Svar på frågan "Varför bor jag här?" (om någon undrar, till exempel Aftonbladet).
"Från min dörr leder en stig. Jag gissar att den en gång trampades upp av myror, och fortfarande är den nog mest deras. Det är ingen människostig, så jag brukar gå bredvid, i blåbärsriset. Om jag ville skulle jag förstås kunna gå på myrstigen. De har ingenting emot att människor använder den. Tvärtom, de vill att människor ska trampa där så att inte hela ansvaret för underhållet ska vila på dem.
Bäcken hörs alltid från mitt hus, även på insidan, men den syns inte. Den är dold av vegetation, och bäckens lopp befinner sig flera meter under markplanet. Den är ju som alla vet till stora delar egentligen ett grävt dike, och just där jag bor är det väldigt uppenbart att bäcken fångats in och tämjts av människor. Denna vetskap ger mig en känsla av överlägsenhet gentemot bäcken: mina artfränder har skapat den. Men ljudet som bäcken gör kommer att ta knäcken på mig till slut.
Ungefär fyrahundra meter från min stuga ligger närmaste busshållplats. Jag har dock aldrig sett någon buss stanna där, eller ens passera förbi. Ännu närmare ligger också en tunnelbanestation. Den är naturligtvis övergiven. Den togs egentligen aldrig i bruk. När tunnelbanesystemet i Kalix kommun planerades på 1960-talet sågs Sklörbacken som ett självklart stopp, men allteftersom arbetet fortskred förpassades det mer och mer till periferin, till förmån för mer befolkningstäta delar av kommunen. Sju personer ansågs som otillräckligt underlag för en station. Men de hann bygga klart den, med spärrar, konstnärlig utsmyckning och fotoautomat, och enligt mina små (till växten) kusiner går rälsen hela vägen till stationen Harstigen i Djuptjärn på den grå linjen. Nu ligger i stället de närmaste tunnelbanestationerna i Gammelgården (Beige linje) och Kälsjärv (Oxblodsfärgade linjen). Det är förstås fullkomligt orimligt för oss som bor här (sju personer, som sagt, eller åtta med mig), men det är pengarna som styr i den här världen.
Ibland kan jag se ett berg torna upp sig alldeles utanför min tomtgräns. Det är Fransberget, nästan varje gång. Fransberget är ett oroligt berg, och det står sällan på sin plats, men när det står där så kastar det en lång och isande kall skugga över min bostad. Ibland tror jag att Fransberget förebådar döden, eller kanske är det Fransberget som är döden? Fransberget kanske är dödens ombud inom Kalix kommun, och varje gång någon ska till att dö lämnar Fransberget sin plats och hastar iväg för att ombesörja allt? Det är min teori.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar