Konduktör
Konduktören äger den mest prestigefyllda yrkestiteln i samhället. Det är han eller hon som går till jobbet med huvudet högt och blicken stadigt fäst mot horisonten och framtiden. De nyputsade uniformsknapparna blänker i gryningsljuset. Bröstfickan pryds av förtjänstmedaljer och insignier knutna till kungliga ordnar och lärda sällskap. Folket tar mössan i hand och bockar i högtidlig vördnad när konduktören passerar över torget.
Spårvagnens förare står redan och väntar vid den låsta vagnen. Det är konduktören som bär på nyckeln som öppnar vagnen och möjliggör dess fortsatta drift. När spårvagnen satts i trafik sker någonting med konduktören. Han eller hon får en mer avspänd hållning och ett charmigt men naturligt leende sprids i ansiktet. Arbetet kräver att man ger ett lättillgängligt och folkligt intryck i interaktionen med resenärerna, utan att man ger avkall på den respekt och nitälskan som hör yrket till.
Jadwiga Lundmark har arbetat som konduktör i närmare fyrtio år. Hon minns fortfarande de gamla vagnarna som trafikerade ringlinjen genom byarna i kommunens utkanter. Den drevs framåt av en kraftfull elmotor och var helt oberoende av extern strömförsörjning då den hade ett litet kärnkraftverk installerat mellan pentryt och tredjeklassavdelningen. Tyvärr togs vagnarna ur drift efter ett fåtal mindre incidenter orsakade av småbränder och härdsmältor. Trots att bara ett mindre antal bybor omkom i varje enskild olycka såg sig myndigheterna tvingade att beordra AB Spårvagns- och akrobatservice att upphöra med att trafikera sträckan. De yttre kommundelarna är som bekant sedan länge avspärrade på obestämd framtid för sanering. Det ryktas om ett mycket intressant och varierat djurliv i detta område, kanske en följd av den accelererande mutationsfrekvensen som radioaktiv strålning orsakar? Dagens vagnar är måhända mindre farliga, men de är också både långsammare och tråkigare. Yrket kändes nog mer spännande när varje dag var ett lotteri med livet som insats.
Idag har spårvagnen två resenärer. Fru Honoria Lindmark sitter ensam i andra klass och tittar ut genom fönstret med melankoli i blicken. Fru Lindmark sitter alltid och tittar ut genom ett fönster i andra klass. Det är hennes jobb. Hon är melankoliker.
Friherrinna von Mässing samspråkar med Jadwiga. Det här är hennes första resa med spårvagn. Hon tar vanligtvis familjens luftskepp när hon har ärenden i samhället, men idag ville det inte starta. De två har mycket att prata om. Friherrinnan var nämligen också konduktör i ungdomen. Hon klippte biljetter på ångslupen Coriander under studietiden för att garantera flödet av kontanta medel till tidsfördriv och dålighetsliv. Efter giftermålet med friherre von Mässing blev hon tvingad att sluta konduktera. Yrkesetiken tillåter inte konduktörer att samleva med medlemmar av det motsatta könet. Det är dock tillåtet med homosexuella relationer eller samliv med icke-binära. Friherre von Mässing har förvisso en del manér och böjelser i den riktningen, men i passet står det i svart på vitt att han identifierar som heterosexuell cis-man.
När arbetsdagen är slut samlar konduktören ihop de slantar som insamlats från de resande, tömmer allt i en kappsäck som försluts och förseglas i vittnens närvaro. För besväret tar konduktören alltid några sedlar av de större valörerna, något som hen kan göra med bolagets goda minne. De är rädda om sina konduktörer och väl medvetna om hur svåra de är att ersätta. Jadwiga stoppar några av tusenlapparna i sin handväska och bereder sig på att återvända hem. Byborna visar henne samma vördnad som vid morgonpromenaden. De flesta hälsar med underdånigt tonfall och opåkallade ursäkter. Små barn kastar blommor, och poeterna vid kaféborden vänder fram ett nytt blad i anteckningsboken och börjar plita ned poetiska infall. Journalister och bloggskribenter viker upp skärmarna på sina datorer och skriver dagens första kåseri om Jadwiga, den ouppnåeliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar