I willande skogen

Flasanytt har ju från allra första början haft som ambition att presentera de allra senaste nyheterna från områden kring Flasabäcken. Sedan en tid tillbaka har sidan dock kommit att flytta fokus från detta vattendrag, för att i stället skriva om en helt igenom fiktiv bäck. Här nedan har vi dock valt att göra ett undantag från denna princip genom att publicera en nyhet som vi av någon anledning missade att referera vid tidpunkten för det inträffade. Nyheten har således legat bortglömd under en pappershög på vårt skrivbord i 125 år. I stället för ett referat följer nedan artikeln i sin helhet, saxad ur Norrbottens-kuriren 26 juni 1894.

I willande skogen. Den 15 dennes på morgonen gick en 7½-årig flicka, Maria Gahm, från Gammelgården i Neder-Kalix socken med några kreatur ut till nämda [sic!] ställes betesmarker. Då flickan ej hade återkommit till middagen, fruktade hennes föräldrar att hon gått wilse, hwarför hennes far och hennes dräng begåfwo sig ut att söka henne samt fortforo dermed i 1½ dygn, utan resultat.  

Genom Kronobetjeningens försorg uppbådades nu manskap från flera byar för att söka efter den bortgångna flickan, och omkring 700 personer woro ute och sökte i flere dagar och nätter, men förgäfwes.  

Den 21 d:s wid 5-tiden på eftermiddagen kom emellertid flickan, bärande sin kjol på armen, till en inhysing i Flasabäcken, som ligger på norra sidan af Gammelgårdens betesmark, en qwarts mil från flickans hem. 

Flickan, som gått fastande hemifrån den 15 d:s, hade under hela tiden, 5½ dygn, ej förtärt annat än litet watten då och då. Hon hade sett sin far och drängen på ett berg wid Bergträsket och hört dem ropa på henne, men hon kunde ej göra sig hörd eller uppmärksammad, ej heller kunde hon komma till dem för träsket, som låg emellan henne och berget. Om dagarne hade hon hört folk ropa, men ej lyckats komma dem nära. Likaledes hade hon hört koskällan, men ej påträffat korna, så att hon kunnat följa med dem hem.  

Först den 21 d:s stötte hon under sin irrfärd på några kor, och med dessa följde hon till dess hon kom till en banad wäg, wägen till Flasabäcken, och på den knogade hon sig fram till ofwannämda [sic!] ställe.  

På tillfrågan om hon ej warit rädd, och funnit ensamheten långsam svarade hon, att hon warit ganska lugn, emedan hon hela tiden trott att Gud skulle hjelpa henne hem; och nu är hon werkligen lyckligt hemma hos sina föräldrar, som redan gifwit hoppet förlorat.

Redaktionell kommentar, november 2019: Vi reserverar oss för flickans egna teorier om vem som hjälpte henne komma hem. Den vakna läsaren torde redan ha dragit slutsatsen att det inte alls var Gud som kom till undsättning, utan en flock med kringströvande kor.