Ivar Käck
Trädgårdsmästare
Odlingssäsongen är kanske bara några få veckor lång, men under den tiden råder en närmast överväldigande grönska inom kommungränsen. Grönskan består till stora delar av härdiga växter som björk, sälg och gräs, men vi ser också blommor i mängd. Mest lupiner. Förra året hade vi en så kallad lupininvasion i de centrala delarna, som gjorde det svårt för många invånare att röra sig i samhället och - i enstaka fall - ta sig ut genom dörren. Vi har pratat med trädgårdsmästare Ivar Käck om trädgårdsodling i allmänhet och incidenten med lupinerna i synnerhet:
Jag arbetar för disponent Lundmark och ansvarar för skötsel och planering av slottsträdgården samt anslutande grönytor. Året innan invasionen hade jag sått en stor mängd lupinfrön i min arbetsgivares trädgård. Det finns illvilliga rykten och en sorts konspirationsteorier om att de här två sakerna skulle vara kopplade på något sätt. Folk är enkla i sitt tänkande. De ser ordet “lupin” om någonting som äger rum på disponentens marker - en yta som är helt avskild från resten av samhället, både på kartan och genom skyltar och gränsmarkeringar, och “lupiner” dyker inte långt därefter upp i centrumområdet där de slår ut övrig växtlighet, bryter upp betong och asfalt och tvingar hundratals invånare att flytta - och utan närmare efterforskningar och undersökningar knyter de ihop dessa två helt orelaterade händelser. Lupinens frön sprids förvisso explosionsartat och kan kastas åtskilliga meter, men det område som drabbades av lupininvasionen året efter att jag planerat några tusen lupinfrön i disponentens trädgård och dess utmarker ligger säkert 20-30 meter från tomtgränsen.
Lupinen är för övrigt en mycket dekorativ växt, och jag kan inte förstå den kraftiga reaktion som den så kallade invasionen mötte. Några enstaka plantor hade förvisso muterat och utvecklat förmågan att förflytta sig för egen maskin, men inte fortare än att en vuxen människa i någorlunda god form lätt kunde springa ifrån dem och på så sätt undgå att översköljas av det frätande gift som de duschade omgivningen med. De flesta individer av lupinflocken höll sig lugna och nöjde sig med att beta av övrig växtlighet i centrum, och på sin höjd smälta och suga i sig några smågnagare och en och annan fågel. Det finns inga som helst bevis som talar för att det tjugotal personer som försvann på ett mystiskt sätt mellan 7 och 8 juli blivit offer för lupinernas framfart. Enbart en slumpmässig korrelation i tid mellan lupinflockens ankomst, individernas försvinnanden och spridda rapporter om hjärtskärande rop på hjälp som följdes av märkliga gurglande läten.
Det är minst lika troligt att allihop i stället klev på en och samma buss mot civilisationens sydliga utposter, och att den bussen på något sätt åkte vilse och försvann. Skogen är stor och innehåller många outforskade områden och säkert en hel del dödsfällor och avtagsvägar in i oändligheten, labyrinter utan slut som oundvikligen driver busschaufförer till vansinne och passagerare att ta till drastiska och ogenomtänkta åtgärder för att få stopp på ekipaget.
I år har jag köpt en stor mängd frön av en mycket spännande och på många sätt imponerande växt som har det festliga namnet jättebjörnloka. Det är en speciell hybrid som på förpackningen kallas “Vandrande-och-slukande-allt-i-sin-väg-jättebjörnloka”. Jag utgår ifrån att namnet är en överdrift för att locka allmänheten att köpa dessa frön. Vem vill inte ha en fem meter hög köttätande, giftig, vandrande växt som kommunicerar med hjälp av högfrekventa skrik som skär genom märg och ben och får åhöraren att önska att de aldrig fötts till denna obarmhärtiga jämmerdal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar