Veckans yrke, Del 20: Komiker

Stig “Djurens liv” Brehm

Komiker

Många tror att man måste vara rolig för att arbeta som komiker, men det viktigaste är faktiskt att man är villig att arbeta hårt. Man måste ställa upp på varje erbjudande om jobb, och verkligen ge allt under varje framträdande. En framgångsrik komiker sitter inte och väntar på att någon ska ringa upp, utan hen kontaktar arrangörer och etablissemang själv, och charmar sig inte till jobb med vitsar och kvicka repliker, utan genom att erbjuda ett  konkurrenskraftigt pris för sin produkt och ett sakligt och professionellt bemötande. 

På många ställen räcker det att sätta upp en skylt i byn som berättar att “i kväll har vi besök av en ståuppare som ska underhålla i en timme i det gamla bönhuset”, så blir det fullsatt. Det är vanligtvis bara en enda föreställning ute på landsbygden så det behöver inte vara så roligt. Ståupp som ståupp tänker jag. Det är mer en social grej för de här människorna. De har kommit för att skratta, och då behövs det inte så mycket för att de ska komma igång. Visst uppstår det pinsam tystnad då och då, men då är det alltid någon som ändå skrattar efter ett tag, kanske bara för att det inte ska kännas så pinsamt, och så sprider det sig sakta genom publiken tills alla skrattar till ett skämt som de tror att de eventuellt precis missade när de var försjunkna i tankar. Om det inte händer får man betalt ändå.

En del av arbetet med att vara komiker är att uppträda i TV. Kanske inte i första hand med att framföra den egna seriöst syftande humorn, utan som deltagare i lekprogram. Att förnedra sig inför det svenska folket är ett lågt pris att betala för att kunna kalla sig för professionell komiker. Man säger ju att all bra humor har en mörk botten, och därför är det så bra att vi tvingas uppträda i de mest degraderande och infantila sammanhang för att ha en rimlig chans att skrapa ihop till hyran. När vi hamnat så lågt att vi sitter och tramsar i TV5 på bästa sändningstid vet vi att vi kommer att ha en solid bas av självförakt att ösa ur för framtida scenrutiner. 

Jag uppträder på Klubb flams och trams nästa tisdag klockan 15.30. Medlemmar i hembygdsföreningen och pensionärer betalar extra. Barn är välkomna, men de kommer inte att förstå någonting, om tidigare erfarenheter av målgruppen är någonting att gå efter.

Veckans yrke, Del 19: TV-producent

Malcolm Byxén

TV-producent

“Vi TV-producenter tänker hela tiden i termer av format. Vägen till framgång i branschen är att hitta på ett helt nytt koncept som ingen annan har tänkt på tidigare. Men det räcker inte att det är nytt. Det måste ha ett inbyggt element av spänning, en känslomässig komponent som gör att publiken bryr sig om vad som händer och tvångsmässigt återvänder varje vecka för att se hur det går. Under många år har jag haft problem med att komma på nya koncept. Jag har anställt kreativt folk till höger och vänster, men allt de kunnat klämma fram har varit variationer på gamla beprövade idéer. Det har gått ganska bra för oss ändå. Faktum är att de flesta tittare nöjer sig med att se samma skräp gång på gång så länge kostymen är ny. Men den här gången tror jag faktiskt att vi har lyckats hitta på ett helt nytt och revolutionerande format som jag vet att vi kommer att kunna sälja i många länder. 

Programmet heter Finkan. Det är ett realityprogram om en person som sitter i fängelse. De andra fångarna är förstås skådespelare, men för att det ska kännas realistiskt har de begått grova brott som en del av förberedelserna för serien. På så sätt behöver vi inte betala hyra för cellerna, utan de är riktiga fångar vars uppehälle betalas av det allmänna. De flesta valde att begå våldsbrott av olika slag. En visade sig vara pacifist, så han ägnade sig i stället åt avancerad ekonomisk brottslighet. Han försnillade några miljarder genom att starta en friskola utan vare sig lärare eller lokaler. Men det fick han förstås inte något straff för i dagens samhällsklimat, så han är inte längre med i serien. Dessutom bor han på en söderhavsö och vi kan inte längre kontakta honom. 

Även huvudpersonen kommer att få begå ett grövre brott, tillräckligt grovt för att vi ska kunna dra ut på serien i några säsonger. Men allt är förstås på skoj. Brottsoffren informeras förstås, i efterhand. De erbjuds att delta i programmet och får på så sätt en chans att bli kändisar. Win-win. Dynamiska effekter!

Vi använder oss av de befintliga övervakningskameror som finns i fängelset, och kompletterar med intervjuer med jämna mellanrum. Programledaren sitter i en närliggande cell. Han har en dold kamera med mikrofon och kommer att ge tittaren en unik insyn i fängelsets värld med sina insiktsfulla och personliga betraktelser. Han rånade en förskola för att få tillträde till fängelset. Förskolebarnens föräldrar tackade nej till vårt erbjudande om deltagande, och förnekade därmed sina barn en unik möjlighet att tidigt etablera sig i medielandskapet.

Det här känns som ett fräscht koncept. En miljö som inte många av tittarna är närmare bekanta med, spännande och dramatiska förhistorier och med mycket på spel både känslomässigt och existentiellt. Maktkamp, förnedring, desperation och våld i ett attraktivt format. För att krydda det hela lite mer kommer huvudpersonen att få i uppdrag att planera en rymning, och kanske ett och annat upplopp. En serie av den här typen kräver nämligen överraskningar och kreativitet för att bli intressant, annars riskerar den att bli enformig. Monoton. Repetitiv. Samma cell dag efter dag, samma sysslor, samma trista jargong. Ingen variation i miljön, och knappt någon meningsfull interaktion alls mellan de medverkande. 

Vi planerar att sätta serien i produktion så snart vi har löst vår tvist med det företag som äger rättigheterna till Big Brother. Det är förstås struntprat att vi skulle ha kopierat dem. Det är en helt annan miljö och vi har dessutom en helt annan titel på programmet!

Veckans yrke, Del 18: Trädgårdsmästare

 

Ivar Käck

Trädgårdsmästare

Odlingssäsongen är kanske bara några få veckor lång, men under den tiden råder en närmast överväldigande grönska inom kommungränsen. Grönskan består till stora delar av härdiga växter som björk, sälg och gräs, men vi ser också blommor i mängd. Mest lupiner. Förra året hade vi en så kallad lupininvasion i de centrala delarna, som gjorde det svårt för många invånare att röra sig i samhället och - i enstaka fall - ta sig ut genom dörren. Vi har pratat med trädgårdsmästare Ivar Käck om trädgårdsodling i allmänhet och incidenten med lupinerna i synnerhet:

Jag arbetar för disponent Lundmark och ansvarar för skötsel och planering av slottsträdgården samt anslutande grönytor. Året innan invasionen hade jag sått en stor mängd lupinfrön i min arbetsgivares trädgård. Det finns illvilliga rykten och en sorts konspirationsteorier om att de här två sakerna skulle vara kopplade på något sätt. Folk är enkla i sitt tänkande. De ser ordet “lupin” om någonting som äger rum på disponentens marker - en yta som är helt avskild från resten av samhället, både på kartan och genom skyltar och gränsmarkeringar, och “lupiner” dyker inte långt därefter upp i centrumområdet där de slår ut övrig växtlighet, bryter upp betong och asfalt och tvingar hundratals invånare att flytta - och utan närmare efterforskningar och undersökningar knyter de ihop dessa två helt orelaterade händelser. Lupinens frön sprids förvisso explosionsartat och kan kastas åtskilliga meter, men det område som drabbades av lupininvasionen året efter att jag planerat några tusen lupinfrön i disponentens trädgård och dess utmarker ligger säkert 20-30 meter från tomtgränsen. 

Lupinen är för övrigt en mycket dekorativ växt, och jag kan inte förstå den kraftiga reaktion som den så kallade invasionen mötte. Några enstaka plantor hade förvisso muterat och  utvecklat förmågan att förflytta sig för egen maskin, men inte fortare än att en vuxen människa i någorlunda god form lätt kunde springa ifrån dem och på så sätt undgå att översköljas av det frätande gift som de duschade omgivningen med. De flesta individer av lupinflocken höll sig lugna och nöjde sig med att beta av övrig växtlighet i centrum, och på sin höjd smälta och suga i sig några smågnagare och en och annan fågel. Det finns inga som helst bevis som talar för att det tjugotal personer som försvann på ett mystiskt sätt mellan 7 och 8 juli blivit offer för lupinernas framfart. Enbart en slumpmässig korrelation i tid mellan lupinflockens ankomst, individernas försvinnanden och spridda rapporter om hjärtskärande rop på hjälp som följdes av märkliga gurglande läten. 

Det är minst lika troligt att allihop i stället klev på en och samma buss mot civilisationens sydliga utposter, och att den bussen på något sätt åkte vilse och försvann. Skogen är stor och innehåller många outforskade områden och säkert en hel del dödsfällor och avtagsvägar in i oändligheten, labyrinter utan slut som oundvikligen driver busschaufförer till vansinne och passagerare att ta till drastiska och ogenomtänkta åtgärder för att få stopp på ekipaget. 

I år har jag köpt en stor mängd frön av en mycket spännande och på många sätt imponerande växt som har det festliga namnet jättebjörnloka. Det är en speciell hybrid som på förpackningen kallas “Vandrande-och-slukande-allt-i-sin-väg-jättebjörnloka”. Jag utgår ifrån att namnet är en överdrift för att locka allmänheten att köpa dessa frön. Vem vill inte ha en fem meter hög köttätande, giftig, vandrande växt som kommunicerar med hjälp av högfrekventa skrik som skär genom märg och ben och får åhöraren att önska att de aldrig fötts till denna obarmhärtiga jämmerdal? 

Veckans yrke, Del 17: Bibliotekarie

Mordred Sylvander

Bibliotekarie

Det underjordiska biblioteket är inte underjordiskt i politisk eller kulturell betydelse - det är ett officiellt finansierat kommunalt bibliotek - utan i bokstavlig mening. Det anlades i kalla krigets anda för att kunna användas både som bokförvaringsplats och skyddsrum. Åtta hundra meter under jord ligger den stora läsesalen, och där står huvuddelen av boksamlingen. Ytterligare några våningsplan ned ligger kontorsutrymmen och magasin. Man kommer ner i biblioteket via ett system av hissar och rulltrappor. Upp kommer man via samma rulltrappor eller via en tryckluftsdriven katapult som skjuter ut besökaren någonstans i eller runt omkring parkområdet bredvid Julegristorget. Exakt var man hamnar beror på besökarens omfång, kroppsvikt och katapultens mekaniska status. Ibland tar den sig inte upp hela vägen till ytan, och då följer en spännande och vanligtvis inte livshotande nedfärd genom tunneln. Biblioteket är mycket välbesökt.

Mordred Sylvander är referensbibliotekarie och brukar återfinnas i den stora informationsdisken. Han är mycket allmänbildad, men har också till sin hjälp ett omfattande batteri av uppslagsverk och databaser. Den vanligaste frågan han får är “Var är toaletten?”, följd av “Skrivaren åt upp min utskrift och skickade den till Säpo. Hur får jag tillbaka den utan att behöva lämna ut mitt personnummer?”.

Mordred visar alltid upp ett soligt, glatt humör för besökarna, men bakom kulisserna talar han klarspråk: “Jag hatar den värld som födde fram mig och alla som trängs med mig i den. Arbete är mig egentligen främmande. Mitt väsen törstar ständigt efter meningsfull stimulans och kreativt självförverkligande, och en arbetsplats är inte rätta arenan för dylika strävanden. Men för att klara uppehället utan att förgås av leda och självförakt har jag funnit att arbete på bibliotek är en acceptabel kompromiss. Dessutom tycker jag om böcker.”

Plötsligt står Mordreds kollega, Ingbritt Marklund, och pockar på Mordreds uppmärksamhet. “Det är du som har kökstjänst idag, och diskmaskinen är inte urplockad trots att klockan är tre. Jag vill inte tjata, men det här är andra gången det händer på lika många år!”

Mordred tackar för sig och släntrar in i folkbildningsinstitutionens personalkök. En bibliotekaries vardag består av en oändlig räcka nya och oväntade utmaningar.

Veckans yrke, Del 16: Privatchaufför

Musse Fürst

Privatchaufför

Rogers korv & musik är stamhaket för alla privatchaufförer i kommunen. Här stöter man på minst ett tiotal chaufförer närhelst på dygnet man tittar in. Idag sitter de samlade runt ett bord och diskuterar hästar. Vad är en häst egentligen? Hur ser människans förhållande till hästen ut? Och hur gick det egentligen till när människan domesticerade den som riddjur? 

En av de talare som hörs mest är Musse Fürst, chaufför åt friherre von TipTop som bor i den namnlösa herrgården på kullen bakom badhuset. Friherren har sällan anledning att lämna huset, och Musse har alltid gott om tid att promenera, läsa, måla tavlor, skriva poesi och fraternisera med tjänsteflickor och -pojkar. Hen tillbringar också mycket tid på Rogers korv & musik. Främst för att bläddra bland skivorna och äta lunch och mellanmål, men också för stimulerande samtal med chaufförskollegorna. Det blir ofta filosofi och litteratur, men det händer att man börjar skvallra om husfolket efter några helflaskor Pucko och ett par fänkålsgrillare för mycket. Friherre von TipTop är dock sällan ämne för diskussion. Ingen vet riktigt vem han är, och han visar sig så sällan ute att ingen riktigt minns hur han ser ut. Inte ens Musse vet någonting närmare om sin arbetsgivare. 

Andra kollegor kan berätta desto mer. Gudrun Lundmark är chaufför åt Percy Jägermeister. Om honom ryktas det att han är kannibal. “Det stämmer,” intygar Gudrun, och avslöjar i nästa andetag att Jägermeister också har dåligt lokalsinne. “Han har inte alls koll på smågatorna mellan Lilla torget och Mellanstora torget. Ni vet där Biskopsgränd delar sig och den södra tarmen byter namn till Fritidsfiskargatan och den norra plötsligt heter Norra biskopsgatan? Sådant har han inte koll på alls!” Alla i sällskapet nickar inkännande. Det står kanske inte att gatan heter så på några skyltar eller kartor, men det är ju allmänt känt! För en chaufför finns det knappast någonting som är viktigare att känna till än gatunamn. Man kan vara en dålig bilförare, sakna känsla för etikett och normal mellanmänsklig interaktion, men man måste veta vad alla gator heter! Nu är inte Percy Jägermeister någon chaufför - tvärtom har han valt att anställa en sådan exakt av den anledningen att han inte vill lägga tid och energi på att lära sig namnen på smågatorna mellan Lilla torget och Mellanstora torget, men ett minimum av allmänbildning kan man väl kräva även av en IT-miljonär och riskkapitalist?