Stora kattdjur

Fem leklejon som utarbetade föräldrar använde för att lösa livspusslet under medeltiden.

I juni 1499 dödades det sista lejonet i skogarna kring Flasabäcken. Det var slutpunkten på ett decennium av skoningslös jakt på de stora kattdjuren, som dessförinnan levt i fredligt samförstånd med människorna i bygden i tusentals år, tillsammans med den sabeltandade tigern Smilodon populator (= Den dolktandade förgöraren), denna ståtliga rest från Weichsel-nedisningen, som dog ut i övriga världen ungefär i samma veva som istiden upphörde. Den sista sabeltandade tigern dödades av en grupp barn från en ur-och-skur-förskola i början av 1450-talet då de av misstag matade den med lömsk flugsvamp. Ur denna tragedi föddes som bekant den moderna mykologiska vetenskapen och ur-och-skur-konceptet fick ta paus i ett halvt årtusende. Alltsedan dess ingår också bilden av en Smilodon tillsammans med grottlejonet (Panthera leo spelaea) i Sklörbackens officiella vapen.

Kattskölden, Sklörbackens vapen

Lejonet som levde kvar i Kalix kommun ända till senmedeltiden var alltså grottlejon, en art som varit utdöd i resten av världen sedan den senaste istiden, som var något större än ett modernt lejon men hade ett avsevärt mycket mildare temperament. De sista lejon som levde kvar i skogarna mellan Hamptjärn och Metträsket var av princip vegetarianer (de hade inget emot smaken av kött, inklusive människokött, men de hade gemensamt kommit fram till att det var en barbarisk praktik), men visst hände det att en eller annan smågnagare strök med om den kom för nära lejonets fradgande käftar. Det som slutligen tog död på lejonen var lejonperukens popularitet, en modefluga som uppträdde i trakten under våren 1491, men som levde kvar i mer glesbebyggda och modemässigt senfärdiga delar av byn ända till slutet av årtiondet.

I Sklörbackens museums samlingar finns ett tiotal uppstoppade exemplar av både sabeltandad tiger och grottlejon. De flesta familjer i området har en eller flera tänder från Smilodon som talismaner, vilka ärvs från generation till generation, och fortfarande kan man se bybor som vintertid klär sig i päls från de uråldriga kattdjuren. Vissa av dessa pälsar ser så oförstörda ut att man nästan misstänker att det någonstans i de djupa skogarna än idag finns en levande population av sabeltandad tiger, men så fort man för saken på tal låtsas de se oförstående ut och börjar fara ut i någon bondsk rotvälska som nog har mer gemensamt med tungomålstal än det genuina folkspråk som fordom talats i trakten.

När lejon och sabeltandad tiger försvann i området började lodjuret sakta vinna fotfäste i trakten kring Sklörbacken. Nuförtiden är lokatten en välkommen gäst i trädgården, där byborna ofta lägger ut köttstycken för att locka till sig de skojiga men något blyga djuren.