Husdjursförbudet, det berömda

Fredagen den 13 april 2018 är det 50 år sedan husdjur förbjöds i Sklörbacken.

Det började med att vår vördade Rådspresident i sitt fyrtionde år på ämbetet plötslig (för första och enda gången) drogs med i tidens strömningar, lät håret växa och började iaktta en strikt vegansk livshållning, samt beslöt att göra delar av denna livshållning till allmän lag, åtminstone i den del av byn som lyder under Byäldsterådet. 

Året var 1968. De flesta hushåll hade vid tidpunkten ett flertal husdjur, och många av gårdarna i byn hade tamboskap av olika slag: nötkreatur, hästar, strutsar, får och lemurer. Den dag som beslutet vann laga kraft började verksamheten avvecklas på ett så naturligt sätt som möjligt: djuren samlades in och placerades i en inhägnad med förhoppningen att de skulle kunna lösa situationen själva i enlighet med var och ens naturliga instinkter. Ett stort antal frisläppta exotiska giftormar gjorde processen kort med några av de mer oförsiktiga individerna. Ormarna själva överlevde inte den första vintern. En halvtam varg som fångats in av en förvirrad äldre byinvånare i tron att det rörde sig om en vilsekommen hund tog hand om många av de andra djuren, både större och mindre. En ung entusiast i byn hade tagit sig för att samla på parasiter (också djur, märk väl), och när de släpptes fria bland husdjuren utvecklade dessa en rad sjukdomar och svaghetssymtom och tynade efterhand bort av naturliga orsaker inom loppet av några få veckor eller år. 

Husdjur av oidentifierad typ

Någon gång i mitten av 1970-talet konstaterades att det sista husdjuret i byn, en vandrande pinne, dött av naturliga orsaker. Sklörbacken förklarades då husdjursfritt och kunde påbörja processen att ansöka om certifiering som 100% vegansk by, samtidigt som rådspresidenten kunde sätta sig att fila på en ny slogan för bygden. Det har som bekant varit rådspresidentens huvudsakliga syssla alltsedan dess. 

Det fanns förvisso ett motstånd bland invånarna mot att husdjur och boskap skulle tas ifrån dem. Många ville fortsätta hålla djur i fångenskap, tämja dem och utöva makt över liv och död. De saknade den känsla av villkorslös kärlek och lydnad som bara ett husdjur kan skänka. En motståndsgrupp formades, och vid flera tillfällen gjordes försök att etablera djurhållning på väl dolda platser i grannskapet, men de övervakningskameror som finns monterade i ett finmaskigt nätverk i hela byn gjorde att alla sådana experiment blev mycket kortlivade. 

Senast 2015 dömdes levnadstecknaren och estradpoeten Malcolm Lundmark till straffarbete för sina försök att etablera en koloni dansmöss i sitt garage. I slutet av 90-talet gjordes upptäckten att pamflettförfattaren och vivören Holger Marklunds syster Jazza i själva verket var en Golden Retriever. Holger sitter fortfarande i fängelse. Jazza sövdes ned efter den summariska processen; hennes vilda protester och mångordiga inlagor till rätten hjälpte föga. Något år senare bröt en flock katter igenom tamdjursstängslet på byns norra sida och började röra sig mot centrum i jakt på fodervärdar. Flocken fångades omedelbart in och flögs med kattransportplan till Kalix, en rå och barbarisk ort där husdjur fortfarande hålls i slaveri. 

Jubileumet för husdjursförbudet kommer att högtidlighållas med en vegansk och helt igenom etisk manifestation på torget intill den staty som uppförts i åminnelse av Mandrake, den berömda björnhunden som dog i mänsklig fångenskap 1932, efter att ha infångats sedan han (i självförsvar) dödat fem jägare och ett okänt antal får. 

Mandrake, avbildad ur minnet av anonym konstnär

Byggnaden

Vi passerar den så gott som dagligen, på väg till jobbet, på shoppingrundan, på skogspromenaden och varje gång vi springer i vild panik längs ett igenvuxet järnvägsspår i ett desperat försök att fly från byn. Byggnaden.

Den har alltid stått där, men hur ofta har vi reflekterat över vad den har för syfte och vilken sorts verksamhet som bedrivs där inne? Har vi någonsin sett någon passera ut eller in genom byggnadens portar? Ibland skymtar vi förstås skuggor som rör sig i dess rum, anar kanske en hand som viker undan en gardin i ett fönster på andra våningen eller hör mullret av trummorna som verkar emanera från källarplanet, men vet vi vilka de är som befinner sig där inne? Känner vi kanske någon som arbetar där? Eller är det måhända någons bostad?

När vi var barn trodde vi alltid att byggnaden var ett museum eller ett fängelse. Vi hade läst om sådana institutioner och föreställde oss att de borde se ut ungefär så. Men i vuxen ålder har vi kommit att överge den teorin. Museer brukar ha namn och skyltar med öppettider, och fängelser höga murar, och de brukar dessutom i allmänhet vara utmärkta på kartor. Den här byggnaden låter sig inte infångas så lätt. Har vi då försökt att närma oss byggnaden för att kanske knacka på dörren eller titta in genom ett fönster? Nej. Vi gör inte det. Den ligger alltid lite för långt bort, och vi är ju alltid på väg någon annanstans.

Inte ens nu, när vi skriver den här artikeln, kan vi förmå oss att promenera det korta stenkast som skulle ta oss till det som förefaller vara byggnadens huvudingång. Vi vet redan att vi halvvägs dit skulle slås av tanken att vi slösar bort vår tid när vi egentligen borde skynda oss till ett viktigt möte eller en lockande mellandagsrea. Vi försökte en gång ta en bild av byggnaden, men innan kameran i vår mobiltelefon hade startat var vi djupt inbegripna i ett spännande spel på sagda mobil, och ville ogärna slita oss från detta angelägna värv.

I stället har vi valt att illustrera den här artikel med en avbildning av en annan, snarlik byggnad. Den är faktiskt inte bara snarlik: den är till utseendet  identisk med byggnaden vi skriver om, ner till minsta detalj. Den står också på samma plats. Vi tänker oss att hemligheten bakom byggnadens existens står att finna i denna uråldriga avbildning, om vi bara lyckas skala av de lager i bilden som skymmer vår sikt.

Popmusiken - det nya hotet

De klassiska formerna inom musiken är på tillbakagång. Vår ungdom vänder blickar och öron från symfonin, sonaten, stråkkvartetten och andra högstående musikformer, och börjar intressera sig för en högljudd, onyanserad och barnsligt förenklad form av underhållning som har föga gemensamt med vad äldre generationer skulle kalla för musik. Det började kring 2010 då den från utlandet importerade men hjälpligt rumsrena “jassen” urartade i något som gick under beteckningen Boogie Woogie. I den icke-fiktiva världen förefaller denna kulturyttring ha terroriserat trumhinnor något årtionde tidigare, men Sklörbackens isolerade läge (såsom fiktiv ort) bidrog till att vi smakdomare länge kunde hålla dessa influenser utanför våra gränser. Förra året (2017) härjades bygden av den s.k. Rock-And-Roll-musiken, en sorts påträngande och primitiv form av primalterapi satt till taffligt ackompanjemang av elförstärkt orkester. Mot slutet av året ebbade dock denna våg ut; vår ungdom föreföll mogna i sina smakpreferenser och verkade föredra en mer polerad form av denna musik, där de elförstärkta gitarrerna ersatts med stråkar och ett mer smakfullt och återhållsamt arrangerat ackompanjemang. Vi smakdomare trodde oss då se den elförstärkta musiken som en tillfällig och övergående nyck, som vi framgent skulle vara förskonade ifrån.

Som vi misstog oss. Den här våren har nästa våg av ungdomsmusik anlänt till vår bygd. Denna gång är det en illa maskerad form av Rock-And-Roll som går under beteckningen Pop. Det fick sin början i februari då några ungdomar utforskade webbtjänsten YouTube, och händelsevis snubblade över framträdanden med en “popgrupp” som gick under den löjeväckande beteckningen The Beatles. Den uppståndelse som denna upptäckt gav upphov till nådde efter en tid en närmast manisk intensitet, och snart följde nästa upptäckt inom denna groteska genre; inom kort var snart sagt varenda bybo under 18 hjälplöst förlorad i en formlig flodvåg av musikvideor, grammofonskivor och abonnemang på strömningstjänster. Ena dagen var det Tages, The Hollies och The Move, nästa dag hette de Mott the Hoople, Duran Duran och Vikingarna. Inom någon vecka hade de lokala musikaffärerna tömts på alla elförstärkta instrument, och popband övade snart i varje gillestuga i byn.

Ett typiskt "popband"

Vän av ordning undrar försynt vad som kommer näst: kanske musik tillverkad helt i datorer? Eller musik vars enda syfte är att utgöra en ljudmatta för timslånga danstillställningar nattetid? Vi ryser vid blotta tanken. 

Popmusiker spelande ett instrument av oidentifierad sort.

Därför har vi inom smakdomarkåren tagit ett enhälligt beslut att så snart som möjligt sätta stopp för detta vansinne innan det spårar ur fullständigt. Vi håller för närvarande på att bygga upp ett system för att gallra i utbudet av undermålig musik. En genrebestämningskommitté kommer att inrättas som har som uppgift att sortera all musik som inköps, strömmas och framförs inom byagränsen efter genre, målgrupp och kvalitet. Denna kommitté kommer att vara underställd smakdomstolen, och dess utlåtanden kommer att ligga till grund för domstolens beslut i enskilda ärenden. Från och med 1 april förbjuds all popmusik i Sklörbacken. Det gäller alla genrer under detta paraply, inklusive folkrock, dubstep, grunge, barbershop, electro, new jack swing, krautrock, darkwave och rapmetal.

Östen Marklundmark, 1:e Smakdomare vid Högsta smakdomstolen i Sklörbacken

 

Kulturfestivaler dämpar ångest, sprider kaos

Sklörbackens litterära magasin Odradek firar 30-årsjubileum 2018. I samband därmed hålls en festival för det skrivna ordet i byn under tre dagar i juni. Medverkar gör sjutton av Sklörbackens publicerade författare, alltså byns samtliga vuxna invånare. Medverkande författare utgör också redaktion för tidskriften Odradek. Det är första gången som något liknande genomförs i byn, och dessutom första gången som många av författarna möts i verkliga livet, åtminstone i egenskap av författare. De har kanske stött på varandra mellan hyllorna på Konsum någon gång tidigare, men bara helt flyktigt, och varje gång har mötet efterlämnat en märklig tomhetskänsla hos båda två.

Vem var det, har de frågat sig själva. En vag aning om att den andre eventuellt kan vara en kollega i skrivandet har börjat gnaga i deras inre, och med tiden har denna känsla växt till ett stort svart moln av oro och tvivel. En malande och påträngande ångestmonolog har formats och ljudit inom våra skalder under veckor, månader…

Till slut har de inte sett någon annan utväg än att anordna en litteraturfestival för att det existentiella såret i deras inre ska kunna läkas. Festivalen äger rum 1-3 juni på en ännu icke fastställd plats.

Vi börjar bli smått bortskämda med kulturfestivaler i bygden: i fjol hölls en uppmärksammad festival för samtidskonst, där byns samtliga yrkesverksamma konstnärer deltog, alla sjutton. Festivalens skadeverkningar gör sig fortfarande påminda på ett flertal platser.

Många av oss minns filmfestivalen som hölls våren 2011, där filmare från alla hörn av Sklörbacken visade allt från abstrakt experimentfilm till romantiska komedier och långsamma dokumentärer, allt som allt sjutton filmer av mycket hög konstnärlig kvalitet. Under det år som föregick festivalen lyftes tillfälligt den lokala ordningsstadga som förbjuder all avbildning av verkligheten i rörlig bild. Omedelbart efter festivalen trädde den åter i kraft.

Den enda regelbundet återkommande kulturfestivalen i byn är annars Festivalen för framtidens musik, där en stor mängd kompositörer och musiker (sjutton för att vara exakt) framträder med nya verk vart tionde år. Senast avhölls den 2009, så nästa år är det dags igen. Arrangörerna önskar här göra presumtiva deltagare uppmärksamma på att 2019 års festival enbart kommer att tillåta framförande av verk i tonarterna D#-moll och Ab-dur.* Avsteg från dessa i form av tillfälliga modulationer till andra tonarter tillåts i en omfattning av högst 20% av kompositionens längd. Arrangörerna meddelar vidare - preliminärt - att musiken kan komma att väcka komplexa känslor hos åhörarna. Allmänheten varnas.

Bild från 1949 års upplaga av Festivalen för framtidens musik. Detta år framfördes bland annat verk i sådana framtida genrer som Doom metal, C-86 och Glitchcore. 

*D#-moll är som bekant en tonart som hos lyssnaren väcker känslor av djup ångest, själens obotliga ensamhet och bottenlös skräck. Ab-dur vittnar om gravens mörker, om död och förruttnelse.
Den som står i begrepp att lämna in ett bidrag och känner sig osäker på vilken tonart de komponerat i, uppmanas kontakta festivalens estetiska råd för utvärdering och slutgiltig dom. Detsamma gäller för stycken med s.k. svävande tonalitet. Det är en företeelse som rådet vanligen tar avstånd ifrån, men avsteg från principerna har gjorts i särskilt ömmande fall där kompositören haft nära släktskapsförhållande eller vänskapsrelation till någon i det estetiska rådet.

Sklörbackens enda kriminalfall

I februari 1879 anmäldes familjen Harald och Wendy Lundmark försvunna av närmaste grannen, Stig Lundmark, som för övrigt var Haralds kusin och Wendys bror. De hade då inte synts till på en månad. Till en början, rapporterade Stig Lundmark, hade han trott att familjen var på sin sedvanliga solsemester i den grekiska övärlden. Då de inte kommit tillbaka efter en månad tog han ändå beslutet att kontakta polisen. Det var första gången någonsin som polis besökt byn, och under de snart 140 år som gått sedan dess har polisen bara haft anledning att rycka ut ytterligare en gång, nämligen när Eva-Siv Svensson, en Stockholmare på tillfälligt besök, beslogs med snatteri på fikabrödsavdelningen i Marklunds livs den 14 augusti 1968.* 

De sista spåren av familjen Lundmark, som förutom makarna Harald och Wendy bestod av parets fem barn Lennart, Lars, Louise, Ladislaus och Lapis Lazuli, var en kraftig rökkvast som kom från familjens bastu en morgon i början av januari, och som var synlig i stora delar av byn. Flera oberoende vittnesmål har bekräftat iakttagelsen, och även den känsla av obehag som rökutvecklingen väckte hos de grannar som bevittnade den. Dels var det en ovanlig tidpunkt för bastubad, och dels ansåg man att röken inte liknade vanlig basturök utan hade något obestämbart ont över sig, som verkade varsla om onämnbar skräck och förestående död. 

Wendy Lundmark hade ett stående abonnemang på det lokala nummerlotteriet, och det hände mycket sällan att hon missade att besöka Bobby Lundmarks butik Tobak, Lotter & Karra för att kolla upp det vinnande numret varje vecka. När hon inte visat sig i butiken sedan nyårsdagen började butiksinnehavaren Styrbjörn “Bobby” Lundmark ana oråd, och tog kontakt med familjens granne Stig. Samma dag tog Stig Lundmark spårvagnen in till Kalix centum och anmälde grannfamiljen förvunnen på Nederkalix kombinerade polisstation och biblioteksbotsindrivningskontor.

Utredningen leddes av den legendariske poliskommisarien Laban Klinga, som löste många uppmärksammade brottsfall i de senare årtiondena av 1800-talet, bland annat stölden och bortforslandet av Töre bygdeteater, byns enda stenbyggnad, och mordet på tvillingarna Balthazar (Kurt och Ken) som i förlängningen ledde till att man kom den kriminella ligan Djuptjärnsninjorna på spåren. Familjen Lundmarks försvinnande kom att bli Klingas sista fall, men det sysselsatte honom i tre decennier och fallet skulle förmodligen ha förblivit olöst om det inte varit för hans enträgna efterforskningar.**

I många år gäckade fallet polisens utredare, men en sommardag 1907 gjordes ett genombrott, då den sedan länge pensionerade kommissarie Klinga stötte på ett ditintills okänt dokument i sina efterforskningar: en räkning på snickeriarbeten i samband med uppförande av gillestuga. Någon sådan hade inte påträffats vid polisens undersökning av hemmet, men Klinga gjorde ett oanmält hembesök på gården, som efter försvinnandet tagits över av grannen och släktingen Stig Lundmark. En dörr öppnades som tidigare hoppats över i tron att det rörde sig om en städskrubb. Den visade sig dölja en trappa som vindlade sig ner i mörkret för att utmynna i en ganska mysig gillestuga. Under Klingas besök där nere lade han märke till en skiftning i resonans när han promenerade över golvet. Han beordrade genast att golvet skulle brytas upp, och nästan omedelbart fann man kvarlevorna av två vuxna personer, som på goda grunder antogs vara Harald och Wendy. Fyndet rörde upp en ny våg av vittnesmål och bevisfynd, och snart kunde den skyldige mördaren sättas fast, nämligen grannen och nära släktingen Stig Lundmark. Denne bröt samman under förhör och berättade utförligt om motiv och tillvägagångssätt för polisen. I fängelset skrev han senare ned sina minnen, vilket blev den bästsäljande boken Jag mördade mina grannar - en mördare berättar, av mördaren Stig Lundmark (Mördarminnen Förlag AB, 1913).

Det var avund som drivit honom till denna desperata gärning. Inte hade grannfamiljen bara ett större och finare hus - nu hade de också gått och skaffat gillestuga, och det var väl bara en tidsfråga innan de skulle börja gå runt i byn och skryta om detta nytillskott till huset! Det måste han sätta stopp för. Han hade till slut dräpt dem en afton då de satt och hade det mysigt i nämnda gillestuga med dessertvin och brädspel. Barnen hade han dock skonat och senare uppfostrat som sina egna. Han hade obemärkt kunnat införliva dem i sin egen rikliga barnaskara. Inte ens hustrun hade noterat det plötsliga tillskottet av fem syskon. 

Stig Lundmark, som i samband med gripandet klättrade upp i ett träd för att förlänga tiden i frihet. Han blev sittande där i tre dagar innan man slutligen fick tag i en stege.

Stig med familj hade bara ett par månader efter försvinnandet flyttat in i Haralds och Wendys hus, men han satte ett lås på dörren som ledde till gillestugan, och kunde under alla år han bodde där aldrig förmå sig att öppna den, och fick därför aldrig själv tillfälle att njuta frukterna av sitt avskyvärda brott.

Den rikliga rök som sågs stiga från familjens bastuskorsten morgonen den sjunde januari, dagen efter morden, visade sig ha kommit från en brasa som Stig Lundmark gjorde på ett blodfläckat exemplar av sällskapsspelet Fia med knuff. 

*Denna dag högtidlighålls som bekant varje år sedan dess i bygden, under namnet Stockholmskans dag. Den 14 augusti är snatteri tillåtet, i rimlig omfattning.

**Den här artikeln bygger till stora delar på Laban Klingas bästsäljande bok om fallet, Jag satte dit Stig (Polishistorier Förlag AB, 1910)