Fem björnar

Den första björnen jag träffade på var väldigt liten. Det måste ha varit ett barn. Ett björnbarn, alltså. Den åt blåbär, precis som i visan. Och precis som barn gör. Jag snubblade nästan över den, och bara sekunder senare var den utom synhåll. Den hade klättrat upp i ett träd som var så högt att det sträckte sig ovan molnen, och där gömde sig den lilla björnen. Jag väntade länge vid trädets fot i hopp om att få återse björnen, men den kom aldrig ner igen.

Den andra björnen var gammal och sliten. Pälsen var tovig, fläckad av kaffe och full av kaksmulor. Den luktade. Björnen var disträ, lättirriterad och självupptagen. Det gick inte att föra ett riktigt resonemang med den. Han eller hon ville inte höra på det jag hade att säga. I stället avbröt den mig ständigt genom att resa sig på bakbenen och bröla någonting obegripligt på en främmande, primitiv dialekt.

Den tredje björnen var slätstruken. Det var en vanlig björn som betedde sig som björnar brukar. Jag minns ingenting särskilt kring mitt möte med den björnen, annat än att den rev mig blodig och knäckte flera revben.

Den fjärde björnen var en nyfiken rackare. Den ville veta allt om mig. Vid det här laget var jag ganska less på björnmöten, och dessutom tyckte jag inte att jag hade något intressant att berätta, så jag ljög. Om den har pratat om mig med andra björnar så har de alltså en falsk bild av mig. En sagoversion, kryddad med osannolika detaljer.

Björnar, alltså! En människa hade direkt begripit att allt var påhittat, men björnar är godtrogna.

Den femte björnen träffade jag idag. Den var enorm. Kroppen var stor som en bil. Närmare bestämt som en Ford Escort från mitten av 1970-talet. Björnen rörde sig helt tyst, och gled liksom fram genom skogen. När den såg mig stannade den upp och nickade lätt för att bekräfta att den noterat min närvaro, men den sade ingenting. En till synes mycket belevad och artig björn.

Björnar är annars farliga djur. De kanske inte äter människor, men de konkurrerar med oss om föda (t ex blåbär), och ibland kan konflikter uppstå. Då är det viktigt att komma ihåg att de är underlägsna oss på en mängd plan. De har inga vapen eller annan teknologi, och saknar helt bildning i vår bemärkelse. Om någon björn någonsin varit på månen, eller ens i rymden, så är det nästan helt säkert med människans hjälp. Det kan man ha i åtanke den dag man ligger där i lingonriset och betraktar hur björnens ramar gräver ut ens inälvor.  

Mina särdrag

När man ser mig på avstånd liknar jag ofta någon annan, men jag skiljer mig från den personen genom mina unika särdrag. De är subtila, men kommer man riktigt nära kan man se att vi skiljer oss åt på en mängd punkter. Kanske inte direkt utseendemässigt, men i vår attityd. Andra människor är mer misstänksamma och frågvisa. “Vad gör du här?” kan de fråga. Det skulle aldrig falla mig in att fråga någon vad de gör här. “Varför har du inga kläder på dig en sådan här dag, mitt i smällkalla vintern?” brukar de också fråga, eller “Varför har du en tjock, stinkande vargskinnspäls på dig idag på sommarens hetaste dag?”. Sådana frågor utmärker andra människor, och i negativ mening, mig. Jag ställer dem inte.

Utseendemässigt skulle jag tro att jag trots allt skiljer mig en del från mängden. Alla andra människor ser ungefär likadana ut. Jag inbillar mig att jag måste avvika på en del punkter. Andra människor har alla ungefär samma mängd lemmar, huvuden osv. De är också uppskattningsvis lika långa, mellan 1½ och 2 meter. Jag tror att jag särskiljer mig här. Helt säker kan jag inte vara eftersom jag inte äger någon spegel, och det finns inget sätt att räkna sina egna lemmar utan att blanda ihop dem med lemmarna man använder för att räkna de andra lemmarna.

Mitt namn är mycket ovanligt. Jag har aldrig träffat på någon med mitt namn. Jag har aldrig heller sett mitt namn skrivet. Det går kanske inte att skriva? När jag lärde mig läsa och skriva försökte jag att skriva mitt namn, men det såg påhittat ut. Först skrattade jag åt det. Sedan insåg jag att det var mig själv jag skrattade åt. Då skrattade jag igen.

Det händer ofta att folk ser mig på avstånd, hälsar och kommer närmare, för att sedan inse att de misstagit sig. Då har de förväxlat mig med någon annan. Jag byter alltså identitet med andra människor hela tiden under korta stunder. Det kan kanske också vara ett särdrag.

Vatten och broar

Som alla vet har Flasabäcken den världsunika egenskapen att den rinner baklänges. Vattnet flödar alltså inte i bäckens riktning. Det gäller dock bara om man närmar sig bäcken från dess östra strand. Går man över bron flödar vattnet plötsligt åt rätt håll, från vänster till höger. Bäckar sträcker sig ju som alla vet från vänster till höger.

Det finns bara en enda bro över Flasabäcken.

De andra broliknande konstruktioner som är utplacerade längs bäckens sträckning är bara attrapper. Funktionella attrapper som folk i sin enfald använder i tron att de är riktiga broar. Den enda bron är egentligen inte heller en bro, utan en dammkonstruktion som slumpen utrustat med brofunktion. Utan den bron skulle det inte finnas något sätt för människor att ta sig över Flasabäcken annat än att dödsföraktande vada över i det iskalla vattnet.     

Flasabäcken har den lägsta vattentemperatur som uppmätts på jorden, -19°C. På grund av vattnets oerhörda hastighet i bäckfåran hinner det aldrig frysa ens i de låga temperaturerna. Ett försök att vada över bäcken innebär omedelbar vävnadsdöd i alla delar av kroppen som kommer i kontakt med vattnet. Det rekommenderas därför inte.

På ett par platser går det även att hoppa över bron, förutsatt att man klarar att hoppa 8.90 utan ansats i oländig terräng och är beredd att landa i ett stenröse som kryllar av lättirriterade och vresiga huggormar. Själv gör jag det bara i nödfall.

Kulturutbudet i Sklörbacken

Operahuset i Sklörbacken har som bekant specialiserat sig på en enda uppsättning, Flasabäcken (en opera) av Bo Humla, som man spelat tre gånger i veckan sedan 1983, alltid inför fulla hus. Operahuset är kommunens största byggnad och rymmer en publik på 180 000 personer. Operan chartrar flygplan från hundratals städer världen runt för att frakta publiken till varje föreställning. Operan är en formidabel publikmässig succé, och har fått lysande recensioner i alla tidningar i varje stad i hela världen. Den bidrar till kommunens skatteunderlag med ungefär 400 miljarder kronor per år.

Själv har jag bott i Sklörbacken sedan slutet av 1980-talet, och jag har aldrig satt min fot i operahuset. Inte för att jag har något emot opera, tvärtom, det är nog min favoritgenre inom musiken. Jag lyssnar dagligen på operamusik i min påkostade stereoanläggning. Det har helt enkelt aldrig blivit av att jag har besökt operahuset.

Det bor sju personer i Sklörbacken, åtta om man räknar mig, och alla är konstnärer. Var och en av oss har också ett galleri som representerar oss, och mitt i byn har man nyligen uppfört ett konstmuseum som har ambitionen att täcka in hela konsthistorien, från grottkonst till samtida relationella performanceverk där konstnären springer omkring naken i museet med en jättelik brinnande sax i ena näven och en mobiltelefon i den andra, ur vilken strömmar en iscensättning av en ilsken utskällning som konstnären fick av en lärare 2004. Till exempel. I dagsläget består museets samlingar enbart av det sistnämnda performanceverket.

Sklörbackens bibliotek är nedsprängt i urberget, 2000 meter under marken. Biblioteket har två ingångar, en från älvstranden, som tar besökaren på ett rullband som går i serpentinform ner genom berget i totalt mörker. Den andra ingången är en hiss som står på en hemlig plats, maskerad till det klassiska byggnadsverket Myggjagarnas klubbhytt (se bild). Bibliotekets böcker förvaras på en enda, tjugo km lång hylla som löper längs bergrummets vägg. Böckerna kan lånas hem, men lånetiden är femton minuter, räknat från den stund man vidrör boken. Alla böcker i biblioteket har mycket låg litterär halt. Sklörbackens bibliotek är inte ett filialbibliotek till Kalix kommunbibliotek. Där låtsas man aldrig ens ha hört talas om Sklörbackens bibliotek. Men på fikarasterna pratas det visst inte om annat, ryktas det. Jag har aldrig besökt något bibliotek.

Myggjagarnas klubbhytt

Sklörbackens mest kända rockband heter The Rolling Stones. De har spelat tillsammans sedan 1920-talet och har gjort en lång rad skivinspelningar. Många av dem är nationalsånger i olika länder. I Sverige, till exempel. De uppträder aldrig i Sklörbacken, och har aldrig uppträtt i Sklörbacken. Man kan inte bli profet i sin egen hemby. Men alla medlemmar har vuxit upp i byn, och de bor fortfarande där när de inte är ute på världsturné. Jag var medlem av bandet under en kort period i början av 1980-talet, medan jag fortfarande bodde i Stenbäcken, men fick sluta eftersom det blev för långt att pendla till replokalen i Sklörbacken. Jag spelade sångare.

De flesta som bor i Sklörbacken är publicerade författare. När Sklörbacken grundades för 600 år sedan var det ett krav för att man skulle få flytta dit att man hade skrivit en bok som en annan människa läst av egen fri vilja. Den traditionen har fortsatt in i modern tid, och varje år producerar de sju medlemmarna av byns författarkollektiv i genomsnitt 30 böcker. Den enda av dagens invånare i Sklörbacken som inte har publicerat någon bok är jag. Därför brukar jag inte räkna mig till invånarna.

Körsång är - liksom skoteråkning - förbjudet i Sklörbacken.

Mitt närområde

Svar på frågan "Varför bor jag här?" (om någon undrar, till exempel Aftonbladet).

"Från min dörr leder en stig. Jag gissar att den en gång trampades upp av myror, och fortfarande är den nog mest deras. Det är ingen människostig, så jag brukar gå bredvid, i blåbärsriset. Om jag ville skulle jag förstås kunna gå på myrstigen. De har ingenting emot att människor använder den. Tvärtom, de vill att människor ska trampa där så att inte hela ansvaret för underhållet ska vila på dem.

Bäcken hörs alltid från mitt hus, även på insidan, men den syns inte. Den är dold av vegetation, och bäckens lopp befinner sig flera meter under markplanet. Den är ju som alla vet till stora delar egentligen ett grävt dike, och just där jag bor är det väldigt uppenbart att bäcken fångats in och tämjts av människor. Denna vetskap ger mig en känsla av överlägsenhet gentemot bäcken: mina artfränder har skapat den. Men ljudet som bäcken gör kommer att ta knäcken på mig till slut.

Ungefär fyrahundra meter från min stuga ligger närmaste busshållplats. Jag har dock aldrig sett någon buss stanna där, eller ens passera förbi. Ännu närmare ligger också en tunnelbanestation. Den är naturligtvis övergiven. Den togs egentligen aldrig i bruk. När tunnelbanesystemet i Kalix kommun planerades på 1960-talet sågs Sklörbacken som ett självklart stopp, men allteftersom arbetet fortskred förpassades det mer och mer till periferin, till förmån för mer befolkningstäta delar av kommunen. Sju personer ansågs som otillräckligt underlag för en station. Men de hann bygga klart den, med spärrar, konstnärlig utsmyckning och fotoautomat, och enligt mina små (till växten) kusiner går rälsen hela vägen till stationen Harstigen i Djuptjärn på den grå linjen. Nu ligger i stället de närmaste tunnelbanestationerna i Gammelgården (Beige linje) och Kälsjärv (Oxblodsfärgade linjen). Det är förstås fullkomligt orimligt för oss som bor här (sju personer, som sagt, eller åtta med mig), men det är pengarna som styr i den här världen.

Ibland kan jag se ett berg torna upp sig alldeles utanför min tomtgräns. Det är Fransberget, nästan varje gång. Fransberget är ett oroligt berg, och det står sällan på sin plats, men när det står där så kastar det en lång och isande kall skugga över min bostad. Ibland tror jag att Fransberget förebådar döden, eller kanske är det Fransberget som är döden? Fransberget kanske är dödens ombud inom Kalix kommun, och varje gång någon ska till att dö lämnar Fransberget sin plats och hastar iväg för att ombesörja allt? Det är min teori.”

Det är därför jag bor kvar här i Sklörbacken.

Anteckningar om mina ägodelar

BÖCKER

Mitt hus är fullt av böcker. Jag har så många böcker att jag måste ordna dem alfabetiskt för att hitta dem. Alltså alfabetiskt efter det första ordet i det första kapitlet. Jag räknar inte förord, rubriker eller de korta citat som ofta befläckar de inledande sidorna på sämre böcker. Vissa andra företeelser hoppar jag också över: bestämd artikel (obestämd går bra, det är mer sällsynt), interjektioner och repliker räknas inte (sådan sidor river jag ut direkt), och slutligen: inledningar där författaren använt sig av det tröttsamma berättargreppet  in medias res räknas inte alls; i sådana fall räknar jag det första ordet i den första mening där författaren tydligt redogör för sammanhanget i mer handfasta ordalag, alltså det som kändisbloggare, dokusåpastjärnor och litteraturvetare brukar benämna exposition.

Böcker som saknar denna typ av handfast redogörande meningar (platser, namn, tid osv.) brukar jag inte ställa i bokhyllan. De böckerna förstör jag.

BORDSSILVER

Jag förstår mig inte helt på skillnaden mellan skedar och knivar. Gafflar å sin sida är ju lätta att särskilja med sina långa utstickande pinnar som man trär upp riskornen på, men knivar och skedar ser ut som samma sak för mig. Särskilt betraktade från sidan, i motljus. Båda består liksom av ett handtag med en plåtbit i änden som man kan skyffla omkring maten på tallriken med.

Några av dem är plattare och kanske lite vassare, och några av dem är lite böjda, eller kanske skålade. Jag har inte riktigt klart för mig vad ändamålet med denna skålning är. Kanske är det en slumpartad variation i tillverkningsprocessen? Jag tror inte att jag äger några skedar, men jag kan inte vara helt säker.

SKOR

Det är väldigt komplicerat och tråkigt att göra skor, men alla som har fötter måste någon gång tillverka skor.

Jag bestämde mig alltså en dag för att tillverka ett par. Men vilka material använder man för att göra skor? Det var länge ett mysterium för mig. Jag gjorde därför lite studier i en skoaffär i centrala Kalix, och väl på plats kunde jag konstatera att de skor som där försäljs ofta är gjorda i ett mjukt material som inte verkar vara vävt, utan mer har karaktären av en vätska som antar fast form vid rumstemperatur och verkar forma sig naturligt efter människans fot. Jag har letat detta material i naturen, och det närmaste jag kommit är bäver. Om man dödar en bäver och klär av den dess bäverkappa kan man - efter att först ha tillrett (viktigt) och sedan ätit innehållet - utsätta nämnda kappa för en rad behandlingar som resulterar i någonting som kommer mycket nära några av de skor som säljs på Oscaria på Köpmannagatan i Kalix (och kanske bara där), i storlek 44 ½ .

Tyvärr hittade jag bara en bäver, och jag har fler fötter än så.

BASTUBOR

De flesta människor äger nog inte särskilt många bastubor. Själv har jag en handfull, kanske bara två. Det är ju annars ett väldigt användbart verktyg, särskilt om man ska göra musik.

Vad skulle man göra musik med om man inte hade en bastuba? Som alla vet är musik en konstform där man med hjälp av en bastuba utstöter en serie ljud av olika intensitet och frekvens enligt ett på förhand definierat mönster. Många människor som spelar bastuba på samma gång kallas för en orkester. En bastuba kan se ut på många sätt. Mina bastubor har sex strängar, pedaler av trä, en uppsättning pipor som aktiveras genom pneumatisk traktur, samt en stam bestående av ett solitt block av bergskristall som sätts i vibration varje gång man slår med en gummiklädd klubba på ett skinn uppspänt på en stor träcylinder. När jag inte spelar på dem förvarar jag bastuborna i en liten låda i en sekretär i köket, precis som alla andra människor.