Ulrika “Pling” Lindmark
Gruvarbetare
Idag har gruvbolaget sin årliga utflykt med korvgrillning och fiskdamm för barnen. Gruvförmannen Ulrika Lindmark har tagit med sig sin make Ulf och deras tretton barn i åldrarna tre till fyrtioåtta. Det är den enda lediga dagen på året för Ulrika, och hon känner sig rastlös. “Mitt hem är under jord”, säger hon. “Jag tycker att det känns olustigt att vistas under bar himmel, och dessutom är det slöseri med resurser att låta gruvdriften stå still under en hel dag när vi hade kunnat spränga tonvis med berg”. Hon tittar längtansfullt mot berget som tornar upp sig bortom skogen. För gruvarbetaren blir tillvaron ovan jord ett ovälkommet avbrott i den trygga lunken nere i gångarna. Där nere måste man kunna lita på varandra, och därför gör man det. På marknivån är människorna opålitliga och lömska.
Nere i berget råder det ordning och reda. Alla vet sin plats och har sina tydligt definierade uppgifter. Ulrika har gjort det mesta i gruvan under de år hon jobbat här, och sedan många år är hon förman. Hon åtnjuter männens respekt och beundran. Många lägger ned sina verktyg och bockar vördnadsfullt när hon passerar. Det är hon som har ledningens öra, och det är hon som sköter förhandlingarna med gråtomtarna och andra skumraskfigurer som rör sig i gruvans djupaste gångar. Hon kan deras språk.
Ulf och barnen följer Ulrika som en svans. Ulrika har nästan lärt sig alla barnens namn nu, men de är kanske inte omedelbart igenkännbara för henne. Det är Ulf som har tagit hand om dem, kört dem till skola och tennisträning, gått på kvartssamtal, matat och bytt blöjor. Huset de bor i är dock betalt med Ulrikas lön, och den status som de åtnjutit i skola och yrkesliv kommer från hennes position i gruvan.
Hur barnen kommit till är något av ett mysterium för Ulf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar