Veckans yrke, Del 35: Entreprenör

Morgan Krustadius

Entreprenör

Om man tänker efter låter ordet entreprenör främmande för svenska öron. Det är från början ett lånord från franskan, och betecknar en person som befinner sig i en position mellan potentiella köpare/beställare och producenter/utförare. Entreprenörens roll är att på en redan etablerad marknad skapa nya utrymmen, kanske genom att hitta nya sätt att nå köpare, kanske genom att tränga undan andra spelare på marknaden. En synonym för entreprenör var i äldre tider äventyrare. Det är så jag ser mig själv också. En risktagare. 

Jag kastar mig ständigt in i nya projekt som mina medhjälpare presenterar för mig. En stor hjälp på vägen har varit det kapital jag ärvde av min käre far, och jag ser det som min högsta plikt att använda det på ett framsynt och ansvarsfullt sätt. Ena dagen kanske jag investerar i ett nytt sätt att sälja kryptovaluta, men innan det har börjat generera vinst avvecklar jag det och kastar mig in i uppförandet av en rikstäckande kedja av padelhallar. När jag (och det svenska folket) tappar intresset för det vänder jag i stället min håg till skapandet av en ny bloggplattform för unga s.k. influerare. Efter att åtskilliga miljoner rullat i den riktningen stryper jag tillflödet. Ständigt nyfiken på nya möjligheter, nya risker!

Det var när min egen dotter vägrade skapa ett konto på den nya plattformen ("Bloggis") som jag fick nog av det projektet. Den unga generationens arrogans och benägenhet att ta saker för givet upphör aldrig att förvåna mig! Tror hon, min egen dotter, att pengar växer på träd? Nä du, Mongelica, de kommer från mig! Och kanske indirekt från min far. Eller, ja, allt kommer egentligen från min far, men det räcker inte för evigt utan någon måste göra jobbet med att skapa nytt kapital eftersom jag har bränt en stor del av arvet på diverse undermåliga projekt som jag lockats att investera i av opålitliga medarbetare och "vänner". Jag tycker att det är mer än rimligt att mina barn börjar dra sitt strå till stacken för att bidra till vår gemensamma förmögenhet! Kanske blogga lite, kanske lära sig spela professionell fotboll? 

Veckans yrke, Del 34: Lärare

Mandor Basun

Lärare

Tyska är det vackraste språket. Det är filosofins, konstens och poesins språk framför andra. Alla stora musiker och författare har verkat inom det tyska språkområdet och kommunicerat sina tankar på detta ädla tungomål. Jag försöker tillbringa mina semestrar i något tyskspråkigt land för att öva mig i språket. Det är en sak att kunna grammatiken och ordförrådet, men det är först när man vistas i landet och umgås med lokalbefolkningen som man känner att man lever i språket, att språket får blomma ut och uppfylla själen. 

Det började tidigt. Båda mina föräldrar var lärare i tyska, och det var ofta konversationsspråket i familjen vid frukost- och middagsbordet. Jag har alltid haft två språk inom mig - ett vardagligt, tarvligt språk som jag använder i möten med grannar och arbetskamrater, och ett upphöjt, poetiskt språk som råder mellan mina egna fyra väggar. Kanske inte för att tala i särskilt stor utsträckning, då jag lever ensam och mina föräldrar har klippt banden med alla sina sexton barn (och mina syskon vägrar yttra ett ord på tyska), och jag ännu inte hittat någon livskamrat som kan dela min passion för den tyska kulturen. 

Tyvärr var tjänsten som lärare i tyska redan tillsatt i min lokala skola, så jag undervisar sedan tjugofem år tillbaka i spanska. Ett mycket fattigt och okultiverat språk, som nästan helt saknar litteratur. Jag sköljer min stackars mun med akvavit efter varje lektion för att utplåna varje spår av de osköna språkljud som tungan tvingats forma.  

Veckans yrke, Del 33: IT-tekniker

Göta Faxén af Plommontorp

IT-tekniker

När jag började arbeta på banken 1924 fanns det ingenting som hette IT. Visst hade vi telegraf, telefon, film, grammofonen och annan informationsteknologi, men inga datorer. De dök upp långt senare, på 1960-talet. Det var till en början en ganska otymplig hantering där data lagrades på stora magnetband som skulle träs på, spolas fram och tillbaka och sedan lyftas tillbaka till förvaring. Då inmatning i elektronhjärnan skedde på tangentbord, föll det naturligt på oss kvinnor att sköta dessa maskiner, då vi äger en naturlig fallenhet för mekanisk data- och textinmatning. Jag var förste sekreterare, och som sådan blev det min uppgift att leda arbetet samt programmera nödvändig mjukvara för att hantera bankens dagliga drift. Efter en tid hörde huvudkontoret av sig, nyfikna på våra avancerade system, och strax infördes en stor digitalisering av hela bankkoncernens verksamhet, under min ledning. Det föll sig naturligt för mig som kvinna att leda detta stora projekt, då kvinnor genom alla tider tvingats vaka över många samtidiga processer, i köket, i barnkammaren och som arbetsledare för husfolket. 

För att samordna de olika processerna lät jag skapa ett rikstäckande nätverk för dataöverföring. Med tiden växte det, och nu kallas det internet. Jag tar inte ansvar för den mer sentida utvecklingen av detta. Min prioritet har alltid legat på banken och säkerställandet av dess drift. Jag har inte tid med frivoliteter, och använder inte alls de många tidsfördriv som internet erbjuder. Det som intresserar mig är i stället vad andra gör på nätet, och därför har jag utvecklat en stor mängd verktyg för övervakning och analys av datatrafik som gör att jag mycket lätt kan identifiera riskscenarier för banken långt innan några planer hunnit bli verklighet. Jag brukar inte blanda in polisen i de interventioner jag verkställer för att stävja brott riktade mot min arbetsgivare. Dels har ju för det mesta inga brott ännu ägt rum eftersom planerna ännu mest är vaga tanke- och handlingsmönster hos enskilda individer i samhället. Det faller sig naturligt för oss kvinnor att på det här sättet använda sig av instinktiva känslor och intuition för att dra långtgående slutsatser om våra medmänniskor, något som de mer regelstyrda männen i vår poliskår sällan har förståelse för. Omprogrammering av brottslingar betraktar jag som i praktiken verkningslöst, så jag använder uteslutande likvidering för att uppnå mina och min arbetsgivares högre mål: att rensa ut alla reella och potentiella hot mot bankens fortbestånd. 

Jag är mycket gammal. Min kropp lade av för länge sedan, men mitt medvetande lever kvar i en biologisk cyberhjärna som inkapslats i en ogenomtränglig stålkonstruktion på hjul, bestyckad med allehanda sensorer, armar med gripklor och en stor arsenal av vapen, allt i min arbetsgivares tjänst, alltså Nordiska Profitbanken AB. Det tjänar ingenting till att göra motstånd. 

Veckans yrke, Del 32: Rallyförare

Eulalia Wunderbaum

Rallyförare

Jag är en fridsam person, tålmodig och lågmäld, men när jag sätter mig i en bil vill jag att det ska gå undan. Så fort jag befinner mig i förarstolen genomgår jag en förändring, och då har jag bara ett enda mål: att ta mig fram så fort det bara går. Det gäller tyvärr även utanför rallybanan. Jag har dragit på mig åtskilliga fortkörningsböter, och även orsakat några olyckor med dödlig utgång. Några gångtrafikanter, två äkta män och alla mina barn har strukit med i omgångar. Själv brukar jag bära hjälm när jag kör bil, så jag har hittills klarat mig bra. 

Den första tävling jag deltog i var Åkbräkna öppna, en amatörtävling som jag kanske hade kunnat vinna med lite tur, och om jag inte hade kört ned i en sjö. Min första man var kartläsare, men inte särskilt bra på det. Jag hann dock gifta om mig i tid för nästa tävling och det blev vinst direkt. Samma år körde jag SM, så på den vägen är det. 

På den tiden var det Grupp B som gällde, kraftfulla muskelpaket som man fick brottas rejält med för att stanna kvar på vägen. Det var mycket lockande att sätta sig i ett sådant monster. Livsfarligt förstås, men det är ju själva poängen. Nuförtiden är det lite tamare, men många i min omgivning verkar tycka att det bara är positivt. Min man till exempel, nummer sju. Han tycker t o m att jag borde dra mig tillbaka och ta det lite lugnare. Tids nog blir det nog så, men jag känner att jag har åtskilliga år kvar i förarsätet. Jag är bara 74 år, och min läkare har ännu inte förbjudit mig att köra rally på elitnivå, även om han har hotat med det många gånger, snart sagt i samband med varenda operation. Han brukar skämta om att jag har bytt ut alla organ i kroppen utom hjärnan, men då överdriver han förstås. Såvitt jag vet är bukspottkörteln intakt. 

Veckans yrke, Del 31: Håltagare

Abraxas Johansson

Håltagare

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli håltagare. Det grundar sig i ett stort intresse för hål, och det intresset är inte primärt av sexuell natur, utan grundar sig i ett existentiellt behov av tomhet, utslocknande. Vi omges av så mycket materia i vår vardag, föremål och väggar i fasta material, som blockerar våra tankar, skapar beroende och tynger sinnet med dess ofrånkomlighet. Varje gång man lyckas göra ett hålrum i en fast struktur skapas en frizon, en liten reservoar av icke-existens i en annars solid och ogenomtränglig kropp. 

Så mycket av mänsklighetens strävanden går i motsatt riktning. Många verkar söka just fasthet, stadga och struktur. Jag antar att det är en fråga om personlighet. En del föredrar vaniljglass, andra vill att glassen ska smaka någonting. Många vill ha någonting beständigt att hålla fast vid, men jag eftersträvar tomhet och icke-materialitet. För att åstadkomma det använder jag olika typer av borrar och sågar med vars hjälp jag skapar hål i väggar och golv, ofta i samband med husbyggen eller renoveringar. 

Jag är medveten om det paradoxala i situationen: genom min insats bidrar jag till att ännu mer formlös materia stöps om till fasta strukturer. Nya hus, nya installationer, hårda ytor och brutna siktlinjer. Men när jag ser de hus jag varit med om att bygga vet jag att de är genomborrade, att där finns håligheter och mellanrum även på platser där inga installationer gjorts, men där jag ostört kunnat använda mina verktyg utan att någon sett. Den tanken skänker mig ro.