Veckans yrke, del 6: Domptör

 

Mats Havre

Domptör

Vassa klor, kraftiga käkar, dödligt gift i gaddar och huggtänder - det är några av de faror som domptören utsätter sig för i sin dagliga yrkesutövning. Mats Havre försörjer sig som domptör av diverse vilda djur som han hittar i skogarna runt villaförorten. Han tar dagliga skogspromenader, och när han stöter på ett djur - kanske en björn, kanske en leopard eller en räv - så sätter han omedelbart igång med att domptera. Just de djuren som räknades upp ovan hör inte till dem som Havre stött på under sina vandringar, men kanske händer det en dag?

Till domptörens yrkeskompetens hör att kunna svinga en piska, ropa betvingande kommandon och snurra dramatiskt på klackarna till publikens jubel. Mats Havre har ingen publik, så han snurrar inte så mycket på klackarna, men han är som vanligt klädd i rödskimrande sidenkostym med hög hatt och käpp. Havre är mycket elegant, men han är här för att arbeta. Han är ständigt på sin vakt. 

Många djur är svåra att domptera. De visar inget intresse för Havres ansträngningar. Men ett fåtal blir nyfikna, tar kanske några steg närmare och luktar eventuellt på Mats Havres byxor. Då tar nästa steg vid. Han sänker röstläget och börjar prata mer förtroligt med djuret. Presenterar sig, ställer personliga frågor. Han gör dock aldrig några försök att fånga några djur. Dels är han rädd för att bli biten eller illa riven, dels är han medveten om vad lagen säger om att ta vilda djur till fånga. Det är förbjudet. 

Idag har Havre spårat upp en näbbmus som han håller under försiktig uppsikt. Han vågar inte gå närmare då han har hört att näbbmöss kan vara giftiga. Men på avstånd kan han lyfta på hatten och käppen, svinga piskan och låta sin hypnotiska stämma ljuda över nejden. Den lilla näbbmusen tar dock ingen närmare notis om Mats Havre, utan fortsätter oförtrutet att tulta mot fjärran outgrundliga mål.

Mats berättar att han en gång dompterade en orm. Den såg i alla fall ganska ormlik ut på håll, men när han kom närmare började han misstänka att det rörde sig om en synvilla. På den plats där ormen legat och solat sig bara några sekunder tidigare fanns nu bara en livlös pinne. Kanske hade ormen på ett omärkligt sätt placerat pinnen där för att förvirra Mats? Domptören är förmodligen omtalad bland den lokala faunan som en vilddjurens betvingare. Även den listiga och livsfarliga ormen räds således Mats Havre - domptör.

Veckans yrke, del 5: Materialförvaltare

 

Bo Holm

Materialförvaltare

Brännbollslaget De exotiska fåglarna (se artikel om laget och sporten här) har sin hemmaarena strax utanför centralorten, i de illa beryktade idrottskvarteren, där ortens spelmissbrukare och fotbollshuliganer stryker omkring mellan bandyplaner och bordtennishallar. Laget har kanske sina glansdagar bakom sig, men brännbollsplanen hålls ständigt i fint skick av materialförvaltare Bo Holm. Brännbollsgrus drar till sig ogräs. Holm ägnar en stor del av arbetsdagen åt att leta nya gröna skott som han kan näpsa. När han är klar med det finns det alltid någonting som behöver göras. Dräkter som ska tvättas, lappas och lagas. Bollar som ska borstas och pumpas. Slagträn som ska poleras. Ibland ägnar han sig åt den stora resultattavlan. Färgen på några av siffrorna har kanske börjat flaga och måste bättras på.

Bo Holm har materialförvaltat för De exotiska fåglarna i fyrtio år, men spelarna i laget vet knappt vad han heter. Det händer att någon hälsar på honom, men förstår de vem han är? Han har följt generation efter generation av spelare från nybörjarklass till elitlaget. Han kan namnet på varje spelare, från den valpigaste junior till de senilaste seniorerna i veteranlaget. Han skulle kunna rabbla resultat från alla divisioner och år i sportens historia, om någon bara frågade. 

Det var en maskros som fick bägaren att rinna över. En liten ynklig maskros som andre slagmannen i elitlaget upptäckte under slagträningen i tisdags. Hur kunde han ha missat den? Han kunde svära på att han tittat precis i det hörnet samma morgon utan att upptäcka någonting. Andre slagmannen kommenterade maskrosen skämtsamt. Skrattade. Pekade. 

Brännbollspaviljongen brann med stora lågor och en tjock rök som spred tjärdoft från Kälsjärv till Rian.

Veckans yrke, del 4: Poet

Hilding Ling

Poet

När Hilding Ling (pseudonym för Lars Lundmark) växte upp var han mycket intresserad av elektricitet. Han far hade dock utvecklat elallergi efter att ha gått för nära ett batteri en gång. Därför förbjöds Ling att utveckla sitt intresse och tvingades avbryta studiebanan till elektronikingenjör redan i fyraårsåldern. Fadern hade andra planer för gossen. Han skulle skaffa sig ett vanligt, rejält yrke som alla andra i byn och inte utmärka sig på det naturvetenskapliga eller tekniska området. Hilding skulle bli poet. 

Efter genomgången författarförskola sattes han redan i lågstadiet att på kvällstid rimma för fröken Liljekvist, samtidigt som han genomgick den sedvanliga skrivarskolan. Den lille gossen började snart rabbla både dubbel- och trippelrim vid frukostbordet för att imponera på sina syskon, något som fick den stränge fadern att introducera den modernistiska, orimmade lyriken för Hilding, kanske för att i någon mån ta ned honom på jorden. Följden blev att den tonårige Hilding började framföra svårbegriplig konkret poesi i de mest skilda sammanhang. Födelsedagar, julfirande, skolavslutningar och frimärksföreningens årsmöte. Till slut hade han gjort sig omöjlig i alla sällskap. 

Men en person trodde på honom: fröken Liljekvist som en gång i tiden hade invigt honom i rimsmidandets hemligheter mindes fortfarande sin unga adept och påminde honom om hur obekymrat han rimmat sig igenom låg- och mellanstadiet. Tänk om han kunde lockas ur den modernistiska återvändsgränden och förmås återuppta den lyriska tråden, och kanske än en gång våga sig på ett rim eller två? 

Resultatet blev en sensation. Hilding Lings första diktsamling med bunden, rimmad vers sålde i fler än tjugo exemplar, och snart var han en välkommen gäst hos varje kulturellt sinnad dignitär i samhället. Hildings diktuppläsningar mötte nu en helt annan uppskattning bland publiken. Buropen blev färre och nästan ingen somnade under hans uppläsningar längre. 

Sedan dess kan man ofta se Hilding Ling vid ett kafébord med penna och block i handen och en drömmande blick mot evigheten. Just nu skriver han på sin andra diktsamling med arbetsnamnet Hilding Lings andra diktsamling. Han har redan skrivit flera användbara rader. Allt rimmar.

Veckans yrke, del 3: Biografmaskinist

 

T. Grönlund

Biografmaskinist

Man kunde tro att det råder en hård konkurrens mellan de tre biograferna i samhället, men tack vare att var och en har valt att rikta sig till ett avgränsat segment ur befolkningen har de lyckats dela upp repertoaren på ett sätt som gör det möjligt för alla tre att fortleva utan att nämnvärt inskränka på varandras marknader.

Arbetarbiografen Folkhemmet visar uppbygglig och allmänbildande film på helger och förnuftiga kvällstider som passar den arbetande befolkningen. Eventuell vinst från verksamheten går till biografens solidaritetsfond som varje år delar ut ett kulturstipendium till en lovande ung kreatör som arbetar i samhällsförbättrande anda. I år gick till exempel stipendiet till rockorkestern Dëmogorgon, som enligt motiveringen "i sin poplyrik ger röst åt det osägbara, samt i viss mån Satan". 

Den kristna biografen Vik hädan! visar uppbygglig och allmänbildande matinéfilm på vardagar. Deras målgrupp är hemmafruar och dagdrivare. Biografen har inte som huvudsakligt mål att gå med vinst, utan en sådan har alltid varit en oförutsedd biprodukt av de idealistiska strävanden som präglar verksamheten. Vinsten har på ett ansvarsfullt och gudfruktigt sätt investerats i renoveringsarbeten på ägarens sommarresidens. 

Biografen för den bildade klassen och adeln heter Royal. De visar internationell storfilm och svenska lustspel, utan krav på uppbygglighet eller sedligt innehåll. Verksamheten bedrivs dygnet runt och alla salonger är ständigt fullsatta, även mellan föreställningar. Enbart försäljningen av godis och läskeblask motsvarar den totala omsättningen i de arton godisbutiker som ligger i centrumkvarteren.

Men det är inte godis eller Hollywoodfilm som lockar publiken till Royal. Det är biografmaskinist T. Grönlund som är det hemliga vapnet, den enskilda faktor som gör att den genomsnittliga invånaren bevistar två till tre bioföreställningar om året - enbart på Royal! Detta enligt biografmaskinist T. Grönlund själv. 

Biografmaskinist är ett krävande yrke. Grönlund tränar - med viss regelbundenhet - både kondition och muskelstyrka för att kunna upprätthålla den höga nivå som arbetsgivaren och publiken kräver. Trappan upp till maskinistens lilla vrå är brant. En otränad maskinist skulle lätt kunna snubbla och ramla mot en säker sträckning i hälsenan. Avsaknaden av ledstång försvårar ytterligare klättringen fem steg upp i kontrollbåset. Undertecknad behöver någon minut för att hämta andan, men T. Grönlund förefaller opåverkad av strapatserna. 

Kontrollerna i maskinistens rum är mycket avancerade. Numera sker allt digitalt och är till stora delar automatiserat, men Grönlund följer vaksamt processen på sin datorskärm. Tänk om någonting går fel? Då måste Grönlund omedelbart skrida till verket och ringa supporten! Detta har lyckligtvis ännu inte hänt, men maskinisten måste ändå ständigt vara på alerten. Det är bara under själva filmen som Grönlund tillåter sig att sluta ögonen och slumra en halvtimme eller två i taget. 

Veckans yrke, del 2: Konduktör

Jadwiga Lundmark

Konduktör

Konduktören äger den mest prestigefyllda yrkestiteln i samhället. Det är han eller hon som går till jobbet med huvudet högt och blicken stadigt fäst mot horisonten och framtiden. De nyputsade uniformsknapparna blänker i gryningsljuset. Bröstfickan pryds av förtjänstmedaljer och insignier knutna till kungliga ordnar och lärda sällskap. Folket tar mössan i hand och bockar i högtidlig vördnad när konduktören passerar över torget.

Spårvagnens förare står redan och väntar vid den låsta vagnen. Det är konduktören som bär på nyckeln som öppnar vagnen och möjliggör dess fortsatta drift. När spårvagnen satts i trafik sker någonting med konduktören. Han eller hon får en mer avspänd hållning och ett charmigt men naturligt leende sprids i ansiktet. Arbetet kräver att man ger ett lättillgängligt och folkligt intryck i interaktionen med resenärerna, utan att man ger avkall på den respekt och nitälskan som hör yrket till.

Jadwiga Lundmark har arbetat som konduktör i närmare fyrtio år. Hon minns fortfarande de gamla vagnarna som trafikerade ringlinjen genom byarna i kommunens utkanter. Den drevs framåt av en kraftfull elmotor och var helt oberoende av extern strömförsörjning då den hade ett litet kärnkraftverk installerat mellan pentryt och tredjeklassavdelningen. Tyvärr togs vagnarna ur drift efter ett fåtal mindre incidenter orsakade av småbränder och härdsmältor. Trots att bara ett mindre antal bybor omkom i varje enskild olycka såg sig myndigheterna tvingade att beordra AB Spårvagns- och akrobatservice att upphöra med att trafikera sträckan. De yttre kommundelarna är som bekant sedan länge avspärrade på obestämd framtid för sanering. Det ryktas om ett mycket intressant och varierat djurliv i detta område, kanske en följd av den accelererande mutationsfrekvensen som radioaktiv strålning orsakar? Dagens vagnar är måhända mindre farliga, men de är också både långsammare och tråkigare. Yrket kändes nog mer spännande när varje dag var ett lotteri med livet som insats.

Idag har spårvagnen två resenärer. Fru Honoria Lindmark sitter ensam i andra klass och tittar ut genom fönstret med melankoli i blicken. Fru Lindmark sitter alltid och tittar ut genom ett fönster i andra klass. Det är hennes jobb. Hon är melankoliker.

Friherrinna von Mässing samspråkar med Jadwiga. Det här är hennes första resa med spårvagn. Hon tar vanligtvis familjens luftskepp när hon har ärenden i samhället, men idag ville det inte starta. De två har mycket att prata om. Friherrinnan var nämligen också konduktör i ungdomen. Hon klippte biljetter på ångslupen Coriander under studietiden för att garantera flödet av kontanta medel till tidsfördriv och dålighetsliv. Efter giftermålet med friherre von Mässing blev hon tvingad att sluta konduktera. Yrkesetiken tillåter inte konduktörer att samleva med medlemmar av det motsatta könet. Det är dock tillåtet med homosexuella relationer eller samliv med icke-binära. Friherre von Mässing har förvisso en del manér och böjelser i den riktningen, men i passet står det i svart på vitt att han identifierar som heterosexuell cis-man. 

När arbetsdagen är slut samlar konduktören ihop de slantar som insamlats från de resande, tömmer allt i en kappsäck som försluts och förseglas i vittnens närvaro. För besväret tar konduktören alltid några sedlar av de större valörerna, något som hen kan göra med bolagets goda minne. De är rädda om sina konduktörer och väl medvetna om hur svåra de är att ersätta. Jadwiga stoppar några av tusenlapparna i sin handväska och bereder sig på att återvända hem. Byborna visar henne samma vördnad som vid morgonpromenaden. De flesta hälsar med underdånigt tonfall och opåkallade ursäkter. Små barn kastar blommor, och poeterna vid kaféborden vänder fram ett nytt blad i anteckningsboken och börjar plita ned poetiska infall. Journalister och bloggskribenter viker upp skärmarna på sina datorer och skriver dagens första kåseri om Jadwiga, den ouppnåeliga.