En av tretton kyrkor

I Sklörbacken och byns närmaste omgivning finns sammanlagt tretton kyrkor och kyrkoruiner. Trots detta har byns befolkning (som mest ca 20 personer) aldrig som helhet betraktat sig som kristna. Idag är kristendomen som bekant utrotad i trakten, men fortfarande finns fyra kyrkobyggnader som underhålls och som bedriver någon form av kyrklig eller antikyrklig verksamhet. Övriga nio kyrkor är ruiner, stadda i olika grad av förfall.

S:t Klas (1870). Några år senare rasade delar av tornet i en storm.
Lägg särskilt märke till avsaknaden av fönster i de yttre murarna.

Den äldsta kyrkan, S:t Klas, är också den största. S:t Klas grundlades under tidigt 1100-tal, alltså långt innan bygden kristnades, och nästan 300 år innan Kalix kyrka invigdes. När den senare byggdes var S:t Klas redan en ruin. Under de få årtionden då kyrkan var i bruk torde den ha varit en mäktig syn. Den bestod av ett 120 meter långt långskepp, korsat av tvärskepp, och med ett mäktigt kor med dubbel koromgång och ca 35 meters inre takhöjd. Totalt uppgick kyrkans längd till drygt 160 m, alltså något större än Notre Dame i Paris. Till skillnad från de stora franska katedralerna från den gotiska epoken hade kyrkan dock inga fönster. I stället var stora eldkar upphängda i kättingar fästa i taket, som invändigt var klätt av polerade bronsplåtar som reflekterade ljuset från eldarna. Effekten torde ha varit bländande när systemet togs i bruk, men ganska snabbt sotade plåtarna igen och gudstjänster genomfördes därefter i närmast totalt mörker. Då kristendomen redan från början hade en mycket svag ställning i området, följde det sig naturligt att både församling och prästerskap med tiden alltmer hemföll åt hedniska inslag i riten, såsom människooffer och svarta mässor, och redan på 1190-talet rapporteras att kyrkan tvingats stänga då “inghen Christteligh mand länger återfindes” i byn. Kort därefter byggdes Sklörbackens första lekland, och mycket av byggnadsmaterialet till detta togs från den nu övergivna kyrkan.

Det som överlevt av S:t Klas in i vår tid är ytterväggar, delar av utsmyckningen på västfasaden (som förvaras i byns kyrkomuseum), tornets lägre delar, och, dolt under jord, kryptan. Traditionen vittnar om ytterligare en våning dold under kryptan, men hur det ligger till med det verkar förbli ett mysterium eftersom ingen hittills vågat sig ner dit för att undersöka kryptan närmare. Delar av grunden följer konturerna av det hednatempel som en gång i tiden fick lämna plats åt kyrkan. I de tjocka ytterväggarna löper ett komplicerat system av gångar och trappor som till vissa delar är tillgängliga även för den icke äventyrligt lagda besökaren. En av gångarna leder några meter under jord, men avslutas med en murad vägg av senare datum än omkringliggande delar av ruinen. Väggens ålder har uppskattats till 1300-talets senare hälft och går i folkmun under namnet “Antikrist-porten”.

 

S:t Lennart, en annan av de fyra 1100-talskyrkorna i byn som övergavs
strax efter uppförandet. I bakgrunden skymtar S:t Klas långskepp.

Sedan S:t Klas dekonsekrerats på 1190-talet - tillsammans med tre andra kyrkor i byn - var bygden utan kyrka i nästan 500 år. År 1658 beslöts att införliva hednabygderna kring Sklörbacken i det svenska riksbygget och därmed i den protestantiska kyrkogemenskapen. De rikssvenska styrkorna samlades i gryningen den 10 oktober 1658 på ett gärde i Björknäs och marscherade norrut mot Sklörbacken. Vid middagstid var allt över, efter det blodiga Slaget vid Fransberget. Av byns befolkning på ca 20 personer återstod nu 18. De svenska trupperna hade decimerats från 20 000 man till knappt 3000, men förklarades ändå som segrare, och en kort tid därefter förklarades Sklörbacken slutgiltigt som en del av Svea rike. Sedan man byggt ett kommunalhus, en hockeyrink och ett badhus började man bygga byns första stenkyrka på närmare 500 år. Om den kommer jag att berätta i en kommande artikel.

En av våra högtider

Som på alla andra platser i vårt land firar man här i trakten just nu äggletarveckan. Vi skiljer oss inte från andra kristna och firar högtiden på precis samma sätt som alla andra. Veckan börjar förstås med att djuren i närområdet samlas ihop och instrueras att samla ihop en stor mängd godis som de sedan uppmanas gömma i äggformade behållare på roliga platser. Vi bryr oss inte om hur de får tag i godiset. Djur har ju sällan tillgång till pengar, så troligt är väl att de gör inbrott eller snattar ihop godiset. Vi vänder under alla omständigheter ryggen till. Det är bara äggletarvecka en gång om året, och det är en kär tradition för alla medborgare över 18 år, för vilka det är obligatorisk närvaro i firandet. Barnen är förstås fortfarande upptagna med att fira julbockens uppdykande, något som började i december och kommer att pågå ända fram till den sista april, då majbocken ska kläs. De äldre i församlingen brukar under äggletarveckan klä ut sig i gammalmodiga kläder och gå runt i stugorna för att tigga godis. Egentligen är det meningen att de ska föreställa de under pollensäsongen uppträdande - och skräckinjagande - spöken som kallas allergengångare, men de ser mest roliga ut. När det sista ägget har hittats förklaras äggletarveckan över för denna gång och alla återgår till sina vardagliga sysslor, som här i byn är skulptur, partikelfysik och spioneri.  

Estetiska djupsinnigheter, del I : Arkitektur och skulptur

När jag byggde mitt hus hade jag två byggnader som förebilder. Det första var (som alla kan se) Villa Muramaris, paret Roosvals medelhavsinspirerade stenhus norr om Visby. Det andra huset var den myrstack som uppfördes under ledning av drottning Bergljot MCCLXIV på Fransbergets västra sida. Det är ett bygge som sällan omnämns i litteraturen, men jag har ägnat åtskilliga timmar åt att studera det inför mitt eget husprojekt, och tycker att det förtjänar mer uppmärksamhet. Stacken i sig ser förstås ut som en vanlig myrstack, och insidan skiljer sig inte nämnvärt från andra stackar. Man kan nog inte ens säga att Bergljots stack är en originell skapelse i någon mening alls, men jag tycker ändå att det är ett märkvärdigt bygge. Myror har mycket begränsade begrepp om världen, och inga självständiga förståndsgåvor i egentlig mening, men de lyckas ändå skapa en komplex byggnadsstruktur som inhyser en stor mängd funktioner som vi inte begriper oss på.

Min avsikt var från början att bygga huset av barr, men det visade sig vara en mycket tidsödande process. Jag såg framför mig en brunskiftande fasad av staplade barr, till synes slumpmässigt hopfogade, men som man vid närmare betraktande ser följer en noggrant uttänkt struktur. Men som sagt fick jag överge de planerna. Jag hittade helt enkelt inte tillräckligt med barr av bra kvalitet, och jag ville ju inte börja plundra befintliga myrstackar bara för att få ihop material till mitt eget bygge.

Det föll sig då naturligt att bygga i sten i stället. Sten är ju ganska lätt att få tag på. Man kan t o m köpa det i affärer (till skillnad från barr). Jag samlade alla stenar jag köpte i en hög mitt på tomten. Sedan sorterade jag dem efter storlek och färg och började pussla ihop dem till någonting som påminde om ett hus. Jag grävde också ett källarplan som jag planerade att inreda till en gillestuga, då jag tänkte mig att jag i framtiden skulle få anledning att hålla många gillen.

Att bygga hus är på många sätt besläktat med att göra en skulptur. Man börjar med ett stort stenblock - kanske marmor - som man sedan hugger ut en form ur, ofta en hel- eller halvnaken människa. Sedan släpar man ut formen ur ateljén och placerar den på en sockel någonstans där andra människor uppehåller sig. Människorna tittar på skulpturen (eller huset), låter sig tjusas, kommenterar och fotograferar. Med jämna mellanrum smyger sig sedan någon ur allmänheten dit nattetid och knackar av en extremitet eller två, kanske för att behålla som souvenirer. Så långt skulpturkonsten.

Mina stenar var för små för att hugga ut ett helt hus ur, men min avsikt var ändå att skulptera fram en form för boende, och drömmen var också ursprungligen att jag skulle kunna gå omkring i huset utan en tråd på kroppen. Nu blev huset aningen dragigt, och jag hade inte räknat med fullständig insyn från alla väderstreck genom de enorma fönster som pryder fasaden.

Djuren som omger oss

Det finns ett djur som rör sig i underjorden i närheten av min bostad. Jag har inte sett det, men jag känner vibrationerna av djuret när det rör sig framåt i marken. Det måste vara ett stort djur, för vibrationerna får tavlor att ramla ner från väggen och mina mattor att simma mot mitten av rummet, bort från väggarna och det som skrämmer dem. Det beteendet är förstås helt irrationellt. När djuret väl tränger igenom husets tunna skal kan det ju lika gärna komma genom golvet.

Ett annat djur gömmer sig i min trädgård. Det kryper omkring bakom vinbärsbuskar och stenpartier och betraktar mig med stora ögon. Jag har förstås inte sett djuret, men ögonen måste vara stora, annars skulle jag inte känna dess blickar så intensivt varje gång jag vänder ryggen till, om än för en sekund. Det här djuret har nog ingen svans. Det skulle ju se helt absurt ut. Men tänder har det nog. Jag gissar att det har ett hundratal tänder som alla är smala och vassa. Ibland känner jag hur djuret - mer än någonting annat - törstar efter att få sänka sina tänder i mina mjukdelar och tugga, tugga.      

Djur förstår sig inte på oss människor. Vissa förstår kanske mer, till exempel de så kallade tamdjuren, men de helvilda djuren har inte en susning. De tycker att vi uppträder mycket märkligt, även när vi gör helt vanliga saker som de flesta människor gör. Och djuren är misstänksamma. De litar inte ett dugg på oss, och visst gör de väl rätt i det. Vi vill ju inget hellre än att döda djur, hela tiden. Vissa av oss i alla fall. De av oss som är vegetarianer (inte jag!) och veganer går inte att skilja från de blodtörstiga jägarna. Inte på ett sätt som djuren begriper sig på. Därför litar de inte på någon som ser ut som en människa, och deras högsta önskan är att vi bara ska försvinna. En del av dem planerar i lönndom för att påskynda den utvecklingen. Jag tror att djuren i min närhet hör till dessa, och jag tror att de konspirerar med varandra. På något sätt har de här djuren lärt sig att prata med andra djur, och nu smider de planer.

Min bokhylla är full av djurböcker. Det står inte mycket av värde i dessa böcker. Bilderna kan vara fina, och en del fakta stämmer säkert, men den riktigt intressanta informationen saknas alltid. Ibland tänker jag att det kanske är jag som ska skriva den där boken med allt som saknas i de andra djurböckerna. Men jag kan ju ingenting om djur.

Fem björnar

Den första björnen jag träffade på var väldigt liten. Det måste ha varit ett barn. Ett björnbarn, alltså. Den åt blåbär, precis som i visan. Och precis som barn gör. Jag snubblade nästan över den, och bara sekunder senare var den utom synhåll. Den hade klättrat upp i ett träd som var så högt att det sträckte sig ovan molnen, och där gömde sig den lilla björnen. Jag väntade länge vid trädets fot i hopp om att få återse björnen, men den kom aldrig ner igen.

Den andra björnen var gammal och sliten. Pälsen var tovig, fläckad av kaffe och full av kaksmulor. Den luktade. Björnen var disträ, lättirriterad och självupptagen. Det gick inte att föra ett riktigt resonemang med den. Han eller hon ville inte höra på det jag hade att säga. I stället avbröt den mig ständigt genom att resa sig på bakbenen och bröla någonting obegripligt på en främmande, primitiv dialekt.

Den tredje björnen var slätstruken. Det var en vanlig björn som betedde sig som björnar brukar. Jag minns ingenting särskilt kring mitt möte med den björnen, annat än att den rev mig blodig och knäckte flera revben.

Den fjärde björnen var en nyfiken rackare. Den ville veta allt om mig. Vid det här laget var jag ganska less på björnmöten, och dessutom tyckte jag inte att jag hade något intressant att berätta, så jag ljög. Om den har pratat om mig med andra björnar så har de alltså en falsk bild av mig. En sagoversion, kryddad med osannolika detaljer.

Björnar, alltså! En människa hade direkt begripit att allt var påhittat, men björnar är godtrogna.

Den femte björnen träffade jag idag. Den var enorm. Kroppen var stor som en bil. Närmare bestämt som en Ford Escort från mitten av 1970-talet. Björnen rörde sig helt tyst, och gled liksom fram genom skogen. När den såg mig stannade den upp och nickade lätt för att bekräfta att den noterat min närvaro, men den sade ingenting. En till synes mycket belevad och artig björn.

Björnar är annars farliga djur. De kanske inte äter människor, men de konkurrerar med oss om föda (t ex blåbär), och ibland kan konflikter uppstå. Då är det viktigt att komma ihåg att de är underlägsna oss på en mängd plan. De har inga vapen eller annan teknologi, och saknar helt bildning i vår bemärkelse. Om någon björn någonsin varit på månen, eller ens i rymden, så är det nästan helt säkert med människans hjälp. Det kan man ha i åtanke den dag man ligger där i lingonriset och betraktar hur björnens ramar gräver ut ens inälvor.