En gång är ingen gång, två gånger är fjorton

Av alla universum som existerar tycker jag bäst om det här. Alltså där jag skriver den här texten. Det är faktiskt det enda universum där man kan skriva överhuvudtaget. Därför brukar jag förflytta mig hit när jag känner att jag vill uttrycka mig i text. I andra universum skulle man inte fatta ett dugg. Inte för att de är dumma där, men det här är ju trots allt det enda fyrdimensionella universumet.

Av de universum som inte existerar tycker jag bäst om ett där man visserligen kan skriva, men där texten efter ett tag börjar skriva sig själv och man kan resa sig upp och gå ifrån tangentbordet (kanske för att dricka kaffe) och komma tillbaka en tid senare till en färdig roman, avhandling eller skvallerkolumn. Men den världen existerar som sagt inte. Längre.

Det vanliga i vårt multiversum är annars arton dimensioner. Jag skulle inte rekommendera ett besök i en artondimensionell värld. Folk skulle skratta åt ert patetiska famlande efter fotfäste. Lycka till för övrigt med att få någonting vettigt gjort i en värld där tiden går åt fyra håll samtidigt! Det är heller inte någon större vinst med fjorton extra dimensioner i rumtiden, bortsett från att man blir odödlig.

En fråga jag ibland får är hur man enklast reser mellan dimensionerna. I mitt fall gick det till så här: jag klev på en A-brunn samtidigt som jag pratade för mig själv. Ett av de ord jag yttrade råkade händelsevis vara det hemliga lösenord som tar en från valfri A-brunn till en multidimensionell portal.

Lösenordet är ett ganska vanligt ord som man ofta hör här på jorden.

Det är faktiskt förvånande att det inte händer oftare, det som hände mig den gången. Men som man säger i en viss trettondimensionell värld som jag brukar besöka ibland: en gång är ingen gång.

Här på jorden är det ett obegripligt talesätt, där är det en naturlag.

Förord till memoarer

När jag hade skrivit min första roman kände jag mig oövervinnerlig. Jag anade redan då att den skulle bli min biljett till den stora världen. Från den stund jag lyfte fingrarna från tangentbordet efter att ha satt den sista punkten förstod jag att jag hade skrivit något oerhört, och att hela världen inom kort skulle drabbas av samma insikt. Jag känner fortfarande så, även om det har gått tjugo år sedan dess, och jag vet att jag kommer att känna så tills den dag någon annan läser boken.

*

De symfonier jag skrev mellan åldrarna 23 och 35 (år) framkallar alltid en känsla av oerhörd frihet hos var och en som hör dem. Jag förstår faktiskt inte varifrån de kom, symfonierna, men de strömmade igenom mig och ner på notpappret i ett obehindrat flöde. Musik direkt från änglarna innehöll de, symfonierna. Men någonting hände när jag var 35 år. Någon stängde kranen, och musiken slutade flöda ur mig. Kanske är det vad som händer med musik som aldrig spelas? 

*

Varje år vid den här tiden brukar jag vilja göra en film. Jag har alltid några manus liggande som jag har skrivit på under året, och lagom till sommaren brukar jag känna mig redo att starta produktionen. Det är ju filmbranschen jag kan. Det är där jag hör hemma. Rutinen känns välbekant och nästan lite förutsägbar vid det här laget: jag bestämmer skådespelare och inspelningsplatser och sedan kontaktar jag ”min” producent för att hjulen ska komma i rullning. Men hon svarar sällan, och svarar hon brukar det alltid vara korthugget, avvisande. Jag får nästan för mig att hon numera inte ens bryr sig om att läsa mina manuskript. Det tycker jag är en oprofessionell inställning, men tyvärr är hon den enda producent som jag har adressen till. I år ska jag försöka göra en film om min barndom. Jag framlevde såvitt jag vet mina fem första år ensam i ett träd, innan jag adopterades av en flock gråsparvar och gav mig ut i världen på jakt efter frön och insekter. 

*

Så här i efterhand framstår mitt stadsbyggnadsprojekt som ett stort slöseri med tid och resurser. Jag ägnade många, många år åt att bygga en stad i närheten av där jag bor. Den ser ut som en vanlig stad, med bil- och cykelvägar, gatubelysning, avloppssystem, butiker, parker, vårdinrättningar, skolor, stenlagda trottoarer, parkeringsplatser, övervakningskameror och ryttarstatyer. Skulle jag kanske ha berättat om den för någon annan?

*

Den springande.

Jag gillar verkligen att springa. Jag springer alltid runt, runt.

Jag springer aldrig någonstans. Jag springer alltid hem.

Varje gång jag springer blir jag tröttare. Tröttare än innan jag sprang.

Jag tar alltid den kortaste vägen. Inte alltid dit, men på tillbakavägen. Ibland skippar jag tillbakavägen och genar i stället.

Ibland springer jag extra länge utan att jag märker det. Men jag märker det sen, på att tiden har gått.

Ibland gör jag annat i stället. För att springa. Annat än att springa.

När jag var liten kunde jag inte springa, inte ens gå. Men då var jag väldigt liten.

När jag var liten älskade jag också att springa. Men då var jag större.

Och kunde gå.

Nu springer jag. Men inte just nu.

Nu tänker jag. Man borde springa.

Jag gillar verkligen att springa. Runt, runt. Som sagt.

Inte rakt. Runt.

Förtydliganden

1. Vi vet ingenting om Flasabäcken

2. Vi har aldrig besökt Flasabäcken

3. Vi har överhuvudtaget aldrig besökt norra Sverige

4. Vi är inte ens säkra på att Flasabäcken existerar, åtminstone inte den bäck som beskrivs på dessa sidor

5. Vi förstår inte norrländska och kan därför inte gå i god för att återgiven [låt vara fiktiv] dialog är idiomatiskt korrekt

6. Vi glömmer emellanåt bort att Flasanytt existerar och kräver omvårdnad

7. Vi har ingen annan sysselsättning än Flasanytt

8. Vi existerar

9. Vi tror att vi eventuellt har hört talas om att det ska finnas en bäck med namnet Flasabäcken, men det kan har varit i en dröm

10. Flasabäcken är inte underrättad om vår existens, och vi ser helst att det förblir så

11. Vi känner till andra vattendrag

12. Vi har varit i naturen

13. Vi har läst en hel del (böcker och annat) och tycker att fiktionen är nog så verklig

14. Vi tar tacksamt emot insända bidrag med vittnesbörd från den riktiga Flasabäcken*, men vi kan inte lova annat än att vi kommer att läsa dem


*Förutsatt att den existerar


Redaktionen för Flasanytt

Birger

I band 21 (SJÖ-STOC) av Bra Böckers lexikon finns en svartvit bild av en medelålders farbror med gitarr och jovialiskt utseende. Bildtexten upplyser läsaren om följande intressanta fakta:

"Det finns ingen inspelning bevarad av Birger Sjöbergs röst" 


Mitt tolvåriga jag: "Vad är det som är så märkvärdigt med att det inte finns någon bevarad inspelning av den här mannens röst?"

På bilden poserade han visserligen med en gitarr, men artikeltexten upplyste mig om att han faktiskt var författare, inte sångare. Både bilden och farbrorn såg dessutom väldigt gamla ut - Birger Sjöberg dog 1929 - och på den tiden var det nog så att de flesta dog utan att någon hade gjort sig besväret att spela in ljudet av deras röst. Ändå ansåg tydligen författaren till lexikontexten om Birger Sjöberg av någon anledning att det var värt att påpeka att någon sådan inspelning inte finns. Det var något av ett mysterium.

Bra Böckers lexikon beskrev också Birger Sjöbergs röst. Efter att ha läst den korta artikeln hade jag bibragts (den eventuellt korrekta) uppfattningen att världens fatala senfärdighet i att dokumentera denna röst utgjorde en stor förlust. Vidare hade jag dragit (den helt felaktiga) slutsatsen att Sjöbergs musikaliska gärning därmed var evigt förlorad för eftervärlden. Jag var ganska nöjd med att ha snubblat över detta lockande mysterium, men då detta var långt före den digitala revolutionen, och det aldrig slog mig att undersöka saken vidare genom att besöka Kalix kommunbibliotek. Jag minns dock att jag återkom till bilden i lexikonet flera gånger, och varje gång fick min fantasi näring och jag vederfors en sublimt njutningsfull känsla av förlust.

Sedan gick min barndom över, liksom min ungdomstid. Jag misstänker att jag någon gång i tonåren gjorde återbesök i band 21 av Bra Böckers lexikon, men Birger Sjöberg var fortfarande enbart ett mysterium.

Ett drygt decennium efter mitt första mötet med namnet Birger Sjöberg dök det på nytt upp i mitt liv. Jag hade lånat hem en CD med Fred Åkerström från Ersboda bibliotek i Umeå, Guldkorn Vol. 2. Den innehöll bland annat tre sånger av Birger Sjöberg. Två av dem tyckte jag var ganska tråkiga, liksom skivan i övrigt. Men Frida sörjer sommaren var bra. Visan i sig hade något speciellt, och Åkerströms framförande föreföll kongenialt. Melodin var snårig och svår att riktigt greppa på några genomlyssningar, men den ägde ändå lätthet och elegans. Det fanns ett mått av ekonomi i texten. Den innehöll flera drastiska formuleringar och hopp mellan stilnivåer som inte bara var komiska utan också poetiska.

Och fast nu Frida såg det bleka blad
som sakta föll, att aldrig leva mera
så får väl Frida ändå vara glad

och inte sitta där och reflektera  

Varför kändes den här inspelningen intressant och Fred Åkerströms övriga produktion mindre lockande? Jag tror att jag var ganska ointresserad av den (i mina öron) lite grabbiga, bröliga vistradition som jag förknippade med Åkerström och Cornelis, samt alla svenska vissångare som kommit efter dem. Freds insjungningar av Frida sörjer sommaren hade en sirlig, åldrad ton som minde mer om Bellman än Evert Taube. 

Jag kopierade Frida sörjer sommaren till ett kassettband - som man gjorde på 1900-talet - och lämnade tillbaka CD:n till biblioteket. Jag lånade också Birger Sjöbergs diktsamlingar och läste dem utan större intresse. Det kändes lite gammalt och inte särskilt tillgängligt. Sedan var jag nöjd ett tag.

Vid den här tiden var jag väldigt intresserad av Franz Kafka. Jag hade läst det mesta av honom, i alla fall det som fanns översatt till svenska, inklusive brevsamlingar och dagböcker. Jag tyckte nog att jag förstod mig på honom. Under alla omständigheter kunde jag honom tillräckligt bra för att omedelbart inse att det fanns några uppenbara paralleller mellan Kafka och Sjöberg. Inte litterärt, men i biografin. De var födda med två års mellanrum (Kafka 1883, Sjöberg 1885), båda var inbitna ungkarlar (även om Kafka gjorde flera försök att stadga sig), båda blev publicerade i bokform i relativt hög ålder, och båda dog i lungsjukdomar på 20-talet. Kafka i tuberkulos, Sjöberg i lunginflammation. En skillnad var förstås att Birger Sjöberg levde tillräckligt länge för att uppleva ett stort genombrott som författare, både konstnärligt och publikmässigt. Han var dock inte särskilt väl rustad för ett sådant genombrott och framlevde sina sista år i ett ganska depressivt tillstånd. Det sista hade de förstås också gemensamt.

Nog om Franz Kafka. Jämförelsen haltar för övrigt på ett par punkter. Kafka var totalt omusikalisk, och Sjöberg skrev några visor som nu numera sorteras in bland de svenska klassikerna, och inte bara som lyrik, utan som musik.

Men det förstod jag inte då. Jag var nöjd med att gilla en enda visa. Samtidigt var jag fortfarande intresserad av personen Birger Sjöberg. Det var trots allt så det hade börjat. Jag läste en del om honom, och köpte Johan Svedjedals tjocka biografi när den kom ut. Men fortfarande hade jag inte närmare bekantat mig med visorna som musik eller ens läst Kvartetten, som sprängdes, Sjöbergs roman.

För något år sedan började jag lyssna på olika inspelningar av Fridas visor. Jag hade köpt Fred Åkerströms Fred besjunger Frida på LP för många år sedan, men hade inte lyssnat särskilt uppmärksamt på den. Jag tyckte mest att det var irriterande att han lät spänd och sjöng småfalskt. Men så började jag lyssna på den skivan igen med nya öron. Det var nog trots allt inte alls särskilt falskt, inte med Fred Åkerström-mått mätt. Det var faktiskt en riktigt bra skiva, och nu var jag redo att höra mer. Jag plöjde Mikael Samuelssons insjungningar av Fridas visor, Ingvar Wixells inspelning från 1959 och en dubbelkassett från Birger Sjöberg-sällskapet kallad Fridas visor på 78:or. Inget var riktigt på samma nivå som Åkerströms insjungningar, men nu förstod jag mig lite bättre på Birger Sjöbergs universum. Jag letade också fram noter till visorna och började sjunga mig igenom repertoaren till gitarrkomp. Det slog mig att hans melodier är ganska egenartade. Ofta använder han sig av nästan parodiskt långa melodifraser som gör dem lite oformliga och mindre lämpliga för allsång. Men visorna är förtjusande - originella och melodiska. Och mycket riktigt är Bellman en ganska tydlig förebild, ibland direkt, som i utflyktsskildringen "Fjärilen på Haga" som också citerar den uppenbara förebilden.

Tidigare hade Lilla Paris-fantasin för mig framstått som något ganska svårgripbart. Jag hade läst mer av analys och kritik av Sjöberg än jag hade läst hans verk. Där beskrevs en svårgripbar spänning mellan ironi och idyll som jag aldrig riktigt kunde få rätsida på. Nu inser jag att jag läste slarvigt.

Sjöberg använde idyllen som en tillflykt, men han var också självmedveten och kunde inte annat än skildra den med en tunn fernissa av ironi. Sjöbergs alter ego, bodbiträdet, däremot, saknar denna självmedvetenhet och blir därför måltavla för en sorts intrikat självironi. Han drev inte med småstadsidyllen. Han drev med sina egna drömmar om småstadsidyllen, och kunde därför hänge sig åt dem med gott samvete.

En vacker dag ska jag läsa Kvartetten.

Sen ska jag skriva en bok om Birger Sjöberg.