Krydolf Mazarin
Flanör
Det finns en spridd myt om att alla som går ut masterprogrammet Flanörens praktik och existensberättigande på universitetet äntrar arbetsmarknaden som icke-anställningsbara dagdrivare. Det kan mycket väl gälla för de ca 97% som påbörjar utbildningen men som av olika omständigheter väljer att avbryta studierna och inte ta ut examen, men för de som kan uppvisa examensbevis finns en bred flora av sysselsättningar att välja bland. Jag fick tjänsten som kommunal flanör i konkurrens med ett hundratal sökande. De flesta andra som sökte tjänsten hade inte ens rätt utbildning, och bland de formellt behöriga fanns det åtskilliga som inte fullt ut verkade ha förstått vad flanörens roll i gatubilden är. Där fanns individer som klädde sig i jeans och t-tröja, och någon dök fräckt nog upp på intervjun i en nyinköpt kostym från Dressmann, ungefär som om hen tänkt sig jobba på kontor. Nä, flanören väljer material och snitt på kläderna med omsorg. Det finns ingen uniform, men han eller hon känns omedelbart igen av den som har blicken. Själv bär jag hatt, grön manchesterkavaj och rymliga byxor som utstrålar rustik elegans. En snusnäsduk kan dyka upp som accessoar på olika ställen i klädedräkten, och glasögonen har glidit ut en aning på nästippen. Jag behöver dem inte, utan jag bär dem för att kunna utföra mitt yrke på bästa sätt.
Med en flâneur (min stavning) i gatubilden erhåller staden en air av kontinental charm och kulturell patina. Med tiden driver det upp besökssiffrorna, och de turister som - medvetet eller omedvetet - noterat flanörens närvaro i staden, tenderar att besöka fler etablissemang och betala mer i dricks. Flanören är bra för turistnäringen, men relationen är paradoxal. Ju fler turister, desto mer irrelevant blir flanören. Till slut blir hen främling i sin egen stad.
En vanlig arbetsdag börjar vid elvatiden med en kopp kaffe på Elsas café. Alltid utomhus, och alltid i solen. Under vinterhalvåret och dagar med mulet väder är flanören arbetsbefriad. Flanören har en runda som måste genomföras varje dag, men i valfritt tempo, och det är tillåtet att välja olika vägar mellan stoppen. Pittoreska skyltfönster är obligatoriska. Botaniska trädgården och dess berömda växthus likaså. Gallerier, antikvariat och frukthandlare måste ägnas extra (men förströdd) uppmärksamhet, och under minst ett par timmar måste flanören luta sig mot räcket på Glömskans bro och tankfullt betrakta imaginära ångslupar på redden.
När arbetsdagen är slut åker hatten upp på hyllan, alla pittoreska plagg och persedlar hängs in i garderoben och jag drar på mig byxa och skjorta från det lokala köpcentret. När jag sedan lämnar lägenheten kan inte ens mina närmaste grannar se någon likhet mellan den slätstrukne kontorsslaven och den bohemiske dagdrivare som bara minuter tidigare gått in genom porten. Som privatperson kan jag ta en mer aktiv del av utbudet i centrum, diskutera väder, matpriser och fotbollsresultat med andra vanliga människor. Det är trevligt. Men jag ser också att det är någonting som saknas i stadsbilden. Kalla det en själ eller ande, en pusselbit som skänker gatorna djup och karaktär. Men kvällstid fyller inte flanören någon positiv funktion. Han skulle i stället lätt kunna förväxlas med en inbrottstjuv eller en bedagad konstnär på väg hem från krogen. Det är inte flanörens roll. Han är utfyllnad, en kropp som kanaliserar stadens energier utan att aktivt bidra till dess produktion eller tjänsteutbyte. Han (eller hon) ska inte utföra en praktisk nytta eller tillskansa sig egendom, varken på laglig eller olaglig väg. Hatt, snusnäsduk och manchesterkavaj är kommunal egendom. Skosulor slits på skattebetalarnas bekostnad. Flanören må framstå som en parasit, men avlägsna honom från gatubilden och allt som återstår är själsdöd, kommers och tomma blickar med tydliga mål i sikte. Individer som vet vart de är på väg och som alltid har ett ärende. En sådan stad är dömd till undergång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar