Arbetsplatsreformen

Det är inte så att arbete inte har utförts tidigare. Saker har producerats, processer har genomförts, handlingar har upprättats och arkiverats, tjänster har utförts och varor har bytt ägare. Allt detta har förstås inneburit någon form av arbete, även om det för det mesta - åtminstone historiskt - har utförts av oavlönad arbetskraft. Alltså trälar. I vårt moderna tidevarv kan vi förstås inte ha det så. Trälsystemet avskaffades ju för länge sedan, i april 2016, och nu måste något annat komma i dess ställe. Våra invånare har levt en drönartillvaro under alla dessa år. De har läst, skrivit, skapat konst och filosoferat. Inget produktivt arbete alls.

Tidigt i gryningen en vårdagsmorgon 2019 rullade en armada av tunga fordon över kommungränsen. Fordon vars like ingen av oss tidigare skådat. Bulldozers, grävmaskiner, frontlastare, kranbilar, lastbilar och bussar fyllda av horder av byggnadsarbetare. På en bortglömd yta strax utanför centrum, som tidigare bedömts som alltför vattensjuk för att bebyggas, växte nu fram ett majestätiskt komplex av rätlinjig, ändamålsenlig och nyttobetonad arkitektur. Strax innan visslan ljöd som signalerade industrisemesterns begynnelse stod det nya området klart. Den tidigare sankmarken skulle hädanefter gå under namnet Skarprättarmyrens produktionsområde.

Interiör från Skarprättarmyren, juni 2019.

Arbetsplatsen hade nått bygden. För första gången i samhällets historia förväntades medborgarna lämna hemmet trygga vrå på morgonen och bege sig till otrivsamma, lysrörsupplysta lokaler där kaffet serveras från en maskin och dricks ur en pappmugg. Medborgarna kände otrivsel vid allt det nya, men de första veckorna travade de ändå lydigt till sina kontor och utförde alla dessa monotona, själsdödande och obegripliga sysslor som blivit en nödvändighet för att vårt moderna samhälle ska kunna fungera.

Det dröjde dock inte länge innan den puttrande missämjan började forma sig till en proteströrelse som engagerade hela bygden, anförd av konstnären, poeten, filosofen och dagdrivaren Laokoon Marklund. Men innan rörelsen organiserat en enda aktion fick de oväntad draghjälp av naturen. Sankmarken under produktionsområdet (alltså själva Skarprättarmyren) mäktade inte i längden bära upp det stora byggnadskomplexet, utan började tvärtom äta upp det underifrån. I början av september täcktes bilparkeringen av en sumpig och illaluktande vattenspegel. En månad senare låg två av tre våningsplan begravda i myren. Dykare kunde rapportera om hur de nybyggda kontorsrummen som bara dagar tidigare varit behållare för glåmiga kontorsarbetare, nu beboddes av benknotor från de tusentals avrättade illdådare, mördare och marknadsliberaler som gått under bödelsyxan genom århundradena.

När denna text skrivs i slutet av november 2019 syns ingenting längre av Skarprättarmyrens produktionsområde, bara en sönderbruten och till hälften igenvuxen tillfartsväg som för varje dag sjunker allt djupare i mossan.