De förhatliga böckerna

Det som präglar trakten runt Flasabäcken mer än någonting annat är den bokliga kulturen. De som bor i trakten samlar på böcker, skriver böcker, ärver böcker av gamla släktingar och fyller alla väggar i sina hem med bokhyllor. Men böckerna får inte plats i husen: de packas i uthus och garage, fyller vinds- och bagageutrymmen, och när det inte räcker till strös de ut på gårdsplanen, travas högvis längs tomtgränserna och dumpas tonvis åt gången i skogen. Var man än går i trakten hittar man böcker. I husen trängs obskyra rariteter med odödliga klassiker, i uthusen placerar man dussinlitteraturen, och ute i skogen hittar man de oönskade böckerna: aldrig lästa födelsedagspresenter, sönderlästa favoriter, fuktskadade, trasiga och sådana med ointressant innehåll eller undermåligt språk.

En varm vårdag tar jag en promenad upp mot Fransberget. På vägen passerar jag högar med kioskdeckare, strödda band av inaktuella uppslagsverk och (som alltid) några klassiska Bra Böcker-volymer. Man stannar förstås upp med jämna mellanrum, bläddrar förstrött i något buckligt band som legat ute hela vintern och precis hunnit torka ut tillräckligt för att vara bläddringsbar. Idag hittar jag en stor mängd diktsamlingar. De flesta relativt nyutkomna. Jag anar var de kommer ifrån: Det är Elon Lundmark som har haft sin årliga utrensning. Han köper alla diktsamlingar som kommer ut, men han betraktar dem som förbrukningsvaror. När de väl har lästs, förståtts, analyserats, memorerats och till slut nötts ut har han inget behov av att behålla dem i hyllorna.

Mitten av maj är en bra tid för den lyrikintresserade att gå ut i skogen. En vanlig skogspromenad kan resultera i en skörd på ett trettiotal diktsamlingar av god kvalitet. Själv brukar jag inte plocka för att spara. Jag läser på plats. Då gäller det att passa på under de torra vårdagar då utbudet fortfarande är gott, och sidorna ännu ej har hunnit ta alltför mycket skada av väta och sol. Väntar man några veckor och gör samma promenad i juli eller augusti kommer man att finna många lösa, utrivna sidor, och böcker märkta av understrykningar, hundöron och excentriska marginalanteckningar. Det har förstås sin egen speciella charm, men jag just nu föredrar jag att koncentrera mig på vårprimörerna: diktsamlingar, debutromaner och de drivor av självpublicerad fanfiction som de yngre generationerna producerar under de mörka vintermånaderna.     

Sedan en tid tillbaka finns det en organiserad motrörelse i byn. Den består av en hård kärna av ungdomar som är trötta på att omges av föräldragenerationens bokhyllor. Deras ideal är bostadsannonsernas urblåsta, vitmålade estetik, där varje föremål avtecknar sig mot en neutral och alltid välstädad bakgrund. Någon enstaka bok kan emellanåt lämnas framme för att skapa illusionen av intellektuell aktivitet, men inte mer. När läsmotståndarna samlas spyr de ut sitt hat mot de förtorkade läsarna som sitter i sina dammiga fåtöljer, iförda illasittande gammalmodiga plagg och tummade läsglasögon. De drömmer om att riva ut, slänga bort och elda upp alla böcker. De vill lägga ner det lokala biblioteket. Om de visste vad som döljer sig i skogarna skulle de förmodligen starta skogsbränder, men lyckligtvis föredrar de alla att stanna inomhus, umgås framför skärmar och betrakta naturen på avstånd.    

Bokbål. Fotografi från maj 2017.

Den tudelade byn

Innan det byggdes en bro över Flasabäcken (egentligen en damm för att tämja vattenflödet i den strida bäcken) bestod byn av två halvor som bara hade ytterst sporadisk kontakt med varandra. Bäcken hade ett försåtligt beteende och kunde när som helst sluka en ovarsam vadare, så byborna på båda sidor om bäcken höll sig på sina respektive stränder. På tidens kartor betecknas byarna som Västra respektive Östra Sklörbacken, men byborna betraktade i allmänhet den egna sidan som det verkliga Sklörbacken och den andra sidans bebyggelse som en sorts förort. På den västra stranden uppfördes den stora katedralen S:t Klas, och byn omgärdades av kraftiga stenmurar som skydd mot vildarna på den andra stranden. Den östra sidan dominerades av ett stort befästningstorn och en klosteranläggning, men själva byn låg oskyddad utanför murarna. 

Dammen uppfördes under några år i slutet av 1500-talet, och nästan omedelbart efter dess färdigställande tågade västsidans armé över, genomförde en blodig massaker på civilbefolkningen och satte eld på klostret. Inom bara något årtionde fanns inte längre några synliga rester av bebyggelsen kvar på den östra stranden. 

Byns befolkning har ända in i våra dagar gjort stora ansträngningar för att radera denna del av lokalhistorien ur historieböckerna, men än finns det spår av byns tudelning i både konst, litteratur och den fysiska terrängen. Ett exempel är den under 1860-talet nedtecknade medeltida sagan om prinsessorna Gunvor och Gunhild. Sagan i korthet:

Systrarna Gunvor och Gunhild står en dag på stranden och förolämpar varandra (som vanligt), men de måste kämpa med en mycket akustiskt ogynnsam miljö då bäcken strömmar fram med osedvanligt stor kraft denna dag. Gunhild blir så frustrerad av att inte kunna höra sin systers okvädningsord att hon kastar sig i vattnet och kämpar sig fram till mitten av bäckfåran. Där tar underströmmarna henne, hon dras ner under vattenytan och dyker aldrig upp igen. Många år senare när prinsessan Gunvor har gått ned i källaren för att planera inredandet av en gillestuga, överraskas hon av systerns vålnad - eller lever hon? Gunvor blir i alla fall vettskrämd, rusar upp i det högsta tornet, kastar sig från dess topp och landar mitt i bäcken på samma plats som systern försvunnit. Hon dyker aldrig upp igen, och alltsedan dess anses de två systrarna hemsöka bäckens stränder, alltid på motsatt strand från varandra, i fruktlösa försök att framföra sina sista och mest förgörande förolämpningar genom bäckens ogenomträngliga brus.   

Gunvor & Gunhild skildrade i ett medeltida träsnitt. 

Idol-bild Nr. 2

Conny Lundmark (1814-1851), ordförande i Föreningen för bevarande av saker som de var förr, mellan åren 1842 och 1844. Småkriminell mångsysslare som på ålderns höst (efter trettio) lugnade ner sig och ägnade sig åt växthusodling av tropiska växter. Efter hans död blev många av växterna förvildade och därigenom skapades den vidsträckta djungel som nu breder ut sig strax norr om byn.

En självständighetsförklaring

Idag, den 23 maj 2017, stadfästes genom ett beslut i byäldsterådets parlamentsförsamling*, den permanenta åtskillnaden mellan det verkliga Sklörbacken och den fiktiva ort som enbart existerar på sidorna i denna blogg. Det innebär sannolikt att detta datum på sikt kommer att utropas till det fiktiva Sklörbackens självständighetsdag. 

All uppvaktning i samband med självständighetsdagen undanbedes tacksamt.

 

*I det fiktiva Sklörbacken.

Idol-bild Nr. 1

Rut-Jenny Lundmark (1701-1922). Byäldsterådets ordförande mellan åren 1758 och 1922. Grundade Sklörbackens II:a arkeologiska sällskap* 1901 och initierade utgrävningarna av det palatsområde från äldre bronsålder som döljer sig under de centrala delarna av byn, och som är de hittills enda vittnesmålen om en nordeuropeisk högkultur under den aktuella tidsperioden (kring 1500 f.v.t.). Rut-Jenny var också en hängiven växtförädlare och uppfann lingonet.

*Det fanns sedan tidigare ett Sklörbackens arkeologiska sällskap (grundat 1899), men Lundmark ansåg att det saknade nödvändig vetenskaplig tyngd då det huvudsakligen sysslade med att bygga teorier om att Bibelns historier i själva verket utspelade sig inom Kalix kommungränser, och att Jesus var identisk med kommunstyrelsesuppleanten Jesper Marklund som levde mellan 1862 och 1895. 

Stora kattdjur

Fem leklejon som utarbetade föräldrar använde för att lösa livspusslet under medeltiden.

I juni 1499 dödades det sista lejonet i skogarna kring Flasabäcken. Det var slutpunkten på ett decennium av skoningslös jakt på de stora kattdjuren, som dessförinnan levt i fredligt samförstånd med människorna i bygden i tusentals år, tillsammans med den sabeltandade tigern Smilodon populator (= Den dolktandade förgöraren), denna ståtliga rest från Weichsel-nedisningen, som dog ut i övriga världen ungefär i samma veva som istiden upphörde. Den sista sabeltandade tigern dödades av en grupp barn från en ur-och-skur-förskola i början av 1450-talet då de av misstag matade den med lömsk flugsvamp. Ur denna tragedi föddes som bekant den moderna mykologiska vetenskapen och ur-och-skur-konceptet fick ta paus i ett halvt årtusende. Alltsedan dess ingår också bilden av en Smilodon tillsammans med grottlejonet (Panthera leo spelaea) i Sklörbackens officiella vapen.

Kattskölden, Sklörbackens vapen

Lejonet som levde kvar i Kalix kommun ända till senmedeltiden var alltså grottlejon, en art som varit utdöd i resten av världen sedan den senaste istiden, som var något större än ett modernt lejon men hade ett avsevärt mycket mildare temperament. De sista lejon som levde kvar i skogarna mellan Hamptjärn och Metträsket var av princip vegetarianer (de hade inget emot smaken av kött, inklusive människokött, men de hade gemensamt kommit fram till att det var en barbarisk praktik), men visst hände det att en eller annan smågnagare strök med om den kom för nära lejonets fradgande käftar. Det som slutligen tog död på lejonen var lejonperukens popularitet, en modefluga som uppträdde i trakten under våren 1491, men som levde kvar i mer glesbebyggda och modemässigt senfärdiga delar av byn ända till slutet av årtiondet.

I Sklörbackens museums samlingar finns ett tiotal uppstoppade exemplar av både sabeltandad tiger och grottlejon. De flesta familjer i området har en eller flera tänder från Smilodon som talismaner, vilka ärvs från generation till generation, och fortfarande kan man se bybor som vintertid klär sig i päls från de uråldriga kattdjuren. Vissa av dessa pälsar ser så oförstörda ut att man nästan misstänker att det någonstans i de djupa skogarna än idag finns en levande population av sabeltandad tiger, men så fort man för saken på tal låtsas de se oförstående ut och börjar fara ut i någon bondsk rotvälska som nog har mer gemensamt med tungomålstal än det genuina folkspråk som fordom talats i trakten.

När lejon och sabeltandad tiger försvann i området började lodjuret sakta vinna fotfäste i trakten kring Sklörbacken. Nuförtiden är lokatten en välkommen gäst i trädgården, där byborna ofta lägger ut köttstycken för att locka till sig de skojiga men något blyga djuren.

Fiske

Någon som önskar uttala sig om det här? Själv vet jag ingenting om fiske.

Underjorden

En av få kända avbildningar av det underjordiska Sklörbacken.
Bilden föreställer den smalspåriga järnväg som genomkorsar
byn i alla väderstreck, och som är en av de viktigaste delarna
av områdets infrastruktur, tillsammans med det underjordiska
vägnätet och kanalerna. Foto: Anonym (1882)

Man kan bo här ett helt liv utan att blir varse att det finns två Sklörbacken som samsas på samma yta. Det vanliga, synliga Sklörbacken som finns inritat på kartan och som på alla sätt är inordnat i det svenska samhällsmaskineriet, och ett underjordiskt Sklörbacken som fungerar oavhängigt av alla samhälleliga strukturer.

Det underjordiska Sklörbacken är det i bokstavlig mening. Invånarna tar sig fram i tunnlar i stället för på vägar och stigar, och boningshusen är fönsterlösa källarplan till byns övriga bebyggelse. De underjordiska invånarna har ingen kontakt med de marklevande, och de flesta känner förmodligen inte ens till att det finns en annan värld där uppe. Alla som bor där nere är bleka i hyn, har dålig hållning och en allmänt håglös attityd.

Den som lever under jord är naturligtvis mer begränsad i sina kommunikationer med omvärlden och sina rörelsemönster än den som bor ovan jord. Den underjordiska infrastrukturen är förhållandevis väl utbyggd inom några mils radie från centrala Sklörbacken, men de tunnlar som leder vidare och ansluter till liknande nätverk på andra orter är få, och inte kända av alla som lever där. Risken för inavel är överhängande, för att inte säga oundviklig.

Uppdelningen i ett Sklörbacken under markplanet och ett över skedde i början av 1500-talet. Sedan dess har det underjordiska samhället haft en mycket annorlunda utveckling än det som finns ovan jord. Elektriciteten uppfanns t ex inte förrän på 1990-talet, och bredbandsuppkoppling blev allmänt tillgängligt först för några veckor sedan. Det används dock inte för att ansluta till internet, utan snarare till ett slags intranät där man lägger ut information om lokala barnafödslar, dödsfall och loppisar.

Under jord pratas det en dialekt av svenska som låter främmande för moderna öron, då den beskrivit en egen utveckling alltsedan senmedeltid. Man har ingen tryckt litteratur, däremot en rik flora av muntligt traderad epik. Främst bland dessa är Hollogaarn-eposet som är det underjordiska Sklörbackens ursprungsmyt. Protagonisten i eposet är en långhårig medelålders man som hamnar i konflikt med sin familj och sätter igång att gräva en ny tunnel som leder bort från hembyn (troligtvis Kälsjärv), för att starta en ny bygemenskap några kilometer längre bort. Tunneln snirklar sig dock vilse och för in Hollogaarn på en mängd spännande äventyr. Han brottas med gråtomtar, flyr från Tunnelbrännarna, gräver sig nedåt genom jordskorpan och uppslukas av planetens heta kärna, varpå han spottas upp igen via en vulkan, trettio år yngre och utan ett hår på kroppen. Efter ytterligare ett stort antal äventyr når han slutligen fram till den plats som ska bli det underjordiska Sklörbacken, och där dör han. Ur Hollogaarns yviga skägg (hastigt och lustigt utvuxet efter vulkanepisoden) rullar då en mängd små, små ägg som lägger sig i jorden, och ur dessa föds fram den framtida befolkningen i det underjordiska Sklörbacken.

Hollogaarn-eposet är komponerat på rimmad hexameter och omfattar uppskattningsvis 50 000 rader, men tyvärr existerar ingen nedteckning av verket i skriftlig form. Skrivkunnigheten är inte särskilt utbredd bland invånarna, och den skrift som produceras avviker så kraftigt från konventionell svensk ortografi att den är närmast obegriplig för utomstående. Ett exempel är det hos oss så välbekanta ordet “ortografi” som på det lokala målet skrivs “åourÞÿgraffii”. Det har som synes inte mycket gemensamt med den svenska som vi läser och skriver.

Hollogaarns dödsvals är det underjordiska Sklörbackens officiella hymn. Den genljuder ständigt, om än dovt, i hela bygden, fullt hörbar för var och en som för en stund stänger av den egna pratkvarnen och tar in bakgrundsbruset i alla dess nyanser.

De underjordiska anser ändå att de är svenskar, att de pratar svenska och att de bor i det verkliga Sklörbacken. Men bor de ens i Sverige? De har inga personnummer, deras barn har inte tillgång till barnomsorg eller skolor, och de betalar ingen kommunalskatt.

---

Den som vill veta mer om det underjordiska Sklörbacken rekommenderas ett besök på Underjordiska Sklörbacken-museet. Det är ett ambitiöst och spännande museum, som tyvärr, då det är förlagt ovan jord, inte är tillgängligt för dem som bor i det underjordiska Sklörbacken.