Veckans yrke, Del 18: Trädgårdsmästare

 

Ivar Käck

Trädgårdsmästare

Odlingssäsongen är kanske bara några få veckor lång, men under den tiden råder en närmast överväldigande grönska inom kommungränsen. Grönskan består till stora delar av härdiga växter som björk, sälg och gräs, men vi ser också blommor i mängd. Mest lupiner. Förra året hade vi en så kallad lupininvasion i de centrala delarna, som gjorde det svårt för många invånare att röra sig i samhället och - i enstaka fall - ta sig ut genom dörren. Vi har pratat med trädgårdsmästare Ivar Käck om trädgårdsodling i allmänhet och incidenten med lupinerna i synnerhet:

Jag arbetar för disponent Lundmark och ansvarar för skötsel och planering av slottsträdgården samt anslutande grönytor. Året innan invasionen hade jag sått en stor mängd lupinfrön i min arbetsgivares trädgård. Det finns illvilliga rykten och en sorts konspirationsteorier om att de här två sakerna skulle vara kopplade på något sätt. Folk är enkla i sitt tänkande. De ser ordet “lupin” om någonting som äger rum på disponentens marker - en yta som är helt avskild från resten av samhället, både på kartan och genom skyltar och gränsmarkeringar, och “lupiner” dyker inte långt därefter upp i centrumområdet där de slår ut övrig växtlighet, bryter upp betong och asfalt och tvingar hundratals invånare att flytta - och utan närmare efterforskningar och undersökningar knyter de ihop dessa två helt orelaterade händelser. Lupinens frön sprids förvisso explosionsartat och kan kastas åtskilliga meter, men det område som drabbades av lupininvasionen året efter att jag planerat några tusen lupinfrön i disponentens trädgård och dess utmarker ligger säkert 20-30 meter från tomtgränsen. 

Lupinen är för övrigt en mycket dekorativ växt, och jag kan inte förstå den kraftiga reaktion som den så kallade invasionen mötte. Några enstaka plantor hade förvisso muterat och  utvecklat förmågan att förflytta sig för egen maskin, men inte fortare än att en vuxen människa i någorlunda god form lätt kunde springa ifrån dem och på så sätt undgå att översköljas av det frätande gift som de duschade omgivningen med. De flesta individer av lupinflocken höll sig lugna och nöjde sig med att beta av övrig växtlighet i centrum, och på sin höjd smälta och suga i sig några smågnagare och en och annan fågel. Det finns inga som helst bevis som talar för att det tjugotal personer som försvann på ett mystiskt sätt mellan 7 och 8 juli blivit offer för lupinernas framfart. Enbart en slumpmässig korrelation i tid mellan lupinflockens ankomst, individernas försvinnanden och spridda rapporter om hjärtskärande rop på hjälp som följdes av märkliga gurglande läten. 

Det är minst lika troligt att allihop i stället klev på en och samma buss mot civilisationens sydliga utposter, och att den bussen på något sätt åkte vilse och försvann. Skogen är stor och innehåller många outforskade områden och säkert en hel del dödsfällor och avtagsvägar in i oändligheten, labyrinter utan slut som oundvikligen driver busschaufförer till vansinne och passagerare att ta till drastiska och ogenomtänkta åtgärder för att få stopp på ekipaget. 

I år har jag köpt en stor mängd frön av en mycket spännande och på många sätt imponerande växt som har det festliga namnet jättebjörnloka. Det är en speciell hybrid som på förpackningen kallas “Vandrande-och-slukande-allt-i-sin-väg-jättebjörnloka”. Jag utgår ifrån att namnet är en överdrift för att locka allmänheten att köpa dessa frön. Vem vill inte ha en fem meter hög köttätande, giftig, vandrande växt som kommunicerar med hjälp av högfrekventa skrik som skär genom märg och ben och får åhöraren att önska att de aldrig fötts till denna obarmhärtiga jämmerdal? 

Veckans yrke, Del 17: Bibliotekarie

Mordred Sylvander

Bibliotekarie

Det underjordiska biblioteket är inte underjordiskt i politisk eller kulturell betydelse - det är ett officiellt finansierat kommunalt bibliotek - utan i bokstavlig mening. Det anlades i kalla krigets anda för att kunna användas både som bokförvaringsplats och skyddsrum. Åtta hundra meter under jord ligger den stora läsesalen, och där står huvuddelen av boksamlingen. Ytterligare några våningsplan ned ligger kontorsutrymmen och magasin. Man kommer ner i biblioteket via ett system av hissar och rulltrappor. Upp kommer man via samma rulltrappor eller via en tryckluftsdriven katapult som skjuter ut besökaren någonstans i eller runt omkring parkområdet bredvid Julegristorget. Exakt var man hamnar beror på besökarens omfång, kroppsvikt och katapultens mekaniska status. Ibland tar den sig inte upp hela vägen till ytan, och då följer en spännande och vanligtvis inte livshotande nedfärd genom tunneln. Biblioteket är mycket välbesökt.

Mordred Sylvander är referensbibliotekarie och brukar återfinnas i den stora informationsdisken. Han är mycket allmänbildad, men har också till sin hjälp ett omfattande batteri av uppslagsverk och databaser. Den vanligaste frågan han får är “Var är toaletten?”, följd av “Skrivaren åt upp min utskrift och skickade den till Säpo. Hur får jag tillbaka den utan att behöva lämna ut mitt personnummer?”.

Mordred visar alltid upp ett soligt, glatt humör för besökarna, men bakom kulisserna talar han klarspråk: “Jag hatar den värld som födde fram mig och alla som trängs med mig i den. Arbete är mig egentligen främmande. Mitt väsen törstar ständigt efter meningsfull stimulans och kreativt självförverkligande, och en arbetsplats är inte rätta arenan för dylika strävanden. Men för att klara uppehället utan att förgås av leda och självförakt har jag funnit att arbete på bibliotek är en acceptabel kompromiss. Dessutom tycker jag om böcker.”

Plötsligt står Mordreds kollega, Ingbritt Marklund, och pockar på Mordreds uppmärksamhet. “Det är du som har kökstjänst idag, och diskmaskinen är inte urplockad trots att klockan är tre. Jag vill inte tjata, men det här är andra gången det händer på lika många år!”

Mordred tackar för sig och släntrar in i folkbildningsinstitutionens personalkök. En bibliotekaries vardag består av en oändlig räcka nya och oväntade utmaningar.

Veckans yrke, Del 16: Privatchaufför

Musse Fürst

Privatchaufför

Rogers korv & musik är stamhaket för alla privatchaufförer i kommunen. Här stöter man på minst ett tiotal chaufförer närhelst på dygnet man tittar in. Idag sitter de samlade runt ett bord och diskuterar hästar. Vad är en häst egentligen? Hur ser människans förhållande till hästen ut? Och hur gick det egentligen till när människan domesticerade den som riddjur? 

En av de talare som hörs mest är Musse Fürst, chaufför åt friherre von TipTop som bor i den namnlösa herrgården på kullen bakom badhuset. Friherren har sällan anledning att lämna huset, och Musse har alltid gott om tid att promenera, läsa, måla tavlor, skriva poesi och fraternisera med tjänsteflickor och -pojkar. Hen tillbringar också mycket tid på Rogers korv & musik. Främst för att bläddra bland skivorna och äta lunch och mellanmål, men också för stimulerande samtal med chaufförskollegorna. Det blir ofta filosofi och litteratur, men det händer att man börjar skvallra om husfolket efter några helflaskor Pucko och ett par fänkålsgrillare för mycket. Friherre von TipTop är dock sällan ämne för diskussion. Ingen vet riktigt vem han är, och han visar sig så sällan ute att ingen riktigt minns hur han ser ut. Inte ens Musse vet någonting närmare om sin arbetsgivare. 

Andra kollegor kan berätta desto mer. Gudrun Lundmark är chaufför åt Percy Jägermeister. Om honom ryktas det att han är kannibal. “Det stämmer,” intygar Gudrun, och avslöjar i nästa andetag att Jägermeister också har dåligt lokalsinne. “Han har inte alls koll på smågatorna mellan Lilla torget och Mellanstora torget. Ni vet där Biskopsgränd delar sig och den södra tarmen byter namn till Fritidsfiskargatan och den norra plötsligt heter Norra biskopsgatan? Sådant har han inte koll på alls!” Alla i sällskapet nickar inkännande. Det står kanske inte att gatan heter så på några skyltar eller kartor, men det är ju allmänt känt! För en chaufför finns det knappast någonting som är viktigare att känna till än gatunamn. Man kan vara en dålig bilförare, sakna känsla för etikett och normal mellanmänsklig interaktion, men man måste veta vad alla gator heter! Nu är inte Percy Jägermeister någon chaufför - tvärtom har han valt att anställa en sådan exakt av den anledningen att han inte vill lägga tid och energi på att lära sig namnen på smågatorna mellan Lilla torget och Mellanstora torget, men ett minimum av allmänbildning kan man väl kräva även av en IT-miljonär och riskkapitalist?

Veckans yrke, Del 15: Språkpolis

 

Marko Lamm

Språkpolis

Det är med viss bävan jag som skribent och ordvrängare närmar mig Marko Lamm när han uppträder i uniform på polisens rotel för stävjande av moraliskt förfall och degenerering. Hans officiella titel är Semantik- och ortografikommissarie, men i folkmun och bland kollegorna kallas han allmänt för språkpolisen. Lamm visar sig dock vara en saktmodig och lågmäld man som hälsar välkommen med kaffe och kaka i polisköket. Han blir inte arg när han stöter på språkliga förbrytelsen, men han noterar dem och lagför dem i den mån det svenska rättssystemet tillåter. 

I sin myndighetsutövning lutar han sig mot några paragrafer i brottsbalkens 9 kap. “Om bedrägeri och oredlighet”, samt i 16 kap. “Om brott mot allmän ordning”, samt publikationen “Svenska skrivregler” utgiven av Språknämnden. De flesta polismyndigheter har inga avdelningar med särskilt uppdrag att utreda brott mot språkregler och fall av bristfällig korrekturläsning, vilket Marko finner både besynnerligt och upprörande. Med SAOL i ena handen och Hammarlöws rimlexikon i den andra drar han till storms mot felstavningar, syftningsfel, nyord och slentrianmässig användning av halvrim där äkta rim hade varit att föredra. Idag läser han en nyutkommen diktsamling av bygdens stora poesilöfte Hilding Ling. Än så länge har den röda pennan inte kommit till användning, men kommissarie Marko Lamm är på sin vakt. Ling rimmar nämligen i sin lyrik, och förr eller senare kommer han att tvingas ta till ett nödrim. Så snart det uppdagas väntar en natt i arresten och en offentlig tribunal i bibliotekets stora hörsal. 

Under föregående år gjorde Roteln för stävjande av moraliskt förfall och degenerering fyrtiosju tillslag mot språkförbrytare, och samtliga möttes av fällande dom i språktribunalen. Tyvärr har tribunalen bara rätt att yttra ett fördömande och en uppmaning till bättring, men de flesta skribenter som ställts inför tribunalen har efter tillsägelsen skärpt sina rutiner för stavningskontroll och vidtagit mått och steg för att förbättra den språkliga stringensen. Roteln utför en stor samhällsnytta.

Jag frågar om andra texttyper än det tryckta ordet, och får en frågande blick från kommissarien. “På nätet!”, fortsätter jag, men möts på nytt av oförstående. För att illustrera plockar jag fram min mobiltelefon och visar några exempel på bloggar, sociala medier och diskussionsforum. 

Marko Lamm står tyst en stund och ser ut att fundera på någonting, kanske genomgår han en kvalfylld inre process som hans propra yttre inte skvallrar om, kanske kommer jag snart att tvingas bli vittne till en tjänstemans själsliga sönderfall och upplösning? Men innan jag tänkt färdigt tanken ser jag hur det tänds en glöd i hans blick. I morgon är det Marko Lamm som köper en mikrodator och ett modem!

Veckans yrke, Del 14: Skidåkare

 

Gladys Marklund-Hysén

Skidåkare

En av bygdens mest framstående idrottare under de senaste åren heter Gladys Marklund-Hysén. Hon tävlar i skidåkning för Kenneths SK där hon har vunnit klubbmästerskapet sex år i rad - i alla distanser från sprint till 80 km grekisk-romersk stil. Visst har det hänt någon gång att hon har varit ensam tävlande i några av grenarna, men när motstånd saknas prövas kanske atleten ännu mer? Gladys har även deltagit i tävlingar utanför kommungränsen, men vid dessa tillfällen har hon inte riktigt lyckats hitta formen, och de framstående placeringarna har uteblivit. Hon har börjat trappa ned i sin elitsatsning och sysslar numera mest med att träna och uppmuntra den uppväxande generationens skidlöften. Men när årets klubbmästerskap börjar närma sig vaknar tävlingsinstinkten hos den gamla veteranen (Gladys fyller 25 i år) och det är tydligt att hon siktar mot nya triumfer i skidspåren. 

Idag är det mängdträning som gäller. Hon försöker klämma in så många träningstillfällen som möjligt under dagen. Först en kort löpning på ett par hundra meter, därefter dusch och mellanmål. När håret har torkat ger hon sig ut på en ny runda, kanske på cykel den här gången - men inte längre än ett par minuter. Därefter följer en dusch och mellanmål. Så fortsätter hon hela dagen tills det är dags att äta middag. Ibland lägger hon in några korta träningspass även på kvällstid - kanske att hon går raskt upp för trappan till övervåningen, kanske tar hon en extra tur ut för att slänga soporna? Innan dagen är slut har hon skrapat ihop hela 50 träningspass! Det är en stor mängd. 

I morgon tränar hon intensitet. Då försöker hon klämma in hela dagens träning under så kort tid som möjligt. Rekordet är fyra sekunder. Därefter äter hon ett mellanmål. Duschen står hon över när hon tränar intensitet. Hon har också experimenterat med en ny form av intervallträning där hon främst fokuserar på intervallerna mellan ansträngningsperioderna. Ibland har hon lyckats dra ut på dessa i flera dagar. t o m veckor. För att klara av att genomföra den typen av utdragna aktiviteter krävs både regelbundna mellanmål och en hel del vila. “Vila är A och O i min träningsfilosofi”, säger Gladys och sörplar på energidrycken (Trocadero är hennes favorit). “Vila och Netflix i soffan ger mig den återhämtning som jag behöver för att ta mig an nästa dags utmaningar. Som elitidrottare är det viktigt att inte överanstränga sig!” 

Veckans yrke, Del 13: Gruvarbetare

Ulrika “Pling” Lindmark

Gruvarbetare

Idag har gruvbolaget sin årliga utflykt med korvgrillning och fiskdamm för barnen. Gruvförmannen Ulrika Lindmark har tagit med sig sin make Ulf och deras tretton barn i åldrarna tre till fyrtioåtta. Det är den enda lediga dagen på året för Ulrika, och hon känner sig rastlös. “Mitt hem är under jord”, säger hon. “Jag tycker att det känns olustigt att vistas under bar himmel, och dessutom är det slöseri med resurser att låta gruvdriften stå still under en hel dag när vi hade kunnat spränga tonvis med berg”. Hon tittar längtansfullt mot berget som tornar upp sig bortom skogen. För gruvarbetaren blir tillvaron ovan jord ett ovälkommet avbrott i den trygga lunken nere i gångarna. Där nere måste man kunna lita på varandra, och därför gör man det. På marknivån är människorna opålitliga och lömska. 

Nere i berget råder det ordning och reda. Alla vet sin plats och har sina tydligt definierade uppgifter. Ulrika har gjort det mesta i gruvan under de år hon jobbat här, och sedan många år är hon förman. Hon åtnjuter männens respekt och beundran. Många lägger ned sina verktyg och bockar vördnadsfullt när hon passerar. Det är hon som har ledningens öra, och det är hon som sköter förhandlingarna med gråtomtarna och andra skumraskfigurer som rör sig i gruvans djupaste gångar. Hon kan deras språk.

Ulf och barnen följer Ulrika som en svans. Ulrika har nästan lärt sig alla barnens namn nu, men de är kanske inte omedelbart igenkännbara för henne. Det är Ulf som har tagit hand om dem, kört dem till skola och tennisträning, gått på kvartssamtal, matat och bytt blöjor. Huset de bor i är dock betalt med Ulrikas lön, och den status som de åtnjutit i skola och yrkesliv kommer från hennes position i gruvan.

 Hur barnen kommit till är något av ett mysterium för Ulf. 

Veckans yrke, Del 12: Lottomiljonär

Moebius Lundmark

Lottomiljonär

Många undrar hur vardagen ser ut för en Lottomiljonär. En som vet svaret är Moebius Lundmark. Verkligheten kan verka överraskande, men faktum är att han lever ett mycket enkelt liv. Äter en rudimentär frukost bestående av kaffe och lite torr sockerkaka, klär sig i slitna kläder som han köpt på Ganesha-hjälpen, och tar sig till arbetet till fots. Arbetsdagen börjar kl. 11.00 när Rogers Spel och Tobak slår upp portarna. Men redan innan dess har Moebius varit flitig och samlat tomglas runt centrum. På ett par timmar får han ihop tillräckligt för att köpa en Lottokupong. 

Moebius har inget system, utan improviserar fram en rad på ett spontant och lekfullt sätt, ofta i samspråk med andra stamkunder i spelbutiken. Han är hoppfull, ja nästan helt säker på att dagens rad kommer att slå in och inbringa den så hett åstundade miljonen. Moebius kostar på sig att fira den förestående vinsten genom att köpa en liten påse blandat smågodis för de slantar som blev över från morgonens pantinsamling. 

Han har arbetat som Lottomiljonär i 35 år, och har upplevt både med- och motgångar. En gång vann han flera hundra kronor, men för det mesta åker kupongen i papperskorgen efter veckans dragning. Snart händer det dock, det vet han. Snart är det hans siffror som står på bollarna, och han kan äntligen påbörja nästa fas i karriären som Lottomiljonär. Den som miljonär.

Veckans yrke, Del 11: Spion

Bo Lundmark

Spion

Vår mänskliga tillvaro är en komplicerad väv av relationer, överenskommelser, förtroenden och hemligheter. Ofta är dessa oskyldiga och triviala och saknar värde för de krafter som verkar i det fördolda med att samla information om andras förehavanden. Det finns en marknad där information kan säljas, ibland till högstbjudande, och ibland till en uppdragsgivare som på förhand definierat informationsbehovet. De som säljer informationen kallar vi spioner.

På Bo Lundmarks Linkedin-sida står det att han är spion. Lundmarks CV omfattar en gymnasieexamen från ett häcklöpningsgymnasium på okänd ort, arbete på ICA och den kommunala parkförvaltningen, samt eftergymnasiala studier i webbdesign och fågelskådning. Ingenting om spioneri. Hur mycket har han egentligen arbetat som spion?

Jag har hittills mest spionerat på hobbynivå. Jag håller koll på grannarna, frågar ut arbetskamraterna på parkförvaltningen och håller ögonen öppna i största allmänhet. Men på sistone har jag fått några större uppdrag för främmande stater och ljusskygga organisationer. Jag är bara inte inne på Linkedin så ofta och har inte hunnit uppdatera mitt CV ännu. 

Hur brukar dina uppdrag se ut?

Senast var det en hemlig organisation som ville komma över hemlig information om en annan organisation, som också är hemlig. Jag sökte upp deras webbsida och klubblokal, fick (olovligen) tillträde till deras hemliga arkiv och fotograferade några papper som såg intressanta och hemliga ut. De hade en stor röd stämpel på sig där det stod “Hemligt - läs inte!”, men det stod ingenting om att man inte får fotografera, så det gjorde jag. När jag lämnade över den hemliga informationen till uppdragsgivaren visade det sig att jag hade brutit mig in i fel lokal. I stället hade jag hittat information om en annan hemlig organisation som är så hemlig att inte ens de andra hemliga organisationerna kände till den! Det var nästan ännu bättre enligt uppdragsgivaren, men då mitt uppdrag var hemligt kunde de inte betala mig i reda pengar,. I stället fick jag ett stort tack. Exakt hur stort är en affärshemlighet. 

Veckans yrke, Del 10: Klärvoajant

Eva-Britt Mandrake

Klärvoajant

Redan när jag var mycket liten, kanske tre-fyra år gammal, förstod jag att det var någonting speciellt med mig. Mina föräldrar ägnade mig särskilda omsorger som jag tydligt såg att de inte bevärdigade andra människor i vår omgivning, till exempel våra grannar. Jag insåg då att jag var utvald. Jag hade gåvor som andra saknade. 

När jag började skolan skilde jag mig också från resten av klassen på många sätt. Jag tilldelades en särskild människa som följde mig runt och hjälpte mig med diverse tråkiga och vardagliga uppgifter, som att anteckna och ge mig återkoppling på mitt stundtals eldiga temperament. 

Sedan länge visste jag att jag kunde se saker som andra inte förmådde. Jag såg till exempel den dolda strukturen bakom bokstäverna - den egentliga meningen snarare än den bokstavliga. Därför kunde jag hoppa över inlärningen av konventionell läsning och i stället fokusera på den djupare tolkningen. När mina klasskamrater läste om barnsliga historier som involverade tråkiga personer och deras husdjur, fick jag i stället insyn i en andlig dimension som gav mig visdom bortom det synliga. När jag tittade på mina kamrater såg jag inte deras oskuldsfulla ansikten, utan skeletten bakom, onda tankar, inre plågor och i förlängningen deras åldrande och död. 

Jag arbetar hemifrån. Ställer enfaldiga horoskop och hjälper folk att hitta sina försvunna husdjur. Ofta räcker det med att jag berättar att husdjuret dött eller sprungit bort någonstans där det känner sig enamt och vilset och längtar efter sin ägare. När djuret senare återfinns brukar tacksamheten vara stor. 

Ibland spår jag i deras handflator eller i hushållssopor. Det jag ser då är sällan särskilt uppseendeväckande eller intressant, så jag skarvar och broderar ut med romantiska detaljer, lotterivinster och annat som jag vet aldrig kommer att slå in. Ingen bryr sig om när ingenting händer eftersom jag aldrig brukar vara särskilt precis med tidpunkter. De fortsätter att hoppas förgäves.