Veckans yrke, Del 25: Helgon

S:t Rune (Lundmark)

Helgon

Jag befann mig på en missionsresa på bortre sidan av Fransberget, stötte ihop med en grupp ur lokalbefolkningen och uttryckte mig kanske lite okänsligt i samtalet med dem, uppfylld av missionsiver och religiös glöd som jag var. Någon slog ihjäl mig med en sten. Tydligen sprang i samma ögonblick en källåder upp i marken på den plats där jag föll, eller åtminstone någonstans i närområdet. Sedan dess är jag ett helgon. 

Det här var länge sedan, typ 1993.

På platsen där jag dog byggdes ett litet kapell. Under byggarbetet uppdagades en trasig vattenledning i marken, varför jag omedelbart utsågs till skyddshelgon för underjordiska vattenledningar. Den rollen var tydligen vakant. 

Folk ber mig om allt möjligt som inte har med VVS-teknik att göra. Jag ska hela sjuka, välja lottorad, ge tur åt det lokala landhockeylaget och annat som inte tillhör mina kompetensområden. Vanligtvis struntar jag i förfrågningar som inte finns i arbetsbeskrivningen. De sällsynta fall då folk vill att jag ska beskydda någon nyanlagd vattenledning brukar jag anstränga mig desto mer. Jag kan förstås inte garantera ledningarnas säkerhet till hundra procent, men jag försöker hålla lite extra koll, och om jag tycker mig ana att ett rostangrepp hotar att äta hål i en ledning eller ett grävarbete kommer för nära något för tillfället bortglömd rör i marken så brukar jag försöka rikta omgivningens uppmärksamhet mot problemet på olika sätt. Man får helt enkelt improvisera fram en lösning. Grävmaskinisten kanske kan få ett telefonsamtal, samtidigt som en söt liten ekorre skuttar framför grävskopan - och plötsligt ser han eller hon det exponerade röret i jorden! 

Det var ett hypotetiskt exempel. I själva verket är det sällan jag tvingas ingripa. Dessutom är jag bara ålagd att göra det i de fall då någon bett förbön för den aktuella installationen under det senaste året. Man kan jämföra mig med en försäkring. Du kan inte få ut någonting på en försäkring som du har slutat att betala för. Om folk inte orkar göra sin del (hela bönegrejen) så kan de inte förvänta sig något större engagemang från min sida. Så på det hela taget har jag ett enkelt jobb. Hänger mest och softar i helgonsfären. De stora kändisarna bland oss måste förstås rycka ut jämt och ständigt och får aldrig vila. Deras tillvaro liknar mer ett straff än någonting annat. Samtidigt ska man betänka att vi strängt taget existerar utanför både tid och rum, så det bör inte vara ett jättestort problem. Dessutom är det bättre än att underkastas eviga plågor i en brinnande mardrömsvärld som de flesta andra själar får uthärda.

 

Veckans yrke, Del 24: Clown

Göran Lundmark

Clown

Idag har Affärsbanken Kredit & konkurs stängt för personalutbildning. Ett femtiotal av bankens anställda har fyllt de tre bakersta raderna i Svåra teaterns salong. På schemat står det personalutveckling, och HR-avdelningen har bjudit in en clown för att försöka lyfta personalen till en ny nivå av servicevilja och glatt humör, kanske t o m till en fullt godtagbar nivå. 

Göran Lundmark har arbetat som clown i mer än tjugo år. Från början var han självlärd och levde länge på sitt rykte som "klassens clown" i grundskolan, men nuförtiden ställs högre formella krav än så när någon ska anlita en clown. Det förutsätts minst clownskola, men helst högskoleexamen i clowneri & gyckel. Göran tog ut sin examen under pandemiåret 2021, och sedan dess har han kunnat välja och vraka mellan jobberbjudanden. Han kan knappt räkna antalet kickoffer som han deltagit i, invigningar av köpcentra, pausunderhållning på teaterföreställningar, inhopp som ambulerande kontorsclown i den kommunala förvaltningen, och som nu, heldagar för att hjälpa medlemmar av en motvillig arbetsgrupp att hitta sin inneboende clown för att komma till rätta med känslomässiga låsningar som hotar att hämma produktivitet och driva upp sjukdomstalen.

Publiken är till en början avvaktande. De sitter med armarna i kors, stirrar buttert under lugg och visar med kroppsspråket att de helst skulle vilja vara någon annanstans. Men nu är de här. Dörrarna är låsta, och de kommer inte att släppas ut förrän de blivit emotionellt förlösta och släppt ut sina inre barn för allmän beskådan. 

Tretton timmar senare ligger de och krälar på golvet mellan bänkraderna efter en övning i komiskt snubbleri. Deras ansikten är täckta amatörmässigt applicerat teatersmink som smetats ut under övningarnas gång, och nu liknar de groteska, förvridna masker ur ett skräckkabinett. När medarbetarna möter varandras blickar är det med den tysta överenskommelsen att det som har hänt här idag aldrig kan tillåtas komma ut. I morgon när de anländer till kontoret kommer de att betrakta sig själva och kollegorna i ett nytt ljus, åtminstone de av kollegorna som inte har låtit sjukskriva sig eller gått under jorden för att aldrig mer bidra produktivt till det civiliserade samhällets fortbestånd. 

Veckans yrke, Del 23: Flanör

Krydolf Mazarin

Flanör

Det finns en spridd myt om att alla som går ut masterprogrammet Flanörens praktik och existensberättigande på universitetet äntrar arbetsmarknaden som icke-anställningsbara dagdrivare. Det kan mycket väl gälla för de ca 97% som påbörjar utbildningen men som av olika omständigheter väljer att avbryta studierna och inte ta ut examen, men för de som kan uppvisa examensbevis finns en bred flora av sysselsättningar att välja bland. Jag fick tjänsten som kommunal flanör i konkurrens med ett hundratal sökande. De flesta andra som sökte tjänsten hade inte ens rätt utbildning, och bland de formellt behöriga fanns det åtskilliga som inte fullt ut verkade ha förstått vad flanörens roll i gatubilden är. Där fanns individer som klädde sig i jeans och t-tröja, och någon dök fräckt nog upp på intervjun i en nyinköpt kostym från Dressmann, ungefär som om hen tänkt sig jobba på kontor. Nä, flanören väljer material och snitt på kläderna med omsorg. Det finns ingen uniform, men han eller hon känns omedelbart igen av den som har blicken. Själv bär jag hatt, grön manchesterkavaj och rymliga byxor som utstrålar rustik elegans. En snusnäsduk kan dyka upp som accessoar på olika ställen i klädedräkten, och glasögonen har glidit ut en aning på nästippen. Jag behöver dem inte, utan jag bär dem för att kunna utföra mitt yrke på bästa sätt. 

Med en flâneur (min stavning) i gatubilden erhåller staden en air av kontinental charm och kulturell patina. Med tiden driver det upp besökssiffrorna, och de turister som - medvetet eller omedvetet - noterat flanörens närvaro i staden, tenderar att besöka fler etablissemang och betala mer i dricks. Flanören är bra för turistnäringen, men relationen är paradoxal. Ju fler turister, desto mer irrelevant blir flanören. Till slut blir hen främling i sin egen stad. 

En vanlig arbetsdag börjar vid elvatiden med en kopp kaffe på Elsas café. Alltid utomhus, och alltid i solen. Under vinterhalvåret och dagar med mulet väder är flanören arbetsbefriad. Flanören har en runda som måste genomföras varje dag, men i valfritt tempo, och det är tillåtet att välja olika vägar mellan stoppen. Pittoreska skyltfönster är obligatoriska. Botaniska trädgården och dess berömda växthus likaså. Gallerier, antikvariat och frukthandlare måste ägnas extra (men förströdd) uppmärksamhet, och under minst ett par timmar måste flanören luta sig mot räcket på Glömskans bro och tankfullt betrakta imaginära ångslupar på redden. 

När arbetsdagen är slut åker hatten upp på hyllan, alla pittoreska plagg och persedlar hängs in i garderoben och jag drar på mig byxa och skjorta från det lokala köpcentret. När jag sedan lämnar lägenheten kan inte ens mina närmaste grannar se någon likhet mellan den slätstrukne kontorsslaven och den bohemiske dagdrivare som bara minuter tidigare gått in genom porten. Som privatperson kan jag ta en mer aktiv del av utbudet i centrum, diskutera väder, matpriser och fotbollsresultat med andra vanliga människor. Det är trevligt. Men jag ser också att det är någonting som saknas i stadsbilden. Kalla det en själ eller ande, en pusselbit som skänker gatorna djup och karaktär. Men kvällstid fyller inte flanören någon positiv funktion. Han skulle i stället lätt kunna förväxlas med en inbrottstjuv eller en bedagad konstnär på väg hem från krogen. Det är inte flanörens roll. Han är utfyllnad, en kropp som kanaliserar stadens energier utan att aktivt bidra till dess produktion eller tjänsteutbyte. Han (eller hon) ska inte utföra en praktisk nytta eller tillskansa sig egendom, varken på laglig eller olaglig väg. Hatt, snusnäsduk och manchesterkavaj är kommunal egendom. Skosulor slits på skattebetalarnas bekostnad. Flanören må framstå som en parasit, men avlägsna honom från gatubilden och allt som återstår är själsdöd, kommers och tomma blickar med tydliga mål i sikte. Individer som vet vart de är på väg och som alltid har ett ärende. En sådan stad är dömd till undergång. 

Veckans yrke, Del 22: Rävfarmare

Råland Ål

Rävfarmare

Tidigare var jag IT-entreprenör, men jag tröttnade på livet i omkörningsfilen, sålde allt och flyttade ut på landet. Tidigare bodde jag i en lägenhet invid torget, men nu bor jag strax utanför samhället på en stor gård med skog och grejer. För att få tiden att gå började jag föda upp rävar. Jag matar dem, rengör deras burar och försöker bistå dem med både förströelser och motion. Tyvärr går de inte att sälja. Ingen vill ju ha en räv som husdjur längre verkar det som. När det blir för trångt brukar jag därför släppa ut några i skogen. 

Till en början är de alltid väldigt entusiastiska när jag släpper ut dem. Skuttar iväg bekymmerslöst, utan tanke på att ens säga adjö. Men ganska snart växer insikten om vad det innebär att fixa fram mat själv, ständigt hålla sig gömd från människor och rent allmänt gå omkring och vara nervös hela tiden. Då smyger de tillbaka hit igen, ödmjukar sig och vädjar med skam och underdånighet i blicken.

“Snälla” kan de säga, men med den hesa och grötiga röst som rävar har. Det är knappt man hör vad de säger. “Kan jag få komma tillbaka och än en gång åtnjuta din gästfrihet. Jag anade inte förr vilket privilegium det var att ha dig som hyresvärd. Vilken existentiell vinstlott det var - och jag kastade bort den! Jag vet att jag är ett otacksamt kreatur, men nu har jag kommit till självinsikt och lovar bättring!”

Återigen måste jag förklara att vi enbart har en begränsad mängd burar, och i den mån det finns lediga rum är de avsedda för den uppväxande generationen. De behöver ju ett eget krypin när de har tröttnat på föräldrarnas tjat och mossiga åsikter. Skogen är stor! Visst måste det finnas många sorkar kvar som du kan fånga. Och tidsfördriv finns det väl så det räcker! Visst kan skogen vara en skrämmande plats på många sätt, och jakten tar så mycket energi att man inte har mycket tid över till rekreation, men du har å andra sidan din frihet! Finns det någonting större och vackrare än frihet? Friheten att välja är det högsta värdet i tillvaron, det som skiljer den friborne från slaven, den rättrådige från fången. Nu erbjuder jag dig denna ynnest. Ta emot den. Förvalta den. Du kan bli skogens herre om du bara tror tillräckligt (och om vargarna försvinner). 

Veckans yrke, Del 21: Skogsägare

Manne Klownérus

Skogsägare

“Utan skogen stannar Sverige!” brukar jag säga. Jag vet inte exakt vad jag menar med det, men det brukar alltid uppskattas när jag säger det på de olika konferenser och stämmor som jag tvingas bevista. Själv har jag ingen aning om vad jag skulle göra om skogen inte fanns, eftersom jag lever på avkastningen av de skogsområden som jag ärvde av min far, Konrad - eller Coco som han föredrog att vi kallade honom. 

Kanske skulle jag ägna mig åt konsten? Jag har hört att det kan vara lukrativt att köpa och sälja konst, eller var det aktier? Nåja, jag skulle nog hitta på någonting under alla omständigheter. Jag föreställer mig att jag är både påhittig och driftig, och det skulle bli uppenbart om jag försattes i en situation då jag tvingades tillämpa dessa avundsvärda egenskaper. Jag är inte rädd för att ta ett handtag och verkligen arbeta hårt -  hittills har jag bara aldrig haft anledning att göra det. Men det är inte av rädsla jag avhåller mig från arbete, utan bekvämlighet.

Jag föreställer mig att det mest är granar och tallar som står på mina marker. Kanske någon björk eller asp här och där? Jag har blivit förevisad mina ägor av en underhuggare vid något tillfälle. Han eller hon visade mig en karta där det gick att peka ut vilka områden som tillhör min familj. Om jag inte missminner mig var det en Sverigekarta, men den kan ha föreställt ett annat land. Geografi var inte mitt starkaste skolämne. Om jag ens gick i skolan? Jag har inga tydliga minnesbilder från någonting som skulle kunna föreställa en skolmiljö, och kan heller inte erinra mig några klasskamrater. Kanske undervisades jag av en guvernant? Kanske var det fröken Söderman som hade uppgiften att lära mig läsa, räkna och blanda kemikalier? Ja, så var det nog, men hon var alltid mer intresserad av att läsa romaner än att tillbringa tid med barnen i huset. Nåja, geografi fick jag aldrig lära mig, och nu är det för sent. 

Självklart vet jag hur en gran ser ut! De är gröna och smalnar av mot toppen, som kröns av en glittrande stjärna. Sedan växer det kulor i olika färger på grenarna, och ibland ligger det kartonger med ångmaskiner och Meccano-set under dem. Det känns bra att veta att så många av de träd som jag äger är just granar. Tänk så många ångmaskiner man bör kunna skörda från dem! Jag ska ta upp den frågan till diskussion på nästa möte med styrelsen.