De förhatliga böckerna

Det som präglar trakten runt Flasabäcken mer än någonting annat är den bokliga kulturen. De som bor i trakten samlar på böcker, skriver böcker, ärver böcker av gamla släktingar och fyller alla väggar i sina hem med bokhyllor. Men böckerna får inte plats i husen: de packas i uthus och garage, fyller vinds- och bagageutrymmen, och när det inte räcker till strös de ut på gårdsplanen, travas högvis längs tomtgränserna och dumpas tonvis åt gången i skogen. Var man än går i trakten hittar man böcker. I husen trängs obskyra rariteter med odödliga klassiker, i uthusen placerar man dussinlitteraturen, och ute i skogen hittar man de oönskade böckerna: aldrig lästa födelsedagspresenter, sönderlästa favoriter, fuktskadade, trasiga och sådana med ointressant innehåll eller undermåligt språk.

En varm vårdag tar jag en promenad upp mot Fransberget. På vägen passerar jag högar med kioskdeckare, strödda band av inaktuella uppslagsverk och (som alltid) några klassiska Bra Böcker-volymer. Man stannar förstås upp med jämna mellanrum, bläddrar förstrött i något buckligt band som legat ute hela vintern och precis hunnit torka ut tillräckligt för att vara bläddringsbar. Idag hittar jag en stor mängd diktsamlingar. De flesta relativt nyutkomna. Jag anar var de kommer ifrån: Det är Elon Lundmark som har haft sin årliga utrensning. Han köper alla diktsamlingar som kommer ut, men han betraktar dem som förbrukningsvaror. När de väl har lästs, förståtts, analyserats, memorerats och till slut nötts ut har han inget behov av att behålla dem i hyllorna.

Mitten av maj är en bra tid för den lyrikintresserade att gå ut i skogen. En vanlig skogspromenad kan resultera i en skörd på ett trettiotal diktsamlingar av god kvalitet. Själv brukar jag inte plocka för att spara. Jag läser på plats. Då gäller det att passa på under de torra vårdagar då utbudet fortfarande är gott, och sidorna ännu ej har hunnit ta alltför mycket skada av väta och sol. Väntar man några veckor och gör samma promenad i juli eller augusti kommer man att finna många lösa, utrivna sidor, och böcker märkta av understrykningar, hundöron och excentriska marginalanteckningar. Det har förstås sin egen speciella charm, men jag just nu föredrar jag att koncentrera mig på vårprimörerna: diktsamlingar, debutromaner och de drivor av självpublicerad fanfiction som de yngre generationerna producerar under de mörka vintermånaderna.     

Sedan en tid tillbaka finns det en organiserad motrörelse i byn. Den består av en hård kärna av ungdomar som är trötta på att omges av föräldragenerationens bokhyllor. Deras ideal är bostadsannonsernas urblåsta, vitmålade estetik, där varje föremål avtecknar sig mot en neutral och alltid välstädad bakgrund. Någon enstaka bok kan emellanåt lämnas framme för att skapa illusionen av intellektuell aktivitet, men inte mer. När läsmotståndarna samlas spyr de ut sitt hat mot de förtorkade läsarna som sitter i sina dammiga fåtöljer, iförda illasittande gammalmodiga plagg och tummade läsglasögon. De drömmer om att riva ut, slänga bort och elda upp alla böcker. De vill lägga ner det lokala biblioteket. Om de visste vad som döljer sig i skogarna skulle de förmodligen starta skogsbränder, men lyckligtvis föredrar de alla att stanna inomhus, umgås framför skärmar och betrakta naturen på avstånd.    

Bokbål. Fotografi från maj 2017.