Calypso på norrländska

Två musikgenrer dominerar kulturlivet i Sklörbacken: polska och calypso. I resten av Sverige har ju polskan en mycket stark ställning inom populärmusiken, men här har calypson sedan länge varit den vanligaste uttrycksformen för lokala musiker, även om man naturligtvis lyssnar på en hel del polska via grammofoninspelningar. Calypso är den musik som spelas och sjunges i alla sociala sammanhang, och den enda som man kan försörja sig på som musiker i byn.

Calypson kom till bygden i mitten av 1930-talet, under calypsons guldålder då artister som Growling Tiger, King Radio, Lord Executor, Caresser, Atilla [sic] the Hun, Wilmoth Houdini och Roaring Lion dominerade den internationella calypsoscenen. Några av de tidiga inspelningarna med calypso nådde på omvägar Sklörbacken, och genast växte en lokal scen upp med ett centralt placerat calypsotält under karnnevalsäsongen, tamboo bamboo-orkestrar som repade i ABF:s lokaler året runt, och en situation där var och varannan bybo började livnära sig som calypsonians och chantwells. Det gjordes bara en handfull kommersiella skivinspelningar under denna tid, men under calypsons “andra våg” under 1950-talet, då genren populariserades av den amerikanske kommunisten, skådespelaren och folksångaren Harry Belafonte väcktes intresset hos de svenska skivbolagen för den lokala calypsotraditionen i Sklörbacken, och artister som Andedräkten (Lars Lundmark), Prins Benny (Ruben Lundmark), Visslande Skuggan (Siv Lundmark) och veteranen Kapten Visent (Tor Holmlund) fick chansen att spela in en lång rad singlar. Bland de de calypsoinspelningar som gjordes i Sklörbacken under 30- och 50-talet märks Het gröt, Fiskarens garn, När Kälsjärvsträsket försvann, Svenska akademin är full av borgarsvin samt Det räcker och blir över (“Klöver-calypso”). Ingen av dessa kompositioner blev någon större kommersiell framgång, men många av dem har med åren erhållit klassikerstatus och originalsinglarna är numera mycket eftertraktade i samlarkretsar.

🎧 Lyssna på Det räcker och blir över

Det räcker och blir över (“Klöver-calypso”)

av Kapten Visent (Tor Holmlund), Victor, 1938

När jag vandrar genom landet från norr till söder

Och jag pratar med de fattigaste olycksbröder

Och jag frågar vad de tycker om sin lott i livet

Är svaret som jag får på förhand givet

De säger:

Jag kom till denna jorden utan någonting

Och lämnar jordelivet med ingenting

Men även om jag saknar både guld och klöver

Har jag allt jag behöver, så det räcker och blir över

Jag knackade på dörren hos en rikeman

Huset var vackert, men inte han

Han sa: Det är som att ingenting nånsin dög

Hur mycket jag än samlar och lägger på hög

Och sedan:

Jag föddes till ett liv i överflöd

Men mycket vill ha mer, och det blir min död

Jag drunknar snart helt i guld och klöver

För jag har mer än jag behöver, så det räcker och blir över

Det spelar ingen roll, fattig eller rik

I slutändan blir vi alla lik

Allt vi gjort, ont och gott, det lämnar spår

Men vi kan ingenting ta med oss dit vi går

Och om du någonsin i livet får chans att smaka

Känslan av att få och ge tillbaka

kan du strunta i att jaga efter guld och klöver

Du har allt du behöver, så det räcker och blir över

   

Den ädlaste av sporter

Under de senaste decennierna har inte någon idrott utövats i bygden. Idrottsintresset dog ut någon gång i slutet av 1980-talet, i samband med att byns brännbollslag åkte ur första divisionen efter att ha spelat där i närmare sex årtionden. Brännboll är ju Sveriges största publiksport, och länge var det vårt berömda brännbollslag De exotiska fåglarna som satte oss på kartan och gav oss en tydlig identitet.

När förstejokern Nils Egon Lundmark blev utbränd i 87:e omgången i Norrlandsderbyt mot Bureålaget Bodbiträdets klagan och laget fick utstå nesan med en nedflyttning till division 2 (“Jämmerdalen”) började intresset för brännboll och elitidrott i allmänhet att dala kraftigt. Inom några år var byns 40-talet brännbollsplaner igenväxta eller konverterade till parkeringsplatser, invånarna målade om sina hus som tidigare alla varit utstyrda i lagets färger manganblått, guld och hudfärg, och själva brännbollslaget fick flytta söderut. Laget De exotiska fåglarna är numera baserat i Maglarp, strax utanför Trelleborg, och spelar i sjunde divisionen (“Den gyllene cirkeln”).

Klubbmärke

De exotiska fåglarna vann den första serien vid fem tillfällen under 1900-talet, 1930, 1931, 1947, 1948 och 1976. Vid de olympiska sommarspelen i London 1948 utgjordes det svenska bronslaget av enbart spelare från Sklörbacken, och vid hemkomsten hedrades laget genom att byns genomfartsväg döptes om från Kälsjärvsvägen till Brännbollsboulevarden, vilket vägen som bekant heter än idag.  

Laget har fostrat många legendariska spelare genom åren. Många skulle nog hålla med om att Sveriges genom tiderna främste brännbollsspelare är förste slagmannen Eva-Britt Lundmark (född 1909), som var den förste spelaren att överge det runda slagträet för att enbart använda det ellipsoida som bär hennes namn, över hela världen känt som Eva-Britt Lundmark-slagträet. Hon har fortfarande rekordet för antalet varvningar i en svensk division ett-match (122). Hon var aldrig känd som lyrtagare, men under sin sista säsong som professionell, 1952, vann hon lyrstatistiken överlägset, och genomförde den enastående bragden att under en slutspelsmatch mot Ugglums topplag Centrallyrik själv ta alla motståndarlagets 316 slag på lyra. Bland andra legendariska spelare från trakten märks fyrlingarna Lundmark, Stig (andre brännare), Sten (förstejoker), Sture (markbolltagare) och Steve (andrelyriker), som dominerade sporten under hela 1930-talet. De utnyttjade sin porträttlikhet maximalt för att förvirra motståndarlaget, en taktik som ofta gränsade till rent fusk. Inför OS 1948 förbjöds slutligen enäggsfyrlingar från att spela i samma lag i brännboll, men vid det laget hade bröderna för länge sedan lagt brännbollsoverallerna på hyllan och börjat studera nationalekonomi. 

Delar av Fåglarnas A-lag, säsongen 1974, fotograferade utanför Hotell Rosengryn i Sklörbacken, i samband med firandet av 13-platsen i Första serien det året. Från vänster: Ivar Lundmark, Kent Lundmark, Ted Marklund, Gerry Bååth-Svinhufvud, Torgny Lundmark

 

Brännboll är en ädel sport på många sätt, men som alla sporter är det också i grunden ett stort slöseri med tid. Därför är det vår bestämda åsikt att Fåglarnas nedflyttning till andra divisionen och sportgrenens utdöende i bygden huvudsakligen är av godo.

Byns förste dokumenterade brännbollsspelare,
Castor Lundmark, avbildad 1872.

Religionens plats

Det brukar sägas att det finns många kyrkor här i byn, men ingen religion. (Det är jag som säger det). Kristendomen slog aldrig riktigt rot i våra hjärtan, och inte någon annan religion heller. Visst bor det en och annan präst här, och visst finns det en församling, men de har mest använt kyrkan som värmestuga. Och visst ordnades söndagsskola med många, många deltagare, men aldrig blev något barn någonsin snärjt i trons garn. Kyrkan driver också sedan länge en öppen förskola dit många föräldrar släpar sina telningar, lockade av det rika utbudet av pedagogiska leksaker, men inte ens personalen där är blind för det faktum att samma föräldrar sedan går raka vägen till Humanistiska föreningens öppna förskola och pratar sekularism, vetenskap och rationalitet.  

Någon sorts religiöst motiv.

Därmed inte sagt att det alltid har varit så. En väckelserörelse drog genom bygden på 1860-talet, en rörelse som numera brukar kallas för Jöns Jönssoniterna (efter grundaren och predikanten Jöns Jönsson), men som då var mer känd under beteckningen allvarsväckelsen. Jöns Jönsson var nämligen mycket sammanbiten av sig, och det var kärnan i hans väckelse. Andan i bygden var tidigare mycket livlig och lättsam, och folk ägnade sig mycket åt musik och allehanda förlustelser. Det ville Jöns Jönsson sätta stopp för, så när hans tält slog ner pålarna i bygden var det inte för att väcka trons glöd med tungomålstal, helbrägdagörelse, och glödande förkunnelse av glädjens budskap. Jöns Jönsson kom för att sprida förstämning och svårmod. Denna väckelse bemäktigade bygdens själar under några år, men sakta men säkert började den gamla livsglädjen och bekymmerslösheten krypa tillbaka och i takt med detta gled Jöns Jönssons budskap allt mer i bakgrunden och började betraktas som en tillfällig modenyck, eller ett truligt, svartklätt och kajalbemålat tonårsuppror.   

Under 1900-talet var satanismen stark i bygden, och ett sotsvart stentempel uppfördes mitt i byn där man kunde tillbe mörkrets furste. Templet inhyser numera ett hembygdsmuseum.

I samband med millennieskiftet förklarade byäldsten i ett pressmeddelande att trakten nu var till 100% avkristnad och att tvåtusenårsminnet av födelsen av den kristna kyrkans portalgestalt inte skulle ägnas några särskilda omsorger, bortsett från nödvändiga insatser för att undvika den fruktade Y2K-buggen. I samma skede skiljdes som bekant Svenska kyrkan från staten, något som bidrog till att befästa bygemenskapens avståndstagande från den samlade kristenheten. De fyra kristna församlingarna i byn protesterade försiktigt mot detta avståndstagande, men inte särskilt högljutt eller med någon större övertygelse.

En av tretton kyrkor

I Sklörbacken och byns närmaste omgivning finns sammanlagt tretton kyrkor och kyrkoruiner. Trots detta har byns befolkning (som mest ca 20 personer) aldrig som helhet betraktat sig som kristna. Idag är kristendomen som bekant utrotad i trakten, men fortfarande finns fyra kyrkobyggnader som underhålls och som bedriver någon form av kyrklig eller antikyrklig verksamhet. Övriga nio kyrkor är ruiner, stadda i olika grad av förfall.

S:t Klas (1870). Några år senare rasade delar av tornet i en storm.
Lägg särskilt märke till avsaknaden av fönster i de yttre murarna.

Den äldsta kyrkan, S:t Klas, är också den största. S:t Klas grundlades under tidigt 1100-tal, alltså långt innan bygden kristnades, och nästan 300 år innan Kalix kyrka invigdes. När den senare byggdes var S:t Klas redan en ruin. Under de få årtionden då kyrkan var i bruk torde den ha varit en mäktig syn. Den bestod av ett 120 meter långt långskepp, korsat av tvärskepp, och med ett mäktigt kor med dubbel koromgång och ca 35 meters inre takhöjd. Totalt uppgick kyrkans längd till drygt 160 m, alltså något större än Notre Dame i Paris. Till skillnad från de stora franska katedralerna från den gotiska epoken hade kyrkan dock inga fönster. I stället var stora eldkar upphängda i kättingar fästa i taket, som invändigt var klätt av polerade bronsplåtar som reflekterade ljuset från eldarna. Effekten torde ha varit bländande när systemet togs i bruk, men ganska snabbt sotade plåtarna igen och gudstjänster genomfördes därefter i närmast totalt mörker. Då kristendomen redan från början hade en mycket svag ställning i området, följde det sig naturligt att både församling och prästerskap med tiden alltmer hemföll åt hedniska inslag i riten, såsom människooffer och svarta mässor, och redan på 1190-talet rapporteras att kyrkan tvingats stänga då “inghen Christteligh mand länger återfindes” i byn. Kort därefter byggdes Sklörbackens första lekland, och mycket av byggnadsmaterialet till detta togs från den nu övergivna kyrkan.

Det som överlevt av S:t Klas in i vår tid är ytterväggar, delar av utsmyckningen på västfasaden (som förvaras i byns kyrkomuseum), tornets lägre delar, och, dolt under jord, kryptan. Traditionen vittnar om ytterligare en våning dold under kryptan, men hur det ligger till med det verkar förbli ett mysterium eftersom ingen hittills vågat sig ner dit för att undersöka kryptan närmare. Delar av grunden följer konturerna av det hednatempel som en gång i tiden fick lämna plats åt kyrkan. I de tjocka ytterväggarna löper ett komplicerat system av gångar och trappor som till vissa delar är tillgängliga även för den icke äventyrligt lagda besökaren. En av gångarna leder några meter under jord, men avslutas med en murad vägg av senare datum än omkringliggande delar av ruinen. Väggens ålder har uppskattats till 1300-talets senare hälft och går i folkmun under namnet “Antikrist-porten”.

 

S:t Lennart, en annan av de fyra 1100-talskyrkorna i byn som övergavs
strax efter uppförandet. I bakgrunden skymtar S:t Klas långskepp.

Sedan S:t Klas dekonsekrerats på 1190-talet - tillsammans med tre andra kyrkor i byn - var bygden utan kyrka i nästan 500 år. År 1658 beslöts att införliva hednabygderna kring Sklörbacken i det svenska riksbygget och därmed i den protestantiska kyrkogemenskapen. De rikssvenska styrkorna samlades i gryningen den 10 oktober 1658 på ett gärde i Björknäs och marscherade norrut mot Sklörbacken. Vid middagstid var allt över, efter det blodiga Slaget vid Fransberget. Av byns befolkning på ca 20 personer återstod nu 18. De svenska trupperna hade decimerats från 20 000 man till knappt 3000, men förklarades ändå som segrare, och en kort tid därefter förklarades Sklörbacken slutgiltigt som en del av Svea rike. Sedan man byggt ett kommunalhus, en hockeyrink och ett badhus började man bygga byns första stenkyrka på närmare 500 år. Om den kommer jag att berätta i en kommande artikel.

En av våra högtider

Som på alla andra platser i vårt land firar man här i trakten just nu äggletarveckan. Vi skiljer oss inte från andra kristna och firar högtiden på precis samma sätt som alla andra. Veckan börjar förstås med att djuren i närområdet samlas ihop och instrueras att samla ihop en stor mängd godis som de sedan uppmanas gömma i äggformade behållare på roliga platser. Vi bryr oss inte om hur de får tag i godiset. Djur har ju sällan tillgång till pengar, så troligt är väl att de gör inbrott eller snattar ihop godiset. Vi vänder under alla omständigheter ryggen till. Det är bara äggletarvecka en gång om året, och det är en kär tradition för alla medborgare över 18 år, för vilka det är obligatorisk närvaro i firandet. Barnen är förstås fortfarande upptagna med att fira julbockens uppdykande, något som började i december och kommer att pågå ända fram till den sista april, då majbocken ska kläs. De äldre i församlingen brukar under äggletarveckan klä ut sig i gammalmodiga kläder och gå runt i stugorna för att tigga godis. Egentligen är det meningen att de ska föreställa de under pollensäsongen uppträdande - och skräckinjagande - spöken som kallas allergengångare, men de ser mest roliga ut. När det sista ägget har hittats förklaras äggletarveckan över för denna gång och alla återgår till sina vardagliga sysslor, som här i byn är skulptur, partikelfysik och spioneri.  

Estetiska djupsinnigheter, del I : Arkitektur och skulptur

När jag byggde mitt hus hade jag två byggnader som förebilder. Det första var (som alla kan se) Villa Muramaris, paret Roosvals medelhavsinspirerade stenhus norr om Visby. Det andra huset var den myrstack som uppfördes under ledning av drottning Bergljot MCCLXIV på Fransbergets västra sida. Det är ett bygge som sällan omnämns i litteraturen, men jag har ägnat åtskilliga timmar åt att studera det inför mitt eget husprojekt, och tycker att det förtjänar mer uppmärksamhet. Stacken i sig ser förstås ut som en vanlig myrstack, och insidan skiljer sig inte nämnvärt från andra stackar. Man kan nog inte ens säga att Bergljots stack är en originell skapelse i någon mening alls, men jag tycker ändå att det är ett märkvärdigt bygge. Myror har mycket begränsade begrepp om världen, och inga självständiga förståndsgåvor i egentlig mening, men de lyckas ändå skapa en komplex byggnadsstruktur som inhyser en stor mängd funktioner som vi inte begriper oss på.

Min avsikt var från början att bygga huset av barr, men det visade sig vara en mycket tidsödande process. Jag såg framför mig en brunskiftande fasad av staplade barr, till synes slumpmässigt hopfogade, men som man vid närmare betraktande ser följer en noggrant uttänkt struktur. Men som sagt fick jag överge de planerna. Jag hittade helt enkelt inte tillräckligt med barr av bra kvalitet, och jag ville ju inte börja plundra befintliga myrstackar bara för att få ihop material till mitt eget bygge.

Det föll sig då naturligt att bygga i sten i stället. Sten är ju ganska lätt att få tag på. Man kan t o m köpa det i affärer (till skillnad från barr). Jag samlade alla stenar jag köpte i en hög mitt på tomten. Sedan sorterade jag dem efter storlek och färg och började pussla ihop dem till någonting som påminde om ett hus. Jag grävde också ett källarplan som jag planerade att inreda till en gillestuga, då jag tänkte mig att jag i framtiden skulle få anledning att hålla många gillen.

Att bygga hus är på många sätt besläktat med att göra en skulptur. Man börjar med ett stort stenblock - kanske marmor - som man sedan hugger ut en form ur, ofta en hel- eller halvnaken människa. Sedan släpar man ut formen ur ateljén och placerar den på en sockel någonstans där andra människor uppehåller sig. Människorna tittar på skulpturen (eller huset), låter sig tjusas, kommenterar och fotograferar. Med jämna mellanrum smyger sig sedan någon ur allmänheten dit nattetid och knackar av en extremitet eller två, kanske för att behålla som souvenirer. Så långt skulpturkonsten.

Mina stenar var för små för att hugga ut ett helt hus ur, men min avsikt var ändå att skulptera fram en form för boende, och drömmen var också ursprungligen att jag skulle kunna gå omkring i huset utan en tråd på kroppen. Nu blev huset aningen dragigt, och jag hade inte räknat med fullständig insyn från alla väderstreck genom de enorma fönster som pryder fasaden.

Djuren som omger oss

Det finns ett djur som rör sig i underjorden i närheten av min bostad. Jag har inte sett det, men jag känner vibrationerna av djuret när det rör sig framåt i marken. Det måste vara ett stort djur, för vibrationerna får tavlor att ramla ner från väggen och mina mattor att simma mot mitten av rummet, bort från väggarna och det som skrämmer dem. Det beteendet är förstås helt irrationellt. När djuret väl tränger igenom husets tunna skal kan det ju lika gärna komma genom golvet.

Ett annat djur gömmer sig i min trädgård. Det kryper omkring bakom vinbärsbuskar och stenpartier och betraktar mig med stora ögon. Jag har förstås inte sett djuret, men ögonen måste vara stora, annars skulle jag inte känna dess blickar så intensivt varje gång jag vänder ryggen till, om än för en sekund. Det här djuret har nog ingen svans. Det skulle ju se helt absurt ut. Men tänder har det nog. Jag gissar att det har ett hundratal tänder som alla är smala och vassa. Ibland känner jag hur djuret - mer än någonting annat - törstar efter att få sänka sina tänder i mina mjukdelar och tugga, tugga.      

Djur förstår sig inte på oss människor. Vissa förstår kanske mer, till exempel de så kallade tamdjuren, men de helvilda djuren har inte en susning. De tycker att vi uppträder mycket märkligt, även när vi gör helt vanliga saker som de flesta människor gör. Och djuren är misstänksamma. De litar inte ett dugg på oss, och visst gör de väl rätt i det. Vi vill ju inget hellre än att döda djur, hela tiden. Vissa av oss i alla fall. De av oss som är vegetarianer (inte jag!) och veganer går inte att skilja från de blodtörstiga jägarna. Inte på ett sätt som djuren begriper sig på. Därför litar de inte på någon som ser ut som en människa, och deras högsta önskan är att vi bara ska försvinna. En del av dem planerar i lönndom för att påskynda den utvecklingen. Jag tror att djuren i min närhet hör till dessa, och jag tror att de konspirerar med varandra. På något sätt har de här djuren lärt sig att prata med andra djur, och nu smider de planer.

Min bokhylla är full av djurböcker. Det står inte mycket av värde i dessa böcker. Bilderna kan vara fina, och en del fakta stämmer säkert, men den riktigt intressanta informationen saknas alltid. Ibland tänker jag att det kanske är jag som ska skriva den där boken med allt som saknas i de andra djurböckerna. Men jag kan ju ingenting om djur.