Eulalia Wunderbaum
Rallyförare
Jag är en fridsam person, tålmodig och lågmäld, men när jag sätter mig i en bil vill jag att det ska gå undan. Så fort jag befinner mig i förarstolen genomgår jag en förändring, och då har jag bara ett enda mål: att ta mig fram så fort det bara går. Det gäller tyvärr även utanför rallybanan. Jag har dragit på mig åtskilliga fortkörningsböter, och även orsakat några olyckor med dödlig utgång. Några gångtrafikanter, två äkta män och alla mina barn har strukit med i omgångar. Själv brukar jag bära hjälm när jag kör bil, så jag har hittills klarat mig bra.
Den första tävling jag deltog i var Åkbräkna öppna, en amatörtävling som jag kanske hade kunnat vinna med lite tur, och om jag inte hade kört ned i en sjö. Min första man var kartläsare, men inte särskilt bra på det. Jag hann dock gifta om mig i tid för nästa tävling och det blev vinst direkt. Samma år körde jag SM, så på den vägen är det.
På den tiden var det Grupp B som gällde, kraftfulla muskelpaket som man fick brottas rejält med för att stanna kvar på vägen. Det var mycket lockande att sätta sig i ett sådant monster. Livsfarligt förstås, men det är ju själva poängen. Nuförtiden är det lite tamare, men många i min omgivning verkar tycka att det bara är positivt. Min man till exempel, nummer sju. Han tycker t o m att jag borde dra mig tillbaka och ta det lite lugnare. Tids nog blir det nog så, men jag känner att jag har åtskilliga år kvar i förarsätet. Jag är bara 74 år, och min läkare har ännu inte förbjudit mig att köra rally på elitnivå, även om han har hotat med det många gånger, snart sagt i samband med varenda operation. Han brukar skämta om att jag har bytt ut alla organ i kroppen utom hjärnan, men då överdriver han förstås. Såvitt jag vet är bukspottkörteln intakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar