Fiske

Någon som önskar uttala sig om det här? Själv vet jag ingenting om fiske.

Underjorden

En av få kända avbildningar av det underjordiska Sklörbacken.
Bilden föreställer den smalspåriga järnväg som genomkorsar
byn i alla väderstreck, och som är en av de viktigaste delarna
av områdets infrastruktur, tillsammans med det underjordiska
vägnätet och kanalerna. Foto: Anonym (1882)

Man kan bo här ett helt liv utan att blir varse att det finns två Sklörbacken som samsas på samma yta. Det vanliga, synliga Sklörbacken som finns inritat på kartan och som på alla sätt är inordnat i det svenska samhällsmaskineriet, och ett underjordiskt Sklörbacken som fungerar oavhängigt av alla samhälleliga strukturer.

Det underjordiska Sklörbacken är det i bokstavlig mening. Invånarna tar sig fram i tunnlar i stället för på vägar och stigar, och boningshusen är fönsterlösa källarplan till byns övriga bebyggelse. De underjordiska invånarna har ingen kontakt med de marklevande, och de flesta känner förmodligen inte ens till att det finns en annan värld där uppe. Alla som bor där nere är bleka i hyn, har dålig hållning och en allmänt håglös attityd.

Den som lever under jord är naturligtvis mer begränsad i sina kommunikationer med omvärlden och sina rörelsemönster än den som bor ovan jord. Den underjordiska infrastrukturen är förhållandevis väl utbyggd inom några mils radie från centrala Sklörbacken, men de tunnlar som leder vidare och ansluter till liknande nätverk på andra orter är få, och inte kända av alla som lever där. Risken för inavel är överhängande, för att inte säga oundviklig.

Uppdelningen i ett Sklörbacken under markplanet och ett över skedde i början av 1500-talet. Sedan dess har det underjordiska samhället haft en mycket annorlunda utveckling än det som finns ovan jord. Elektriciteten uppfanns t ex inte förrän på 1990-talet, och bredbandsuppkoppling blev allmänt tillgängligt först för några veckor sedan. Det används dock inte för att ansluta till internet, utan snarare till ett slags intranät där man lägger ut information om lokala barnafödslar, dödsfall och loppisar.

Under jord pratas det en dialekt av svenska som låter främmande för moderna öron, då den beskrivit en egen utveckling alltsedan senmedeltid. Man har ingen tryckt litteratur, däremot en rik flora av muntligt traderad epik. Främst bland dessa är Hollogaarn-eposet som är det underjordiska Sklörbackens ursprungsmyt. Protagonisten i eposet är en långhårig medelålders man som hamnar i konflikt med sin familj och sätter igång att gräva en ny tunnel som leder bort från hembyn (troligtvis Kälsjärv), för att starta en ny bygemenskap några kilometer längre bort. Tunneln snirklar sig dock vilse och för in Hollogaarn på en mängd spännande äventyr. Han brottas med gråtomtar, flyr från Tunnelbrännarna, gräver sig nedåt genom jordskorpan och uppslukas av planetens heta kärna, varpå han spottas upp igen via en vulkan, trettio år yngre och utan ett hår på kroppen. Efter ytterligare ett stort antal äventyr når han slutligen fram till den plats som ska bli det underjordiska Sklörbacken, och där dör han. Ur Hollogaarns yviga skägg (hastigt och lustigt utvuxet efter vulkanepisoden) rullar då en mängd små, små ägg som lägger sig i jorden, och ur dessa föds fram den framtida befolkningen i det underjordiska Sklörbacken.

Hollogaarn-eposet är komponerat på rimmad hexameter och omfattar uppskattningsvis 50 000 rader, men tyvärr existerar ingen nedteckning av verket i skriftlig form. Skrivkunnigheten är inte särskilt utbredd bland invånarna, och den skrift som produceras avviker så kraftigt från konventionell svensk ortografi att den är närmast obegriplig för utomstående. Ett exempel är det hos oss så välbekanta ordet “ortografi” som på det lokala målet skrivs “åourÞÿgraffii”. Det har som synes inte mycket gemensamt med den svenska som vi läser och skriver.

Hollogaarns dödsvals är det underjordiska Sklörbackens officiella hymn. Den genljuder ständigt, om än dovt, i hela bygden, fullt hörbar för var och en som för en stund stänger av den egna pratkvarnen och tar in bakgrundsbruset i alla dess nyanser.

De underjordiska anser ändå att de är svenskar, att de pratar svenska och att de bor i det verkliga Sklörbacken. Men bor de ens i Sverige? De har inga personnummer, deras barn har inte tillgång till barnomsorg eller skolor, och de betalar ingen kommunalskatt.

---

Den som vill veta mer om det underjordiska Sklörbacken rekommenderas ett besök på Underjordiska Sklörbacken-museet. Det är ett ambitiöst och spännande museum, som tyvärr, då det är förlagt ovan jord, inte är tillgängligt för dem som bor i det underjordiska Sklörbacken.

Calypso på norrländska

Två musikgenrer dominerar kulturlivet i Sklörbacken: polska och calypso. I resten av Sverige har ju polskan en mycket stark ställning inom populärmusiken, men här har calypson sedan länge varit den vanligaste uttrycksformen för lokala musiker, även om man naturligtvis lyssnar på en hel del polska via grammofoninspelningar. Calypso är den musik som spelas och sjunges i alla sociala sammanhang, och den enda som man kan försörja sig på som musiker i byn.

Calypson kom till bygden i mitten av 1930-talet, under calypsons guldålder då artister som Growling Tiger, King Radio, Lord Executor, Caresser, Atilla [sic] the Hun, Wilmoth Houdini och Roaring Lion dominerade den internationella calypsoscenen. Några av de tidiga inspelningarna med calypso nådde på omvägar Sklörbacken, och genast växte en lokal scen upp med ett centralt placerat calypsotält under karnnevalsäsongen, tamboo bamboo-orkestrar som repade i ABF:s lokaler året runt, och en situation där var och varannan bybo började livnära sig som calypsonians och chantwells. Det gjordes bara en handfull kommersiella skivinspelningar under denna tid, men under calypsons “andra våg” under 1950-talet, då genren populariserades av den amerikanske kommunisten, skådespelaren och folksångaren Harry Belafonte väcktes intresset hos de svenska skivbolagen för den lokala calypsotraditionen i Sklörbacken, och artister som Andedräkten (Lars Lundmark), Prins Benny (Ruben Lundmark), Visslande Skuggan (Siv Lundmark) och veteranen Kapten Visent (Tor Holmlund) fick chansen att spela in en lång rad singlar. Bland de de calypsoinspelningar som gjordes i Sklörbacken under 30- och 50-talet märks Het gröt, Fiskarens garn, När Kälsjärvsträsket försvann, Svenska akademin är full av borgarsvin samt Det räcker och blir över (“Klöver-calypso”). Ingen av dessa kompositioner blev någon större kommersiell framgång, men många av dem har med åren erhållit klassikerstatus och originalsinglarna är numera mycket eftertraktade i samlarkretsar.

🎧 Lyssna på Det räcker och blir över

Det räcker och blir över (“Klöver-calypso”)

av Kapten Visent (Tor Holmlund), Victor, 1938

När jag vandrar genom landet från norr till söder

Och jag pratar med de fattigaste olycksbröder

Och jag frågar vad de tycker om sin lott i livet

Är svaret som jag får på förhand givet

De säger:

Jag kom till denna jorden utan någonting

Och lämnar jordelivet med ingenting

Men även om jag saknar både guld och klöver

Har jag allt jag behöver, så det räcker och blir över

Jag knackade på dörren hos en rikeman

Huset var vackert, men inte han

Han sa: Det är som att ingenting nånsin dög

Hur mycket jag än samlar och lägger på hög

Och sedan:

Jag föddes till ett liv i överflöd

Men mycket vill ha mer, och det blir min död

Jag drunknar snart helt i guld och klöver

För jag har mer än jag behöver, så det räcker och blir över

Det spelar ingen roll, fattig eller rik

I slutändan blir vi alla lik

Allt vi gjort, ont och gott, det lämnar spår

Men vi kan ingenting ta med oss dit vi går

Och om du någonsin i livet får chans att smaka

Känslan av att få och ge tillbaka

kan du strunta i att jaga efter guld och klöver

Du har allt du behöver, så det räcker och blir över

   

Den ädlaste av sporter

Under de senaste decennierna har inte någon idrott utövats i bygden. Idrottsintresset dog ut någon gång i slutet av 1980-talet, i samband med att byns brännbollslag åkte ur första divisionen efter att ha spelat där i närmare sex årtionden. Brännboll är ju Sveriges största publiksport, och länge var det vårt berömda brännbollslag De exotiska fåglarna som satte oss på kartan och gav oss en tydlig identitet.

När förstejokern Nils Egon Lundmark blev utbränd i 87:e omgången i Norrlandsderbyt mot Bureålaget Bodbiträdets klagan och laget fick utstå nesan med en nedflyttning till division 2 (“Jämmerdalen”) började intresset för brännboll och elitidrott i allmänhet att dala kraftigt. Inom några år var byns 40-talet brännbollsplaner igenväxta eller konverterade till parkeringsplatser, invånarna målade om sina hus som tidigare alla varit utstyrda i lagets färger manganblått, guld och hudfärg, och själva brännbollslaget fick flytta söderut. Laget De exotiska fåglarna är numera baserat i Maglarp, strax utanför Trelleborg, och spelar i sjunde divisionen (“Den gyllene cirkeln”).

Klubbmärke

De exotiska fåglarna vann den första serien vid fem tillfällen under 1900-talet, 1930, 1931, 1947, 1948 och 1976. Vid de olympiska sommarspelen i London 1948 utgjordes det svenska bronslaget av enbart spelare från Sklörbacken, och vid hemkomsten hedrades laget genom att byns genomfartsväg döptes om från Kälsjärvsvägen till Brännbollsboulevarden, vilket vägen som bekant heter än idag.  

Laget har fostrat många legendariska spelare genom åren. Många skulle nog hålla med om att Sveriges genom tiderna främste brännbollsspelare är förste slagmannen Eva-Britt Lundmark (född 1909), som var den förste spelaren att överge det runda slagträet för att enbart använda det ellipsoida som bär hennes namn, över hela världen känt som Eva-Britt Lundmark-slagträet. Hon har fortfarande rekordet för antalet varvningar i en svensk division ett-match (122). Hon var aldrig känd som lyrtagare, men under sin sista säsong som professionell, 1952, vann hon lyrstatistiken överlägset, och genomförde den enastående bragden att under en slutspelsmatch mot Ugglums topplag Centrallyrik själv ta alla motståndarlagets 316 slag på lyra. Bland andra legendariska spelare från trakten märks fyrlingarna Lundmark, Stig (andre brännare), Sten (förstejoker), Sture (markbolltagare) och Steve (andrelyriker), som dominerade sporten under hela 1930-talet. De utnyttjade sin porträttlikhet maximalt för att förvirra motståndarlaget, en taktik som ofta gränsade till rent fusk. Inför OS 1948 förbjöds slutligen enäggsfyrlingar från att spela i samma lag i brännboll, men vid det laget hade bröderna för länge sedan lagt brännbollsoverallerna på hyllan och börjat studera nationalekonomi. 

Delar av Fåglarnas A-lag, säsongen 1974, fotograferade utanför Hotell Rosengryn i Sklörbacken, i samband med firandet av 13-platsen i Första serien det året. Från vänster: Ivar Lundmark, Kent Lundmark, Ted Marklund, Gerry Bååth-Svinhufvud, Torgny Lundmark

 

Brännboll är en ädel sport på många sätt, men som alla sporter är det också i grunden ett stort slöseri med tid. Därför är det vår bestämda åsikt att Fåglarnas nedflyttning till andra divisionen och sportgrenens utdöende i bygden huvudsakligen är av godo.

Byns förste dokumenterade brännbollsspelare,
Castor Lundmark, avbildad 1872.

Religionens plats

Det brukar sägas att det finns många kyrkor här i byn, men ingen religion. (Det är jag som säger det). Kristendomen slog aldrig riktigt rot i våra hjärtan, och inte någon annan religion heller. Visst bor det en och annan präst här, och visst finns det en församling, men de har mest använt kyrkan som värmestuga. Och visst ordnades söndagsskola med många, många deltagare, men aldrig blev något barn någonsin snärjt i trons garn. Kyrkan driver också sedan länge en öppen förskola dit många föräldrar släpar sina telningar, lockade av det rika utbudet av pedagogiska leksaker, men inte ens personalen där är blind för det faktum att samma föräldrar sedan går raka vägen till Humanistiska föreningens öppna förskola och pratar sekularism, vetenskap och rationalitet.  

Någon sorts religiöst motiv.

Därmed inte sagt att det alltid har varit så. En väckelserörelse drog genom bygden på 1860-talet, en rörelse som numera brukar kallas för Jöns Jönssoniterna (efter grundaren och predikanten Jöns Jönsson), men som då var mer känd under beteckningen allvarsväckelsen. Jöns Jönsson var nämligen mycket sammanbiten av sig, och det var kärnan i hans väckelse. Andan i bygden var tidigare mycket livlig och lättsam, och folk ägnade sig mycket åt musik och allehanda förlustelser. Det ville Jöns Jönsson sätta stopp för, så när hans tält slog ner pålarna i bygden var det inte för att väcka trons glöd med tungomålstal, helbrägdagörelse, och glödande förkunnelse av glädjens budskap. Jöns Jönsson kom för att sprida förstämning och svårmod. Denna väckelse bemäktigade bygdens själar under några år, men sakta men säkert började den gamla livsglädjen och bekymmerslösheten krypa tillbaka och i takt med detta gled Jöns Jönssons budskap allt mer i bakgrunden och började betraktas som en tillfällig modenyck, eller ett truligt, svartklätt och kajalbemålat tonårsuppror.   

Under 1900-talet var satanismen stark i bygden, och ett sotsvart stentempel uppfördes mitt i byn där man kunde tillbe mörkrets furste. Templet inhyser numera ett hembygdsmuseum.

I samband med millennieskiftet förklarade byäldsten i ett pressmeddelande att trakten nu var till 100% avkristnad och att tvåtusenårsminnet av födelsen av den kristna kyrkans portalgestalt inte skulle ägnas några särskilda omsorger, bortsett från nödvändiga insatser för att undvika den fruktade Y2K-buggen. I samma skede skiljdes som bekant Svenska kyrkan från staten, något som bidrog till att befästa bygemenskapens avståndstagande från den samlade kristenheten. De fyra kristna församlingarna i byn protesterade försiktigt mot detta avståndstagande, men inte särskilt högljutt eller med någon större övertygelse.