Existens

Jag blev häromdagen intrasslad i ett filosofiskt samtal med ett skogsmullepar som hade gått vilse och satt och drack kaffe på en sten bakom Fransberget. Efter en lång utläggning om naturen och dess skönhet i allmänhet, och Flasabäckens omgivningar i synnerhet, kom de fram till att jag, alltså undertecknad, lever ett "autentiskt" liv. Slutsatsen förvånade mig, eftersom jag hela mitt liv aldrig tagit ett medvetet beslut i någon riktning, och sålunda enligt existentialisterna knappast borde anses ha lämnat den rena existensens stadium. Så ser jag också själv på mig och mitt liv. Jag driver vind för våg. För närvarande bor jag i ett grävlingsgryt, vilket kan tyckas originellt och tyda på ett visst mått av företagsamhet, men faktum är att jag anvisades den här platsen av den kommunala bostadskön under en kort period av bostadsbrist i Kalix kommun, och sedan blev jag kvar.

Jag försökte förklara för de förvirrade skogsmullarna att "existensen föregår essensen" och andra uppsnappade uttryck, men mina kunskaper i existentialistisk filosofi sträcker sig inte tillräckligt djupt för att jag skulle kunna övertyga dem om hur i grunden meningslös min tillvaro i själva verket är. På vägen hem genom skogen var jag nästan själv övertygad om att jag trots allt lever ett ganska rikt liv, men innan jag hann tänka tanken klart avbröts jag av en ensam höstekorre som kilade fram på stigen framför mig och upp längs en trädstam. Det är problemet med att leva som jag gör: man hinner aldrig riktigt fullfölja en tankegång, utan avbryts ständigt av alla dessa distraktioner som naturen är full av. Har man tur hinner man tänka ostört en halv dag, men då kan man ge sig den på att en gran- eller tallkotte kommer nerramlande på taket, och man måste sluta filosofera för att i stället ägna sig åt världsliga ting.

Minnet

Låt oss säga att någon om ett år eller två uppmanar mig att försöka minnas den här dagen. Det behöver inte ens gälla hela dagen. Bara en enda händelse, en liten detalj. Låt oss säga att någon ställer mig inför den uppgiften. Det är osannolikt eftersom jag aldrig pratar med andra människor - jag är ju eremit - men i alla fall.

Låt oss för skoj skull säga att någon utmanade mig. Jag skulle inte minnas ett smack. Jag skulle ha svårt att minnas något redan i morgon, och uppgiften skulle vara närapå omöjlig redan om en vecka. Jag lever inte den typen av liv som man minns i detalj. Jag har rutiner och mönster i min tillvaro som jag sällan avviker från, vilket gör att dagarna blir varandra lika. De härmar varandra. Eller snarare: de härmar någon ursprunglig och förebildlig "idealdag" som kan ha inträffat för länge sedan. En dag som jag var så nöjd med att jag bestämde mig för att hädanefter inrätta mitt liv efter dess mönster. Men jag säger "kan ha inträffat" för det verkar osannolikt att den verkligen har det. Den perfekta dagen, då allt faller på plats, då tillvaron så att säga finner sin ideala form, den kan inte ha inträffat. Det skulle jag ha kommit ihåg.

Mossa

Så här i skolavslutningstider har jag precis avslutat en korrespondenskurs från Hermods i taxonomisk bestämning av lavar och mossor. Jag fick godkänt, men jag kan fortfarande inte skilja en björnmossa från renlav. Det är en slags grundläggande blindhet jag har för detaljer i naturen, och har ingenting med ointresse att göra. Jag skulle inget högre önska än att kunna skilja Haematomma ventosum från en Lecanora cinerea, men det kommer aldrig att hända. För mig är det bara något obestämbart brungrönt som klär stenar och träd, och som man ibland kryddar sin soppa med.

En vädjan

Jag vill ha sol! Eftersom jag är en fiktiv gestalt och lever i ett - i viss mån - påhittat landskap, kan man tycka att det borde vara en smal sak för någon att låta solen skina över Flasabäckens stränder idag (alltså den fiktiva Flasabäcken som bebos av mig, inte den högst påtagliga Flasabäcken som stundom besöks av dig och andra). Problemet är väl närmast att jag inte känner min upphovsman/-kvinna. Jag vet inte vem jag vänder mig till när jag åkallar min författare. Det kanske är en ond människa, som förargas ytterligare av mitt tilltag och nedkallar ännu mörkare skyar över mig? Jag tycker om att skrämma mig själv på det sättet.

Ord

För att få en överblick och se de stora dragen i livet måste man ibland läsa vad andra har tänkt och skrivit ner. Tankarna sträcker sig annars aldrig utanför den egna upplevelsehorisonten. Man ska inte förakta den jordnära empiri som det självupplevda är, men den kan knappast utgöra grunden för en genomtänkt filosofi om tillvaron. Läsning är en central konstituerande del av det moderna, reflekterande tankesubjektet - den enskilda aktivitet som bär upp det som i dagligt tal brukar kallas för den västerländska civilisationen.

Detta var en insikt som kom till mig relativt sent, och därför väntade jag med att lära mig läsa tills för tre år sedan. Innan dess kunde jag förstås skriva, men det var inte helt oproblematiskt eftersom jag inte kunde läsa igenom vad jag skrivit för att bedöma värdet av det. Jag tror att kvalitén på mitt skrivande blev lidande av detta, men kanske inte enbart. Vissa förtjänster i mina tidigare verk tror jag tvärtom kan tillskrivas min partiella analfabetism.

För min läsinlärning använde jag uteslutande Jan Lööfs ABC-bok. Den kan varmt rekommenderas för alla icke-läskunniga. Jag tyckte särskilt om hans flitiga användande av antropomorfiserade apor i illustrationerna.

Den vidgade tankehorisonten har fört med sig att jag utstakat nya mål i min personliga kompetensutvecklingsplan. De senaste veckorna har jag arbetat med att lära mig prata. För ändamålet har jag lånat en språkkurs på kassett från Kalix kommunbibliotek. Jag tror att jag har lärt mig bemästra vokalljuden; det är svårt att veta när man bara pratar för sig själv. Y, I och U - vilken tid det tog att lära sig skilja dem åt! Just nu arbetar jag på konsonanterna.

Planer

Någon planerar en cykelexpedition utefter Flasabäcken. Det låter ju helt vansinnigt, men jag hörde faktiskt två unga män i pretentiösa byxor prata om det i skogen härom dagen. De stod uppe på bron och spanade i fjärran, och trodde väl att de var helt ensamma. När de två männen - varav en hade solglasögon - gav sig av, märkte jag att de hade lämnat kolapapper efter sig. Dixikola. Det kändes som att jag var utsatt för ett dåligt skämt, eller befann mig mitt i en av Lasse Åbergs tradiga nostalgitrippar där han berättar om hur det var att köpa godis på 50-talet. Nåja, det var ju inte så jättelänge sedan de slutade med Dixikola, men skumt var det i alla fall. Och cykla efter Flasabäcken? När jag kom tillbaks senare på dagen var kolapappret borta. De hade byggt om bron också, och det var vår.

Böcker som man kan läsa, om tid finnes

Jag har varit nere och rotat i biblioteket en stund. Idag tänker jag sitta ute en stund och läsa. Jag tog med mig några böcker som jag inte har läst på länge:

A week on the Concord and Merrimack rivers Henry David Thoreau(1840)
Account of a journey to the sources of the Jumna and Bhagirathi Rivers James B Fraser(1920)
A journey round Yezo and up its largest rivers Arnold Henry Savage Landor(1893)

Vi får se hur långt jag hinner. Jag vill minnas att Fraser var lite seg.

Vår

När vårsolen skiner kommer de små djuren ut och skuttar omkring och drar varandra i svansen.

Posten var sen i går, den kom idag i stället. Reklam och några räkningar bara. Nä, jag skojar, jag får inga räkningar. Däremot kom det en användarmanual till en Yashica Electro 35, en mätsökarkamera från slutet av 60-talet. Själv har jag ingen Yashica Electro 35, men man vet ju aldrig vad man kommer att snubbla över på sina skogspromenader. Man vill ju inte stå där helt handfallen om en Yashica Electro 35 skulle dyka upp på stigen framför en.

Television

Jag är bekymrad över hur den här våren utvecklas. Det som framförallt stör mig är det erbarmliga TV-utbudet. Jag har visserligen ingen TV, men jag läser med stort intresse dagspressens TV-recensioner, och om man ska tro på dem blir man inte särskilt ljus till sinnes. Stackars människor som måste genomlida dessa TV-kvällar. Jag minns en gång att jag genomled en TV-kväll. Det var på den tiden som Sverige bara hade en eller möjligtvis två kanaler. Jag var på besök hos min kusin, och han (eller hon?) föreslog att vi skulle fördriva tiden med lite TV-tittande. Varför inte - tänkte jag - det kanske skulle vara intressant för allmänbildningens skull? Men jag blev besviken på programmen. Det mesta var omåttligt tråkigt, och allmänbildning har jag egentligen aldrig eftersträvat. Nyheterna var deprimerande, sedan kom en påhittad historia om någonting och ett program där folk pratade om saker. Jag minns inte alla detaljer, men jag kommer ihåg känslan av vanmakt när jag såg den lilla klockan på skärmen ticka iväg mellan programmen.

Ett litet djur har trampat upp en stig i vårslasket som går alldeles förbi min entré. Idag ska jag koka lingonbladste och sätta mig vid dörren för att utröna vad det kan vara för något djur. Förmodligen något brunt.

Skiss till livsteckning

När jag var liten var jag mycket klen och räddhågsen av mig. Jag vågade knappt vistas utomhus av rädsla för att blåsa omkull. Jag hade inga kamrater eftersom jag inte förstod vad man skulle ha sådana till. När jag hade gått ut skolan började jag träna min kropp genom att lyfta stenar. Till att börja med rörde det sig om väldigt små stenar, i princip grus. Efter en tid kunde man se mig bära omkring på stora stenblock dagarna i ända, och folk började närma sig mig med tillförsikt. Sedan flyttade jag ut i skogen. Det blev tröttsamt med alla närmanden.

Jag gissar att det är ungefär så många eremiters historia ser ut.
Inte min, dock.

Inte vår

Vår. Kanske inte vid Flasabäcken, men på andra platser i landet.
Snart kommer gäddfiskarna hit och stör. Själv ser jag mer fram emot ullerslakten i maj.
Spelar in en dokumentär om mitt liv med ett filmteam från Japan.
De frågar. Jag svarar. Men mest går jag omkring och sköter mina sysslor och så filmar de. Till mina sysslor hör att tvätta kläderna i bäcken, läsa posten, vittja fällor, vårrusta taket och programmera i c++, perl och java. Det sista mest i teorin eftersom jag inte har någon el i hyddan.