Kulturutbudet i Sklörbacken

Operahuset i Sklörbacken har som bekant specialiserat sig på en enda uppsättning, Flasabäcken (en opera) av Bo Humla, som man spelat tre gånger i veckan sedan 1983, alltid inför fulla hus. Operahuset är kommunens största byggnad och rymmer en publik på 180 000 personer. Operan chartrar flygplan från hundratals städer världen runt för att frakta publiken till varje föreställning. Operan är en formidabel publikmässig succé, och har fått lysande recensioner i alla tidningar i varje stad i hela världen. Den bidrar till kommunens skatteunderlag med ungefär 400 miljarder kronor per år.

Själv har jag bott i Sklörbacken sedan slutet av 1980-talet, och jag har aldrig satt min fot i operahuset. Inte för att jag har något emot opera, tvärtom, det är nog min favoritgenre inom musiken. Jag lyssnar dagligen på operamusik i min påkostade stereoanläggning. Det har helt enkelt aldrig blivit av att jag har besökt operahuset.

Det bor sju personer i Sklörbacken, åtta om man räknar mig, och alla är konstnärer. Var och en av oss har också ett galleri som representerar oss, och mitt i byn har man nyligen uppfört ett konstmuseum som har ambitionen att täcka in hela konsthistorien, från grottkonst till samtida relationella performanceverk där konstnären springer omkring naken i museet med en jättelik brinnande sax i ena näven och en mobiltelefon i den andra, ur vilken strömmar en iscensättning av en ilsken utskällning som konstnären fick av en lärare 2004. Till exempel. I dagsläget består museets samlingar enbart av det sistnämnda performanceverket.

Sklörbackens bibliotek är nedsprängt i urberget, 2000 meter under marken. Biblioteket har två ingångar, en från älvstranden, som tar besökaren på ett rullband som går i serpentinform ner genom berget i totalt mörker. Den andra ingången är en hiss som står på en hemlig plats, maskerad till det klassiska byggnadsverket Myggjagarnas klubbhytt (se bild). Bibliotekets böcker förvaras på en enda, tjugo km lång hylla som löper längs bergrummets vägg. Böckerna kan lånas hem, men lånetiden är femton minuter, räknat från den stund man vidrör boken. Alla böcker i biblioteket har mycket låg litterär halt. Sklörbackens bibliotek är inte ett filialbibliotek till Kalix kommunbibliotek. Där låtsas man aldrig ens ha hört talas om Sklörbackens bibliotek. Men på fikarasterna pratas det visst inte om annat, ryktas det. Jag har aldrig besökt något bibliotek.

Myggjagarnas klubbhytt

Sklörbackens mest kända rockband heter The Rolling Stones. De har spelat tillsammans sedan 1920-talet och har gjort en lång rad skivinspelningar. Många av dem är nationalsånger i olika länder. I Sverige, till exempel. De uppträder aldrig i Sklörbacken, och har aldrig uppträtt i Sklörbacken. Man kan inte bli profet i sin egen hemby. Men alla medlemmar har vuxit upp i byn, och de bor fortfarande där när de inte är ute på världsturné. Jag var medlem av bandet under en kort period i början av 1980-talet, medan jag fortfarande bodde i Stenbäcken, men fick sluta eftersom det blev för långt att pendla till replokalen i Sklörbacken. Jag spelade sångare.

De flesta som bor i Sklörbacken är publicerade författare. När Sklörbacken grundades för 600 år sedan var det ett krav för att man skulle få flytta dit att man hade skrivit en bok som en annan människa läst av egen fri vilja. Den traditionen har fortsatt in i modern tid, och varje år producerar de sju medlemmarna av byns författarkollektiv i genomsnitt 30 böcker. Den enda av dagens invånare i Sklörbacken som inte har publicerat någon bok är jag. Därför brukar jag inte räkna mig till invånarna.

Körsång är - liksom skoteråkning - förbjudet i Sklörbacken.