När man ser mig på avstånd liknar jag ofta någon annan, men jag skiljer mig från den personen genom mina unika särdrag. De är subtila, men kommer man riktigt nära kan man se att vi skiljer oss åt på en mängd punkter. Kanske inte direkt utseendemässigt, men i vår attityd. Andra människor är mer misstänksamma och frågvisa. “Vad gör du här?” kan de fråga. Det skulle aldrig falla mig in att fråga någon vad de gör här. “Varför har du inga kläder på dig en sådan här dag, mitt i smällkalla vintern?” brukar de också fråga, eller “Varför har du en tjock, stinkande vargskinnspäls på dig idag på sommarens hetaste dag?”. Sådana frågor utmärker andra människor, och i negativ mening, mig. Jag ställer dem inte.
Utseendemässigt skulle jag tro att jag trots allt skiljer mig en del från mängden. Alla andra människor ser ungefär likadana ut. Jag inbillar mig att jag måste avvika på en del punkter. Andra människor har alla ungefär samma mängd lemmar, huvuden osv. De är också uppskattningsvis lika långa, mellan 1½ och 2 meter. Jag tror att jag särskiljer mig här. Helt säker kan jag inte vara eftersom jag inte äger någon spegel, och det finns inget sätt att räkna sina egna lemmar utan att blanda ihop dem med lemmarna man använder för att räkna de andra lemmarna.
Mitt namn är mycket ovanligt. Jag har aldrig träffat på någon med mitt namn. Jag har aldrig heller sett mitt namn skrivet. Det går kanske inte att skriva? När jag lärde mig läsa och skriva försökte jag att skriva mitt namn, men det såg påhittat ut. Först skrattade jag åt det. Sedan insåg jag att det var mig själv jag skrattade åt. Då skrattade jag igen.
Det händer ofta att folk ser mig på avstånd, hälsar och kommer närmare, för att sedan inse att de misstagit sig. Då har de förväxlat mig med någon annan. Jag byter alltså identitet med andra människor hela tiden under korta stunder. Det kan kanske också vara ett särdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar