Om inte? Undergången. 

Chefens uppgift är att kringskära friheten tillräckligt mycket för att de som arbetar ska slippa ångest. Regler, mallar, riktlinjer, ledningsdirektiv, order och befallningar avlastar arbetarens frihetstyngda sinne, ökar välbefinnande och produktivitet.

Jag har arbetat som chef under större delen av min karriär, på de mest skiftande platser. I myndigheter, småföretag, kommunal förvaltning, internationella koncerner. Just nu är jag chef, eller arbetsledare som det heter, för en grupp unga män och kvinnor som sommarjobbar i parkförvaltningen. Jag tar närvaro, håller koll på vilka rabatter och buskage de ska rensa och ansa just idag, ser till att de tar paus enligt schema och lunch på utsatt tid. Om de busar och bråkar visar jag med min lugna auktoritet vad som gäller. Men aldrig med fysiskt våld! Det är inte tillåtet att slå eller verbalt misshandla unga människor, har det förklarats för mig. Det verkar förnuftigt. Men vuxna däremot - den dag det inte går att använda våld och hot om våld mot den gruppen kommer det inte längre vara möjligt för mig att arbeta som chef. Ingen skulle få någonting gjort och verksamheter skulle urarta i kaos. Jag har många gånger fått uppmaningen att upphöra med de hårda nyporna, ofta i samband med omplaceringar och friställanden med avgångsvederlag och fallskärmsutbetalningar. Jag har dock hittills valt att tolka det senare som ett tyst godkännande av mina mer hårdhänta styrmedel. 

Ibland brukar jag skämta och kalla min fru för chefen, men det stämmer ju inte. Det är jag som bestämmer. 

Veckans yrke, Del 26: Journalist

Hippolytos Marklund

Journalist

Mitt arbete börjar alltid med att jag försöker identifiera kärnpunkten i en situation eller företeelse. Var kan jag hitta det som förmår väcka läsarens känslor och engagemang? Ibland är det uppenbart, men ofta måste jag leta bortom det självklara och söka mig under ytan på situationen och de människor jag intervjuar. Läsa mellan raderna, fokusera på det outtalade och förbjudna. Sedan återstår gestaltningen. Språket är mitt verktyg, och jag ägnar veckor åt att finslipa, utveckla, stryka och bränna manuskript innan jag är nöjd. Journalistiken är ett kall.

Sedan ett par år skriver jag huvudsakligen för Biodlarföreningen Stingets medlemsblad, som kommer ut med två nummer per år, vårnumret och höstnumret. Just nu är jag inne i slutfasen av arbetet med vårnumret, och det kommer att väcka en del uppståndelse! Jag har under det senaste året arbetat med att nysta upp en stor korruptionsskandal i föreningen, som rör en stor del av både styrelsen och de individuella medlemmarna. Jag kan inte avslöja alla detaljer här, men det torde vara uppenbart för alla insatta att den s.k. spindeln i nätet är Evert Lundmark, släktöverhuvud för Lundmarksklanen. Kassören Eva-Labolina Lundmark, sekreterare Asterix Lundmark, styrelseledamöter som Silja-Line Lundmark, Mogens Lundmark och Råger Lundmark är också djupt insyltade. Det jag har nystat upp är en härva av vänskaps- och släktskapskorruption av värsta sort - nepotism och gynnande av personer med nära släktband till de styrande i föreningen. Honungsburkar har utbytts utan att betalning erlagts, kupor har renoverats som “väntjänster”, medlemsavgifter har gått till föreningssammankomster som närmast kan liknas vid släktträffar för Lundmarksklanen. 

I bjärt kontrast till detta sakernas tillstånd ställer jag den konkurrerande föreningen RBIS (Rättrådiga biodlare i samverkan), under ledning av Irmgard Marklund. Där råder förvisso en viss dominans av just efternamnet Marklund i föreningen, men det är ju samtidigt ett mycket vanligt namn. Att samtliga styrelsemedlemmar råkar vara släkt är nog framförallt en indikation på att vissa personlighetsdrag (framåtanda, ansvarstagande, redlighet) verkar vara ovanligt framträdande just hos medlemmar av släkten Marklund. Om det är genetiskt överlåter jag på vetenskapen att utröna. Själv växte jag upp i en Lundmarks-familj, och insåg först i vuxen ålder att jag måste ha förväxlas och bytts ut på förskolan eller kanske på badmintonträningen. Sedan några månader tillbaka identifierar jag mig som Marklundare.

Nåväl, vårnumret av Biodlarföreningen Stingets medlemsblad dimper ned i medlemmarnas brevlådor i slutet av maj. Det kommer att bli det bästa numret någonsin. Kanske kan vi t o m konkurrera med RBIS-bulletinen den här gången! 

Veckans yrke, Del 25: Helgon

S:t Rune (Lundmark)

Helgon

Jag befann mig på en missionsresa på bortre sidan av Fransberget, stötte ihop med en grupp ur lokalbefolkningen och uttryckte mig kanske lite okänsligt i samtalet med dem, uppfylld av missionsiver och religiös glöd som jag var. Någon slog ihjäl mig med en sten. Tydligen sprang i samma ögonblick en källåder upp i marken på den plats där jag föll, eller åtminstone någonstans i närområdet. Sedan dess är jag ett helgon. 

Det här var länge sedan, typ 1993.

På platsen där jag dog byggdes ett litet kapell. Under byggarbetet uppdagades en trasig vattenledning i marken, varför jag omedelbart utsågs till skyddshelgon för underjordiska vattenledningar. Den rollen var tydligen vakant. 

Folk ber mig om allt möjligt som inte har med VVS-teknik att göra. Jag ska hela sjuka, välja lottorad, ge tur åt det lokala landhockeylaget och annat som inte tillhör mina kompetensområden. Vanligtvis struntar jag i förfrågningar som inte finns i arbetsbeskrivningen. De sällsynta fall då folk vill att jag ska beskydda någon nyanlagd vattenledning brukar jag anstränga mig desto mer. Jag kan förstås inte garantera ledningarnas säkerhet till hundra procent, men jag försöker hålla lite extra koll, och om jag tycker mig ana att ett rostangrepp hotar att äta hål i en ledning eller ett grävarbete kommer för nära något för tillfället bortglömd rör i marken så brukar jag försöka rikta omgivningens uppmärksamhet mot problemet på olika sätt. Man får helt enkelt improvisera fram en lösning. Grävmaskinisten kanske kan få ett telefonsamtal, samtidigt som en söt liten ekorre skuttar framför grävskopan - och plötsligt ser han eller hon det exponerade röret i jorden! 

Det var ett hypotetiskt exempel. I själva verket är det sällan jag tvingas ingripa. Dessutom är jag bara ålagd att göra det i de fall då någon bett förbön för den aktuella installationen under det senaste året. Man kan jämföra mig med en försäkring. Du kan inte få ut någonting på en försäkring som du har slutat att betala för. Om folk inte orkar göra sin del (hela bönegrejen) så kan de inte förvänta sig något större engagemang från min sida. Så på det hela taget har jag ett enkelt jobb. Hänger mest och softar i helgonsfären. De stora kändisarna bland oss måste förstås rycka ut jämt och ständigt och får aldrig vila. Deras tillvaro liknar mer ett straff än någonting annat. Samtidigt ska man betänka att vi strängt taget existerar utanför både tid och rum, så det bör inte vara ett jättestort problem. Dessutom är det bättre än att underkastas eviga plågor i en brinnande mardrömsvärld som de flesta andra själar får uthärda.

 

Veckans yrke, Del 24: Clown

Göran Lundmark

Clown

Idag har Affärsbanken Kredit & konkurs stängt för personalutbildning. Ett femtiotal av bankens anställda har fyllt de tre bakersta raderna i Svåra teaterns salong. På schemat står det personalutveckling, och HR-avdelningen har bjudit in en clown för att försöka lyfta personalen till en ny nivå av servicevilja och glatt humör, kanske t o m till en fullt godtagbar nivå. 

Göran Lundmark har arbetat som clown i mer än tjugo år. Från början var han självlärd och levde länge på sitt rykte som "klassens clown" i grundskolan, men nuförtiden ställs högre formella krav än så när någon ska anlita en clown. Det förutsätts minst clownskola, men helst högskoleexamen i clowneri & gyckel. Göran tog ut sin examen under pandemiåret 2021, och sedan dess har han kunnat välja och vraka mellan jobberbjudanden. Han kan knappt räkna antalet kickoffer som han deltagit i, invigningar av köpcentra, pausunderhållning på teaterföreställningar, inhopp som ambulerande kontorsclown i den kommunala förvaltningen, och som nu, heldagar för att hjälpa medlemmar av en motvillig arbetsgrupp att hitta sin inneboende clown för att komma till rätta med känslomässiga låsningar som hotar att hämma produktivitet och driva upp sjukdomstalen.

Publiken är till en början avvaktande. De sitter med armarna i kors, stirrar buttert under lugg och visar med kroppsspråket att de helst skulle vilja vara någon annanstans. Men nu är de här. Dörrarna är låsta, och de kommer inte att släppas ut förrän de blivit emotionellt förlösta och släppt ut sina inre barn för allmän beskådan. 

Tretton timmar senare ligger de och krälar på golvet mellan bänkraderna efter en övning i komiskt snubbleri. Deras ansikten är täckta amatörmässigt applicerat teatersmink som smetats ut under övningarnas gång, och nu liknar de groteska, förvridna masker ur ett skräckkabinett. När medarbetarna möter varandras blickar är det med den tysta överenskommelsen att det som har hänt här idag aldrig kan tillåtas komma ut. I morgon när de anländer till kontoret kommer de att betrakta sig själva och kollegorna i ett nytt ljus, åtminstone de av kollegorna som inte har låtit sjukskriva sig eller gått under jorden för att aldrig mer bidra produktivt till det civiliserade samhällets fortbestånd. 

Veckans yrke, Del 23: Flanör

Krydolf Mazarin

Flanör

Det finns en spridd myt om att alla som går ut masterprogrammet Flanörens praktik och existensberättigande på universitetet äntrar arbetsmarknaden som icke-anställningsbara dagdrivare. Det kan mycket väl gälla för de ca 97% som påbörjar utbildningen men som av olika omständigheter väljer att avbryta studierna och inte ta ut examen, men för de som kan uppvisa examensbevis finns en bred flora av sysselsättningar att välja bland. Jag fick tjänsten som kommunal flanör i konkurrens med ett hundratal sökande. De flesta andra som sökte tjänsten hade inte ens rätt utbildning, och bland de formellt behöriga fanns det åtskilliga som inte fullt ut verkade ha förstått vad flanörens roll i gatubilden är. Där fanns individer som klädde sig i jeans och t-tröja, och någon dök fräckt nog upp på intervjun i en nyinköpt kostym från Dressmann, ungefär som om hen tänkt sig jobba på kontor. Nä, flanören väljer material och snitt på kläderna med omsorg. Det finns ingen uniform, men han eller hon känns omedelbart igen av den som har blicken. Själv bär jag hatt, grön manchesterkavaj och rymliga byxor som utstrålar rustik elegans. En snusnäsduk kan dyka upp som accessoar på olika ställen i klädedräkten, och glasögonen har glidit ut en aning på nästippen. Jag behöver dem inte, utan jag bär dem för att kunna utföra mitt yrke på bästa sätt. 

Med en flâneur (min stavning) i gatubilden erhåller staden en air av kontinental charm och kulturell patina. Med tiden driver det upp besökssiffrorna, och de turister som - medvetet eller omedvetet - noterat flanörens närvaro i staden, tenderar att besöka fler etablissemang och betala mer i dricks. Flanören är bra för turistnäringen, men relationen är paradoxal. Ju fler turister, desto mer irrelevant blir flanören. Till slut blir hen främling i sin egen stad. 

En vanlig arbetsdag börjar vid elvatiden med en kopp kaffe på Elsas café. Alltid utomhus, och alltid i solen. Under vinterhalvåret och dagar med mulet väder är flanören arbetsbefriad. Flanören har en runda som måste genomföras varje dag, men i valfritt tempo, och det är tillåtet att välja olika vägar mellan stoppen. Pittoreska skyltfönster är obligatoriska. Botaniska trädgården och dess berömda växthus likaså. Gallerier, antikvariat och frukthandlare måste ägnas extra (men förströdd) uppmärksamhet, och under minst ett par timmar måste flanören luta sig mot räcket på Glömskans bro och tankfullt betrakta imaginära ångslupar på redden. 

När arbetsdagen är slut åker hatten upp på hyllan, alla pittoreska plagg och persedlar hängs in i garderoben och jag drar på mig byxa och skjorta från det lokala köpcentret. När jag sedan lämnar lägenheten kan inte ens mina närmaste grannar se någon likhet mellan den slätstrukne kontorsslaven och den bohemiske dagdrivare som bara minuter tidigare gått in genom porten. Som privatperson kan jag ta en mer aktiv del av utbudet i centrum, diskutera väder, matpriser och fotbollsresultat med andra vanliga människor. Det är trevligt. Men jag ser också att det är någonting som saknas i stadsbilden. Kalla det en själ eller ande, en pusselbit som skänker gatorna djup och karaktär. Men kvällstid fyller inte flanören någon positiv funktion. Han skulle i stället lätt kunna förväxlas med en inbrottstjuv eller en bedagad konstnär på väg hem från krogen. Det är inte flanörens roll. Han är utfyllnad, en kropp som kanaliserar stadens energier utan att aktivt bidra till dess produktion eller tjänsteutbyte. Han (eller hon) ska inte utföra en praktisk nytta eller tillskansa sig egendom, varken på laglig eller olaglig väg. Hatt, snusnäsduk och manchesterkavaj är kommunal egendom. Skosulor slits på skattebetalarnas bekostnad. Flanören må framstå som en parasit, men avlägsna honom från gatubilden och allt som återstår är själsdöd, kommers och tomma blickar med tydliga mål i sikte. Individer som vet vart de är på väg och som alltid har ett ärende. En sådan stad är dömd till undergång. 

Veckans yrke, Del 22: Rävfarmare

Råland Ål

Rävfarmare

Tidigare var jag IT-entreprenör, men jag tröttnade på livet i omkörningsfilen, sålde allt och flyttade ut på landet. Tidigare bodde jag i en lägenhet invid torget, men nu bor jag strax utanför samhället på en stor gård med skog och grejer. För att få tiden att gå började jag föda upp rävar. Jag matar dem, rengör deras burar och försöker bistå dem med både förströelser och motion. Tyvärr går de inte att sälja. Ingen vill ju ha en räv som husdjur längre verkar det som. När det blir för trångt brukar jag därför släppa ut några i skogen. 

Till en början är de alltid väldigt entusiastiska när jag släpper ut dem. Skuttar iväg bekymmerslöst, utan tanke på att ens säga adjö. Men ganska snart växer insikten om vad det innebär att fixa fram mat själv, ständigt hålla sig gömd från människor och rent allmänt gå omkring och vara nervös hela tiden. Då smyger de tillbaka hit igen, ödmjukar sig och vädjar med skam och underdånighet i blicken.

“Snälla” kan de säga, men med den hesa och grötiga röst som rävar har. Det är knappt man hör vad de säger. “Kan jag få komma tillbaka och än en gång åtnjuta din gästfrihet. Jag anade inte förr vilket privilegium det var att ha dig som hyresvärd. Vilken existentiell vinstlott det var - och jag kastade bort den! Jag vet att jag är ett otacksamt kreatur, men nu har jag kommit till självinsikt och lovar bättring!”

Återigen måste jag förklara att vi enbart har en begränsad mängd burar, och i den mån det finns lediga rum är de avsedda för den uppväxande generationen. De behöver ju ett eget krypin när de har tröttnat på föräldrarnas tjat och mossiga åsikter. Skogen är stor! Visst måste det finnas många sorkar kvar som du kan fånga. Och tidsfördriv finns det väl så det räcker! Visst kan skogen vara en skrämmande plats på många sätt, och jakten tar så mycket energi att man inte har mycket tid över till rekreation, men du har å andra sidan din frihet! Finns det någonting större och vackrare än frihet? Friheten att välja är det högsta värdet i tillvaron, det som skiljer den friborne från slaven, den rättrådige från fången. Nu erbjuder jag dig denna ynnest. Ta emot den. Förvalta den. Du kan bli skogens herre om du bara tror tillräckligt (och om vargarna försvinner).