Veckans yrke, del 46: Boxare

Stellan Mård

Boxare

För att tjäna mitt uppehälle arbetar jag med IT, eller "data" som folk utanför branschen brukar säga. Men när någon frågar om mitt yrke säger jag alltid boxare. Jag har tränat på en boxningsklubb i nästan två år. Hopprep, päronboll, skuggboxning osv. Jag har även tittat på när andra i klubben boxar på varandra uppe i ringen, men själv håller jag mig till det enkla och beprövade. Jag gillar inte våld, så jag vill inte att någon ska slå på mig. Det händer att päronbollen slår tillbaka och jag får en oväntad snyting, och inte så sällan är skuggan snabbare och får in en fullträff innan man anar att slaget är på väg. Men de slagen resulterar ju inte så ofta i blåtiror och blodvite, bara förnedring och självförebråelser. Sådant är bra för den personliga utvecklingen. De andras skratt och förminskande ord går rakt in i själen, men de dödar inte. De gör mig starkare. 

När jag sitter på mitt jobb och gör datagrejer tänker jag ibland på alla gånger jag slagits till marken av min egen skugga. Mitt arbete är komplext och kräver koncentration, och det blir bara svårare att sköta för varje knockout. Redan från början har jag aldrig riktigt förstått vad det är jag förväntas göra vid datorterminalen, och när jag börjar tänka på boxning händer det att jag knappar in saker i datorn som påkallar min arbetsledares uppmärksamhet på ett negativt sätt. Aldrig på ett positivt sätt. Hans frågor och anklagelser går rakt in i själen, men de dödar inte. De gör mig starkare.

Veckans yrke, del 45: Konstkritiker

Magnus Ruskprick-Olzon

Konstkritiker

Många har ställt sig frågan Vad är konst? Jag tycker att man ofta har anledning att i stället fråga Vad är inte konst? Det frågar i alla fall jag mig när jag går på utställningar. Särskilt när det är en konstnär vars verk jag inte är närmare bekant med sedan tidigare. Konstutställningar kan vara bedrägliga. Om man inte är uppmärksam kan man luras att tro att diverse inredningsdetaljer eller ovanligt färgstarka besökare är en del av utställningen. 

Jag har utarbetat en lathund för eget bruk som jag alltid har i bakhuvudet när jag går på vernissage. Den består av ett antal frågor som jag ställer mig själv om allt och alla som jag stöter på i utställningsrummet. Jag tror att det finns andra konstkritiker som kan ha nytta av min sammanställning, så jag delar gärna med mig. 

1. Är det någon annan i lokalen som tittar på föremålet/personen? (Kanske den viktigaste frågan)

2. Liknar föremålet andra föremål i rummet på ett konceptuellt och/eller estetiskt plan? Ett rent hypotetiskt exempel: om du misstänker att det lika gärna kan vara en vanlig papperskorg - ställ dig frågan om det finns andra objekt i rummet som skulle kunna förväxlas med en papperskorg.

3. Finns det en skylt i närheten av föremålet som inte omedelbart kan avfärdas som praktisk information av typen "Rökning förbjuden" eller "Avfall"? Ett säkert kort är om det står "Utan titel" på skylten. Då kan du skriva i princip vad som helst om verket, bara du inte uttrycker något konkret eller otvetydigt.

4. Försök identifiera konstnären. Om hon eller han pratar om ett föremål, kanske pekar och gestikulerar mot det, är det med största sannolikhet ett konstverk. En fara med denna metod är att man kan missta sig på vem som är konstnär. Det har till exempel helt säkert hänt många utställningsbesökare - inte bara undertecknad - att de ställt sig att beundra en papperskorg bara för att en museianställd har hänvisat till den när någon velat slänga ett kolapapper. Konstnärer bär inte uniform.*

5. Håll dig helst i stillhet så länge som möjlighet. Iaktta, och kommentera konstverken bara när du blir tillfrågad. Om "verket" på något sätt liknar en papperskorg - uttryck dig korthugget, helst genom att använda små icke-verbala ljud eller svårtolkade gester.

6. När du recenserar, var allmängiltig och undvik detaljerade beskrivningar av verken. Beskriv gärna lokalen, men inte alltför detaljerat. Om du råkat hamna på helt fel ställe kan det bli olyckliga efterverkningar, som till exempel när jag en gång skrev en recension av en spännande och tankeväckande konstutställning, då jag senare fick veta att jag i själva verket hade befunnit mig på en kurs för övertaliga bankanställda under omskolning. Den person som jag tagit för konstnären visade sig vara en arbetslös räknefarbror som redovisade en skoluppgift med stöd av PowerPoint. Jag tycker mig också minnas någonting om en papperskorg från samma tillfälle.

Det heter kritik, men jag brukar inte uttrycka några kritiska åsikter eller komma med negativa värdeomdömen i mina recensioner. Inga positiva heller för den delen. Konst kan i allmänhet med fördel beskrivas i neutrala ordalag, och varje läsare kommer alltid att tolka in sina egna åsikter i beskrivningen. Egentligen kan man inte säga någonting vettigt om konst överhuvudtaget. 

*Utom när de bär uniform

Veckans yrke, Del 44: Sotare

Emma-Lisa Kerrang

Sotare

Man kan inte utbilda sig till sotare. Det är någonting man är. Alla sotare kommer från en och samma släkt som stammar från en liten by i Transkarpatien. När vi uppnår arbetsför ålder ger vi oss iväg på vandring till det land och den plats som vi utbildats i att arbeta på från späd ålder. Medan jämnåriga barn i andra transkarpatiska byar kanske lär sig sitt modersmål, vare sig det är rusinska, ukrainska, ungerska eller något annat språk som talas i området, skolas vi från första början i det språk som vi måste behärska som yrkesarbetande sotare. I mitt fall blev det svenska med norrländsk dialektal färgning, samt förstås knoparmoj. 

I min utbildning har jag lärt mig allt om det svenska samhället, lagstiftning, historia, populärkultur, seder och bruk, sociala koder och umgängeskonventioner. Däremot stod inte sotarprofessionens kompetenser på schemat. Det förutsätts att sådan kunskap redan finns inbäddad i vår arvsmassa. 

I mitt fall var det inte riktigt så, utan jag har fått lära mig på jobbet. Ibland har det blivit fel. Tak har tagit skada. Hus fattade eld. Min arm fastnade upprepade gånger i diverse rökkanaler och jag fick ofta hjälpas loss av räddningstjänsten. En gång rispade jag huden på en s.k. "krejs" och fick uppsöka vårdcentralen. Jag mötte många motgångar, men jag kunde ändå fortsätta arbeta som sotare och anlitas av både företag och privatpersoner. Långsamt kunde jag förkovra mig i arbetet och fakturera med allt större marginaler. Det fanns ingen annan sotare i samhället. Man kan inte utbilda sig till sotare. Sotare är någonting man är.

Veckans yrke, Del 43: Präst

Korak Vessla

Präst

Många tror att vi präster bara arbetar när vi står i predikstolen, och att vi är fria att tillbringa resten av tiden lite som vi vill - i bästa fall med att tänka på Jesus, men kanske lika gärna med att läsa serietidningar och äta snask. Det är riktigt att vår viktigaste arbetsuppgift är tjänstgöringen i kyrkorummet, då vi förvandlar oss själva till språkrör för GUD och skapar en direktlänk mellan församlingen och DET EVIGA. För att kunna göra det måste man ha rätt examen, och inte minst den välsignelse som kommer av prästvigningen. Det håller vi hårt på inom Svenska kyrkan. Amatörpräster och predikande dilettanter göre sig icke besvär! Jag kan visa upp mitt examensbevis när någon frågar om det. Kanske inte på en gång, det ligger väl i en låda någonstans, men jag har verkligen den erforderliga mängden högskolepoäng för att kalla mig präst, och det räcker att se på mina kläder för att förstå att jag är en riktig präst och inte en bedragare som har klätt ut sig för att framstå som mer intressant och attraktiv för det motsatta könet eller för den delen individer av det kön som jag själv tillhör - jag har inga fördomar!

Vi ägnar oss förstås också åt själavård. Alla människor har en odödlig själ, och vår uppgift är att vårda dessa själar och förbereda dem för evigheten. Visst bryr vi oss om våra medmänniskor, men i än högre grad deras själar. Din kropp, dina organ, idéer och tankar och din personlighet är jordiska ting som upphör när du dör, men själen är någonting för sig som lever vidare in i nästa existens. Ingen vet dock riktigt vad själen är, och det tycker jag är intressant.

Du märker att jag pratar mycket om evigheten, och det är ingen slump. Det är mitt största intresse. Min församling är liten, förlagd i en avlägsen obygd, kyrkobyggnaden modern och tråkig, och mitt umgänge utanför yrkesutövningen begränsat. Kort sagt: om jag inte får ett evigt liv tillsammans med Jesus efter allt detta har jag förslösat min korta tid på jorden. Tanken på evigheten är trösterik, men ibland märker jag att den framstår som mer avlägsen och overklig ju mer jag funderar på den. Därför är det skönt att vi också har möten, eller arbetsplatsträffar som vi kallar dem, och tillhörande fika. När jag håller en skiva av en vetelängd i min hand, eller kanske en småkaka, upphör tankarna på evigheten och jag kan vara fullkomligt närvarande i nuet. När kaffet sedan förenas med fikabrödet i munnen upplever jag helt och hållet det transformativa mirakel som nattvarden försöker efterlikna, då brödet framkallar visioner av Frälsarens närvaro och kaffet sjuder av gudomlig livskraft. När jag smakade toscakaka för första gången bestämde jag mig i samma stund för att bli präst.

Veckans yrke, Del 42: Arkitekt

Teodor och Tora Romb

Arkitekter

Vi växte upp i en arkitektritad villa i området Ljungheden, där samhällets rikaste och mest sofistikerade invånare bodde. Huset var mycket smakfullt inrett av vår mor som själv var arkitekt, och den underbara trädgården hölls vid liv av far, som var Formel 1-förare men också mycket intresserad av trädgårdsskötsel. 

När vi skulle flytta hemifrån insåg vi att det inte fanns några andra hus i samhället som motsvarade den konstnärliga och hantverksmässiga nivå som vi vant oss vid sedan barnsben. Vi insåg att vi måste utbilda oss till arkitekter och själva rita våra framtida hem. Det var så det började.

Vi är alltså syskon. Tora är storasyster och Teodor är ett år yngre. Hon är VD och konstnärlig ledare för vårt gemensamma företag. Jag, Teodor, ritar och planerar huvudsakligen våtutrymmen och kök, men vi arbetar alltid tillsammans. Jag ritade till exempel det nya badhuset eftersom det i princip är ett enda stort våtutrymme, men Tora formgav den prisbelönta fasaden* och det likaledes prisbelönta taket.** Allting som Tora gör brukar belönas med pris av något slag. 

För att bli en framstående arkitekt behöver man i första hand förmågan att för sin inre blick visualisera det som ännu inte finns på en plats. När det kommunala Rymdkontoret skulle byggas tog hon sig an projektet med stor iver. Hon skissade fram hundratals förslag, det ena mer äventyrligt och visionärt än det andra. Beställarna föll för en idé som var ganska visionär, men kanske inte fullt så visionär som de mest extrema skisserna. Som bekant blev det en hundra våningar hög cirkulär byggnad runt en stor innergård där man kan ställa raketer, månmobiler och andra fordon. Rymdkontoret har åtta anställda, så de har bara tagit en mindre del av byggnaden i bruk, men i övrigt är de mycket nöjda med lokalerna. Byggnaden belönades med priset "Årets rymdbyggnad 2021", ett pris instiftat av Tora Rombs stiftelse för försköning av rymden.

Vi tycker att det är viktigt att omge oss med vackra ting. Alla människor borde försöka omge sig med vackra ting. Exempel på vackra ting är den här servisen som vi dricker vårt te ur, eller de tavlor som hänger på väggarna, bilarna som står i våra garage, våra segelbåtar, fritidshus och privata spa-anläggningar, samt inte minst huset vi bor i, som numera upptar hela det område som kallades Ljungheden när vi växte upp. Nu heter det Rombheden. Det är också en mycket vacker plats, eller var. Nu står det ju ett hus där, men platsens storslagna skönhet lever på något sätt kvar i husets monumentala plåt- och betongfasader. Huset måste vara stort av medicinska skäl. Tora och jag kan inte längre vistas i varandras sällskap. Allergi! 

* "Stora fasadpriset", som delas ut av Tora Rombs stiftelse för snygga fönster och fasader

** Priset "Enastående tak 2015", som instiftas av Tora Dahls takstiftelse 

Veckans yrke, Del 41: Elektriker

Birger Mosel

Elektriker

Du har med största sannolikhet stött på elektricitet i ditt liv. Många av de saker och företeelser som du tar för givet och som du använder för din överlevnad eller förströelse drivs av elektricitet. Utan elektricitet skulle vårt liva vara torftigt, barbariskt. Jag arbetar med elektricitet.

Elektricitet är ett mystisk väsen som lever i någonting som vi elektriker kallar ledningar. De genomkorsar landskapet. Ibland stöter du på dem under jorden, men lika ofta klättrar de i stora ställningar av stål. Elektriciteten åker hela tiden rastlöst runt, runt i sina ledningar och söker arbete. Där erfar den ofta frustration och en känsla av instängdhet. När den till slut får kontakt med en apparat som vill röra på sig, skapa värme eller kyla, lysa upp eller framkalla ljud eller andra vibrationer, så känner elektriciteten lättnad. Den har hittat hem efter kanske år av letande. Äntligen får den göra nytta.

Det är så jag tänker på elektriciteten. I mitt arbete måste jag dock förhålla mig mer neutralt till detta väsen. Elektriciteten går att beskriva med matematiska formler, och vi människor kan inbilla oss att vi framställer "elektricitet" med hjälp av olika fantasifulla anläggningar. Sanningen är att elektriciteten finns där vare sig vi vill eller ej. Vi kan inte tämja den eller råda över dess existens. När vi låtsas att det är vi själva som har framställt den skänker det oss en bedräglig känsla av kontroll och makt, men i själva verket lever vi i en värld vars livskraft är elektriciteten, och vi är dess slavar.

 

Veckans yrke, Del 40: Ekonom

Eva Fräkenstam

Ekonom

Ekonomi är ett ord som vi har lånat från grekiskan, ett språk som pratades i medelhavsområdet för flera miljoner år sedan. Det betyder "att hålla på med pengar och annat som liknar pengar, till exempel aktier, obligationer och bankväxlar". Jag blev intresserad av ekonomi i tonåren. När jag var mycket liten fick jag precis som alla barn veckopeng, som jag ofta använde till att köpa lördags-, tisdags- eller torsdagsgodis. På den tiden var jag inte mer intresserad av ekonomi än andra barn, alltså inte alls. När jag fyllde elva började mina föräldrar dela ut månadspeng, men fortfarande förstod jag inte riktigt tjusningen med det ekonomiska. Vid femton års ålder fick jag så min första kvartalspeng. Nu insåg jag att det skulle vara dumt att bara köpa godis för pengarna, och någonting hände när jag tänkt den tanken. De måste investeras! Jag började omedelbart att köpa värdepapper för mina vecko-, månads- och kvartalspengar, och snart hade jag bara ett intresse: att hänga på internet och se hur aktiekurser går upp och ner. Jag har funderat, och det kan nog jämföras med att följa sitt favoritlag i fotboll. Aktier är bara lite mer mystiska och oförutsägbara. Man förstår aldrig riktigt hur de fungerar. Fotbollsspelare tänker nog nästan bara på att försöka göra mål och undvika att släppa in motståndarnas mål. De skulle aldrig få för sig att göra motsatsen, att hjälpa motståndaren på traven och medvetet missa målet med sina egna skott. På samma sätt skulle man kanske kunna tro att aktier bara är intresserade av att oupphörligen stiga i värde, men i stället rör de sig upp och ner från dag till dag! Det är mycket intressant! 

Annat som ibland går upp och ibland ner är räntor och priset på bostäder. Vi ekonomer intresserar oss för allting som går upp och sedan ner omvartannat. Även i fotboll kan det förstås gå upp och ner. Då intresserar vi oss plötsligt för fotboll, och den grenen av ekonomi kallas stryktipset. Men ekonomi kan vara så mycket mer än det: vi har också upptäckt musiken, och då särskilt någonting som kallas Trackslistan. Där går de olika låtarna och sångarna upp och ner från vecka till vecka. När de går upp vet man att de tjänar mer pengar, och när de går ner sinar flödet. Det är mycket spännande att följa Trackslistan och höra om hur saker där går upp och sedan ner. 

Efter gymnasiet flyttade jag från mina föräldrars enplansvilla till en lägenhet i ett niovåningshus. Där finns förstås en hiss. Den är mycket intressant. Ibland kommer jag mig inte ens iväg till jobbet på morgonen då jag blir som förhäxad av hissens rörelser. Ibland åker jag i den själv och ibland står jag utanför och betraktar hur grannarna susar upp och ner genom huset. På jobbet betraktar jag alltid rörelserna upp och ner på en skärm eller utskrivna på ett papper, men i hissen kan man befinna sig mitt i rörelsen och uppleva den med hela kroppen. Mitt favorittillstånd är när man blundar och känner att hissen rör sig, men man vet inte säkert om den går uppåt eller neråt. Den dag jag blir ekonomiskt oberoende eller går i pension ska jag åka hiss dagarna i ända. Ekonomiskt oberoende innebär att man klarar sig oavsett om saker går uppåt eller neråt. Då kan man uppskatta båda rörelserna i lika grad.  

Veckans yrke, Del 39: Rymdpilot

Ulf Ormvråk-Uggla

Rymdpilot

Det kommunala rymdprogrammet inleddes som en arbetsmarknadsåtgärd under lågkonjunkturen på 1990-talet. Åtta unga män och kvinnor fick ALU-anställning vid det nybildade Rymdkontoret, som då sorterades under Kultur- och fritidskontoret. Numera är det en avknoppad verksamhet under Näringslivs- och propagandaministeriet och är delvis vinstdrivande. Tanken var att de åtta i gruppen skulle tränas till att bli astronauter, men de skulle samtidigt utveckla moderna och tillförlitliga raket- och navigationssystem, planera för specifika forskningsuppdrag i rymden och på främmande himlakroppar, samt fördjupa sig i filosofiska och etiska aspekter av hypotetiska kontakter med civilisationer och/eller andra livsformer av icke-jordiskt ursprung. En annan viktig uppgift var att formge och tillverka rymddräkter, och utforma ett grafiskt program för Rymdkontorets verksamhet. 

Min första uppgift blev att utforma logotypen som skulle sitta på rymddräkten, raketen och på landningsmodulens dörr. Kennet valde typsnitt och skapade mallar för brev och affischer, Måns Wachtmeister skapade en harmonisk färgskala för alla typer av trycksaker och Måns Kilmister valde papperskvalitéer för broschyrer och nyhetsbrev. Mona, Rebecka, Turid och Siv skötte det tekniska kring raketer och sådant. 

Det tar tid att genomföra rymdprojekt. Vi började arbeta på Rymdkontoret 1996, och först 2002 kunde vi genomföra vår första bemannade rymdfärd. Det var mest en test för att se om utrustningen fungerade och således inte så viktig, varför det föll på tjejerna i teamet att genomföra det hela. Det var en okomplicerad expedition där de rundade månen ett par gånger och sedan landade (lite snett) på avfyrningsrampen. Kvinnor är ju inte så vana att manövrera stora fordon, så med tanke på det gick det helt OK. Under några år följde fler rutinuppdrag där samma team byggde en permanent bas på månen och skickade flera sonder till andra planeter i solsystemet. Kring 2012 var jag klar med skisserna till min logotyp. De fick mycket beröm och efter min presentation var det många i teamet som började betrakta mig som en sorts inofficiell ledare för rymdprogrammet. Rent formellt är det förstås Rymdmajor Olsson (Mona) som är chef, men hon är så sällan nere på jorden så jag har gjort mitt bästa för att anta en ledarroll i hennes frånvaro. För övrigt tycker jag att det rimmar illa med hennes roll i en kommunal verksamhet att tillbringa en större del av sin tid i andra delar av solsystemet än inom kommungränserna. Visst har kolonierna på månen, Mars och Titan i viss mån bidragit till det ekonomiska välståndet i kommunen i form av de hundratals miljarder som genererats genom gruvdrift och turistresor, men verkligt ledarskap förutsätter också närvaro. Några av oss medarbetare har tröttnat på utvecklings- och lönesamtal över intergalaktisk Zoom-länk och skulle föredra att ha en mer lokal organisation. För övrigt kan man tycka att några av de manliga rymdpiloterna kunde erbjudas plats på åtminstone en turistresa till månen, men så fort jag tar upp den frågan får jag höra att det eventuellt kan komma på fråga den dag jag har levererat den färdiga logotypen. 

För att nå dit har jag nu tagit hjälp av de senaste högteknologiska verktygen, en s.k. "A.I." för att skapa en logotyp. Efter flera minuters enträget arbete lyckades jag till slut skapa och leverera den perfekta grafiska visualiseringen av vår organisations verksamhet. Min förhoppning är nu att få följa med på en resa till månen inom en inte alltför avlägsen framtid.  

Förslag till logotyp för Rymdkontoret

Veckans yrke, Del 38: Agitator

Sune Humlebi

Agitator

Mitt politiska uppvaknande sammanföll med mitt inträde i arbetslivet. Jag var 34 år gammal och tvingades mot min vilja att lämna mitt arbetsrum i föräldrarnas lägenhet för att söka egen försörjning. De skulle gå i pension och var fullkomligt besatta av pengar och tanken på att de inte skulle ha råd att bo kvar med mig som "icke-betalande" hyresgäst. På arbetsförmedlingen hade de inget som passade mig, men genom min fars kontakter fick jag plats som trainee på hans kompis företag. Den formella titeln var kanske "praktikant", antagligen bara för att fascistsvinen i ledningen föredrar det tyska språket framför engelska!

Efter en vecka på jobbet hade jag en klar bild av allt som var fel med det kapitalistiska samhälle vi lever i. Min chef var en maktfullkomlig psykopat, som alla chefer. Han bad mig vid upprepade tillfällen att anlända till jobbet tidigt på morgonen vid en viss tid, som om jag var en dresserad robot. Han hade ständigt åsikter om min klädsel och krävde att jag hade en "riktig" tröja på överkroppen när jag vistades i kundmottagningen. När jag vägrade det och dessutom stannade hemma i en vecka i protest mot hans övergrepp på mina mänskliga rättigheter, hotade han med att ge mig löneavdrag! Min pappa fick ringa och tala honom till rätta, och sedan dess behöver jag inte gå till jobbet alls. 

I ett idealiskt samhälle finns förstås inga chefer. Heller inga lagar eller förhållningsregler. Inga skolor som bara utbildar viljelösa slavar till kapitalismens papperskvarnar. Inga poliser, tandläkare, ordningsvakter på Gudruns Livs som spanar efter snattare, och inga banker som säger att man inte kan ta ut pengar när saldot står på minus. Inga saldon alls för övrigt. Behöver man pengar så får man det! De som inte behöver det får inga pengar. Kan det bli mer rättvist? 

Jag tänker inte rösta i valet. Förra valet hade jag planerat att rösta, men då måste man både stå i kö som en andra klassens medborgare, och visa legitimation! I det ideala samhället finns för övrigt inga politiker. Jag kan själv ställa upp och fatta de beslut som måste fattas, men ingen annan ska behöva ägna sig åt det. För att ingen ska inkräkta på mina mänskliga rättigheter kommer jag i så fall att behöva en vaktstyrka, kanske en liten armé. Polisen får vara kvar, men bara om den ställer upp på min radikala anarkistiska vision. När jag har blivit den främste bland likar kommer det inte att behövas några val längre. 

Men det första som måste hända är att mina föräldrar upphör med att kränka mig med sina evinnerliga dörrknackningar och frågor om huruvida jag har sökt jobb idag eller inte. Svaret är självklart NEJ, en anarkist söker inte jobb, en sann anarkist betraktar inte verkligheten utifrån sådant som kronor och ören, och skiljer inte mellan "arbete" och annan verksamhet. För övrigt anser jag att de som spelar spel på datorn borde respekteras mer, och deras "arbete" borde vara lika mycket värt som ett vanligt jobb. 

När jag inte spelar brukar jag hänga på olika anarkistiska forum, men mest för att få mina fördomar bekräftade. De flesta där är tråkiga normisar som sköter sina vanliga jobb, läser böcker och vill debattera och ifrågasätta så fort jag skriver ett inlägg. Det finns nästan inga sanna anarkister där ute, men när jag hittar inloggningen till min YouTube-kanal kommer jag att börja sprida mitt budskap till miljarder av människor med hjälp av videofilmer, och därefter kommer ingenting att vara sig likt. En fråga bara: kan man filma med den lilla kameran i datorn, eller måste man köpa en riktig kamera?

Veckans yrke, Del 37: Femstegshoppare

Snoddas Bernadotte

Femstegshoppare

Vem minns inte Mattias Sunneborn? Han dominerade fullständigt inom längdhopp i Sverige under 1990-talet, och blev min första idol. Som bekant blev han förste svensk över åtta meter och satte 1996 det mycket imponerande personliga rekordet 8,21 m. Jag började träna friidrott ungefär vid den tiden, och mitt huvudfokus låg förstås på längdhopp. Tyvärr passade grenen illa för mig. Ett enda långt steg ner i en sandgrop kändes inte tillräckligt. Jag fick varje gång behärska mig för att inte ta ett andra steg av bara farten. 

Men då fick jag nys om tresteg. Där fanns kanske grenen för mig? Inte bara ett extra steg, utan hela tre steg från plankan innan man landade i sanden. Jag blev klubbmästare, vann distriktsmästerskapet och noterade ett respektabelt personbästa på över 15 meter. Men längre nådde jag heller inte, varken i hopplängd eller tävlingsframgångar. Jag deltog aldrig i SM, Finnkampen eller några internationella tävlingar. Inte heller OS. Efter tio år som senior avslutade jag min elitsatsning, utbildade mig till mikrobiolog och bestämde mig för att gå vidare. 

Men hela tiden låg tankarna i bakhuvudet. Var gick det fel? Hur långt hade jag kunnat komma om jag fått ta ytterligare ett steg? Eller två? I hemlighet började jag besöka idrottsparken under sena kvällar för att testa min idé. Först lärde jag mig behärska fyrsteg, och efter ett år hoppade jag femsteg med bländande teknik. Som snart fyrtioåring såg jag ingen väg tillbaka till friidrottens finrum, utan jag sökta mig i stället till idrottens bakgård, där de undanskuffade och oönskade idrottsutövarna ägnade sig åt obskyra grenar som Kast med liten kvast, Kombinerat höjd- och längdhopp, 103 meter häck, Slägga med en riktig slägga i stället för en kula på änden av en kedja, samt inte minst Fyr- och femstegshopp. 

Vi var en liten skara som funnit varandra i denna säregna disciplin, den kanske ädlaste av friidrottsgrenar. Förutom jag var det Ingmar "Bergman" Bergman, en osannolikt lång före detta basketspelare som tappat bollsinnet och fortbildat sig till friidrottare, Torgeir Knut, innehavare av det inofficiella svenska rekordet i sjustegshopp som tvingats växla ned till fem steg på inrådan av sin läkare, samt Sibylla Kolmården, Sveriges enda kvinnliga femstegshoppare och regerande svensk mästare i grenen (damer och herrar tävlar - tyvärr - tillsammans i femstegshoppning).  

Trots ihärdiga påstötningar hos svenska friidrottsförbundet kommer nog femstegshopp inte att bli en erkänd friidrottsgren, men vi som ägnar oss åt sporten tar det med jämnmod. Vi lever för flykten, den rusiga luftfärden. 

När du som längdhoppare möter plankan och skjuter ifrån vet du att du sekunden senare obevekligen måste landa. Tänk då hur det skulle vara om du erbjöds ännu ett luftsprång, och strax därefter ännu ett! Du har nu genomfört ett trestegshopp. Men du är inte nöjd med det. Det är banalt. Många har erfarit trestegshoppningens särskilda rus, men du älskar alltför mycket känslan av att hänga i luften - förnimmelsen av det tid- och viktlösa tillstånd som nästan uppstår mellan nedslag och landning, och idag erbjuds du att fortsätta leva i den förnimmelsen i ytterligare ett steg. Du skjuter ifrån på nytt - och än en gång svävar du mellan mark och himmel, uppfylld av evigheten, tömd på medvetna tankar i ytterligare en uttänjd sekund, och i samma stund som foten möter kolstybben slås du av insikten att ytterligare ett steg återstår! Du vrider kroppen uppåt i en sista ansträngning, lyfter armarna mot molnen, klättrar än en gång upp i luftrummet i riktning mot Gud och änglarna, och när du känner doften av nykrattad sand under dig, fäller du ner landningsställen och viker ihop dig tills fingrarna når tåspetsarna, och plötsligt är det över. Du ser dig om och konstaterat att du färdats genom luften i mer än tjugo meter, med bara enstaka nedslag på vägen. Det är du och bröderna Wright, du och bröderna Montgolfier som har erfarit denna känsla av att vara pionjärer inom konsten att upphäva tyngdlagen. Varför vill inte alla människor hoppa femsteg?

Veckans yrke, Del 36: Kommunalråd

Eva Lundmark

Kommunalråd

Bakom de höga murar som omger kommunhuset reser sig den massiva, svarta byggnaden ur stenläggningen med en auktoritet och kraft som sägs avspegla personligheten och den personliga utstrålningen hos vårt kommunalråd Eva Lundmark. I en av de övre våningarna ryktas det att hon har sitt arbetsrum, men ingen vet med säkerhet. Många har sökt igenom de vindlande korridorerna, men det är mycket lätt att missa en dörr, en liten korridor här eller ett våningsplan där, och innan man vet ordet av står man ånyo under foajéns mäktiga valv och möter villrådig en vaktmästares nedlåtande blick. Många är det som ger upp här och vänder mot utgången. Men du vänder - dumdristigt nog- blicken mot trapphuset och gör ett nytt försök att nå kommunalrådets mytomspunna kontor.

Eva styr alla angelägenheter vi detaljerade men ofta kryptiska veckobrev som hon publicerar på kommunens Facebooksida. Ingenting undgår Evas vaksamma blick, och inga beslut tas utan att man först läser igenom sidans tidslinje på jakt efter vägledning. Hon rår över politiska beslut, ekonomiska överväganden, och privata angelägenheter såsom giftermål och middagsplanering. 

Hur ser Eva ut? Det vet ingen, och troligtvis är det förbjudet att ens ställa frågan. Hennes gamla klasskamrater och lärare från folkskolan kan inte längre dra sig till minnes hennes anletsdrag. Vi är inte ens säkra på att hon heter Eva. 

Det finns många myter och sägner om Eva Lundmark, men vem vet vilken grund de vilar på? Det finns bara en person som kan bekräfta eller avfärda de många anekdoter som nedtecknats av häradets skrivare och hävdatecknare och samlats i den omfattande volym som kommunbibliotekarien kallar "Lundmarksluntan", men föreställ dig att du hittar fram till hennes arbetsrum - hur kan du vara säker på att den paranta men egentligen ganska oansenliga kvinnan i övre medelåldern som du påträffar där verkligen är Eva? 

Det sägs att kommunalrådet ibland lämnar kommunhuset och vandrar gatorna som en vanlig medborgare. Det är säkert en illvillig lögn. 

Eva står för övrigt inte att finna idag heller. Du träder ut genom kommunhusets stentyngda portik med oförrättat ärende.

Veckans yrke, Del 35: Entreprenör

Morgan Krustadius

Entreprenör

Om man tänker efter låter ordet entreprenör främmande för svenska öron. Det är från början ett lånord från franskan, och betecknar en person som befinner sig i en position mellan potentiella köpare/beställare och producenter/utförare. Entreprenörens roll är att på en redan etablerad marknad skapa nya utrymmen, kanske genom att hitta nya sätt att nå köpare, kanske genom att tränga undan andra spelare på marknaden. En synonym för entreprenör var i äldre tider äventyrare. Det är så jag ser mig själv också. En risktagare. 

Jag kastar mig ständigt in i nya projekt som mina medhjälpare presenterar för mig. En stor hjälp på vägen har varit det kapital jag ärvde av min käre far, och jag ser det som min högsta plikt att använda det på ett framsynt och ansvarsfullt sätt. Ena dagen kanske jag investerar i ett nytt sätt att sälja kryptovaluta, men innan det har börjat generera vinst avvecklar jag det och kastar mig in i uppförandet av en rikstäckande kedja av padelhallar. När jag (och det svenska folket) tappar intresset för det vänder jag i stället min håg till skapandet av en ny bloggplattform för unga s.k. influerare. Efter att åtskilliga miljoner rullat i den riktningen stryper jag tillflödet. Ständigt nyfiken på nya möjligheter, nya risker!

Det var när min egen dotter vägrade skapa ett konto på den nya plattformen ("Bloggis") som jag fick nog av det projektet. Den unga generationens arrogans och benägenhet att ta saker för givet upphör aldrig att förvåna mig! Tror hon, min egen dotter, att pengar växer på träd? Nä du, Mongelica, de kommer från mig! Och kanske indirekt från min far. Eller, ja, allt kommer egentligen från min far, men det räcker inte för evigt utan någon måste göra jobbet med att skapa nytt kapital eftersom jag har bränt en stor del av arvet på diverse undermåliga projekt som jag lockats att investera i av opålitliga medarbetare och "vänner". Jag tycker att det är mer än rimligt att mina barn börjar dra sitt strå till stacken för att bidra till vår gemensamma förmögenhet! Kanske blogga lite, kanske lära sig spela professionell fotboll? 

Veckans yrke, Del 34: Lärare

Mandor Basun

Lärare

Tyska är det vackraste språket. Det är filosofins, konstens och poesins språk framför andra. Alla stora musiker och författare har verkat inom det tyska språkområdet och kommunicerat sina tankar på detta ädla tungomål. Jag försöker tillbringa mina semestrar i något tyskspråkigt land för att öva mig i språket. Det är en sak att kunna grammatiken och ordförrådet, men det är först när man vistas i landet och umgås med lokalbefolkningen som man känner att man lever i språket, att språket får blomma ut och uppfylla själen. 

Det började tidigt. Båda mina föräldrar var lärare i tyska, och det var ofta konversationsspråket i familjen vid frukost- och middagsbordet. Jag har alltid haft två språk inom mig - ett vardagligt, tarvligt språk som jag använder i möten med grannar och arbetskamrater, och ett upphöjt, poetiskt språk som råder mellan mina egna fyra väggar. Kanske inte för att tala i särskilt stor utsträckning, då jag lever ensam och mina föräldrar har klippt banden med alla sina sexton barn (och mina syskon vägrar yttra ett ord på tyska), och jag ännu inte hittat någon livskamrat som kan dela min passion för den tyska kulturen. 

Tyvärr var tjänsten som lärare i tyska redan tillsatt i min lokala skola, så jag undervisar sedan tjugofem år tillbaka i spanska. Ett mycket fattigt och okultiverat språk, som nästan helt saknar litteratur. Jag sköljer min stackars mun med akvavit efter varje lektion för att utplåna varje spår av de osköna språkljud som tungan tvingats forma.  

Veckans yrke, Del 33: IT-tekniker

Göta Faxén af Plommontorp

IT-tekniker

När jag började arbeta på banken 1924 fanns det ingenting som hette IT. Visst hade vi telegraf, telefon, film, grammofonen och annan informationsteknologi, men inga datorer. De dök upp långt senare, på 1960-talet. Det var till en början en ganska otymplig hantering där data lagrades på stora magnetband som skulle träs på, spolas fram och tillbaka och sedan lyftas tillbaka till förvaring. Då inmatning i elektronhjärnan skedde på tangentbord, föll det naturligt på oss kvinnor att sköta dessa maskiner, då vi äger en naturlig fallenhet för mekanisk data- och textinmatning. Jag var förste sekreterare, och som sådan blev det min uppgift att leda arbetet samt programmera nödvändig mjukvara för att hantera bankens dagliga drift. Efter en tid hörde huvudkontoret av sig, nyfikna på våra avancerade system, och strax infördes en stor digitalisering av hela bankkoncernens verksamhet, under min ledning. Det föll sig naturligt för mig som kvinna att leda detta stora projekt, då kvinnor genom alla tider tvingats vaka över många samtidiga processer, i köket, i barnkammaren och som arbetsledare för husfolket. 

För att samordna de olika processerna lät jag skapa ett rikstäckande nätverk för dataöverföring. Med tiden växte det, och nu kallas det internet. Jag tar inte ansvar för den mer sentida utvecklingen av detta. Min prioritet har alltid legat på banken och säkerställandet av dess drift. Jag har inte tid med frivoliteter, och använder inte alls de många tidsfördriv som internet erbjuder. Det som intresserar mig är i stället vad andra gör på nätet, och därför har jag utvecklat en stor mängd verktyg för övervakning och analys av datatrafik som gör att jag mycket lätt kan identifiera riskscenarier för banken långt innan några planer hunnit bli verklighet. Jag brukar inte blanda in polisen i de interventioner jag verkställer för att stävja brott riktade mot min arbetsgivare. Dels har ju för det mesta inga brott ännu ägt rum eftersom planerna ännu mest är vaga tanke- och handlingsmönster hos enskilda individer i samhället. Det faller sig naturligt för oss kvinnor att på det här sättet använda sig av instinktiva känslor och intuition för att dra långtgående slutsatser om våra medmänniskor, något som de mer regelstyrda männen i vår poliskår sällan har förståelse för. Omprogrammering av brottslingar betraktar jag som i praktiken verkningslöst, så jag använder uteslutande likvidering för att uppnå mina och min arbetsgivares högre mål: att rensa ut alla reella och potentiella hot mot bankens fortbestånd. 

Jag är mycket gammal. Min kropp lade av för länge sedan, men mitt medvetande lever kvar i en biologisk cyberhjärna som inkapslats i en ogenomtränglig stålkonstruktion på hjul, bestyckad med allehanda sensorer, armar med gripklor och en stor arsenal av vapen, allt i min arbetsgivares tjänst, alltså Nordiska Profitbanken AB. Det tjänar ingenting till att göra motstånd. 

Veckans yrke, Del 32: Rallyförare

Eulalia Wunderbaum

Rallyförare

Jag är en fridsam person, tålmodig och lågmäld, men när jag sätter mig i en bil vill jag att det ska gå undan. Så fort jag befinner mig i förarstolen genomgår jag en förändring, och då har jag bara ett enda mål: att ta mig fram så fort det bara går. Det gäller tyvärr även utanför rallybanan. Jag har dragit på mig åtskilliga fortkörningsböter, och även orsakat några olyckor med dödlig utgång. Några gångtrafikanter, två äkta män och alla mina barn har strukit med i omgångar. Själv brukar jag bära hjälm när jag kör bil, så jag har hittills klarat mig bra. 

Den första tävling jag deltog i var Åkbräkna öppna, en amatörtävling som jag kanske hade kunnat vinna med lite tur, och om jag inte hade kört ned i en sjö. Min första man var kartläsare, men inte särskilt bra på det. Jag hann dock gifta om mig i tid för nästa tävling och det blev vinst direkt. Samma år körde jag SM, så på den vägen är det. 

På den tiden var det Grupp B som gällde, kraftfulla muskelpaket som man fick brottas rejält med för att stanna kvar på vägen. Det var mycket lockande att sätta sig i ett sådant monster. Livsfarligt förstås, men det är ju själva poängen. Nuförtiden är det lite tamare, men många i min omgivning verkar tycka att det bara är positivt. Min man till exempel, nummer sju. Han tycker t o m att jag borde dra mig tillbaka och ta det lite lugnare. Tids nog blir det nog så, men jag känner att jag har åtskilliga år kvar i förarsätet. Jag är bara 74 år, och min läkare har ännu inte förbjudit mig att köra rally på elitnivå, även om han har hotat med det många gånger, snart sagt i samband med varenda operation. Han brukar skämta om att jag har bytt ut alla organ i kroppen utom hjärnan, men då överdriver han förstås. Såvitt jag vet är bukspottkörteln intakt. 

Veckans yrke, Del 31: Håltagare

Abraxas Johansson

Håltagare

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli håltagare. Det grundar sig i ett stort intresse för hål, och det intresset är inte primärt av sexuell natur, utan grundar sig i ett existentiellt behov av tomhet, utslocknande. Vi omges av så mycket materia i vår vardag, föremål och väggar i fasta material, som blockerar våra tankar, skapar beroende och tynger sinnet med dess ofrånkomlighet. Varje gång man lyckas göra ett hålrum i en fast struktur skapas en frizon, en liten reservoar av icke-existens i en annars solid och ogenomtränglig kropp. 

Så mycket av mänsklighetens strävanden går i motsatt riktning. Många verkar söka just fasthet, stadga och struktur. Jag antar att det är en fråga om personlighet. En del föredrar vaniljglass, andra vill att glassen ska smaka någonting. Många vill ha någonting beständigt att hålla fast vid, men jag eftersträvar tomhet och icke-materialitet. För att åstadkomma det använder jag olika typer av borrar och sågar med vars hjälp jag skapar hål i väggar och golv, ofta i samband med husbyggen eller renoveringar. 

Jag är medveten om det paradoxala i situationen: genom min insats bidrar jag till att ännu mer formlös materia stöps om till fasta strukturer. Nya hus, nya installationer, hårda ytor och brutna siktlinjer. Men när jag ser de hus jag varit med om att bygga vet jag att de är genomborrade, att där finns håligheter och mellanrum även på platser där inga installationer gjorts, men där jag ostört kunnat använda mina verktyg utan att någon sett. Den tanken skänker mig ro.

Veckans yrke, Del 30: Serietecknare

Putte Herzog

Serietecknare

Fortfarande är det många som ser ned på seriemediet och betraktar det som ett tidsfördriv för barn, sinnessvaga och icke-läskunniga. Dessutom verkar många betrakta serier som direkt skadliga för barn och andra lättpåverkade individer. Kanske fanns det visst fog för den synen för några decennier sedan, men nuförtiden är tecknade serier något av det mest sofistikerade och djupsinniga som en läsare kan utsätta sig för. Serieskapare är i allmänhet både högutbildade, intelligenta och romantiskt tilldragande.

Mina serier utspelar sig i en värld som påminner mycket om den riktiga, men en viktig skillnad är att det finns superhjältar där. Jag skriver och ritar mest om en hjälte som heter Specialmannen. Han ser ut som du och jag, men han har en superkraft som gör honom oövervinnerlig. Han är nämligen ganska stark. Inte superstark, men starkare än många i omgivningen, inklusive hans onde nemesis, den framgångsrike maskinoperatören. 

Specialmannen bär ibland en dräkt som gör honom lätt generad och känslig för kritik. Den är tillverkad av ett konstmaterial och är elastiskt till en viss del, men den sitter kanske lite för tajt på en del ställen. Sommartid är den svår att använda eftersom man lätt blir svettig i den, och på vintern måste man ha någonting utanpå. Men tidigt på hösten och särskilt på våren passar den riktigt bra att använda, men kanske inte på arbetet på postsorteringen. Det har påpekats många gånger. 

Specialmannen bekämpar inte brott, men han är på ordningsmaktens sida och brukar visa sitt stöd för polisen genom att hälsa glatt när han ser dem i tjänst. Han skriver också insändare där han pläderar för lag och ordning och mindre våld och brottslighet. På det sättet kan man beskriva honom som en sorts vardagshjälte. En vardagssuperhjälte.

Det första numret kommer ut någon gång nästa år. Tryckeriet krånglar. De tror inte att jag kan betala. Självklart kan jag det, särskilt när hela upplagan av tidningen är såld. Då kan jag betala både tryckeriet och alla andra fordringsägare, inklusive min bror, maskinoperatören. 

Var får jag allt ifrån? Det undrar jag själv ibland. Jag tänker mycket på jobbet. Det kan vara lite monotont att sortera post hela dagarna, och då drömmer jag mig ofta bort till en bättre värld, där de rättrådiga visas det erkännande de förtjänar och förtryckarna får sina rättmätiga straff. Snart planerar jag att skriva ned alla dessa historier och teckna figurer i små rutor där de säger allt som jag har tänkt ut. Det kan ju inte vara så svårt. Att rita fick man ju prova på i skolan.

Veckans yrke, Del 29: Skadedjursbekämpare

Zikadia Ström

Skadedjursbekämpare

Ibland skämtar folk med mig. Jag kan få samtal från någon som vill att jag ska avliva grannens hund, get eller något annat tamdjur. Det bjuder jag på. Folk måste få skämta och ha roligt. Men måste de skämta så mycket om just djur? Och måste de vara så morbida? Alla anonyma telefonsamtal gör att jag inte längre känner mig respekterad av mina medmänniskor. Mitt yrke förlöjligas. Min kompetens ifrågasätts. Jag undrar om billackerare eller grosshandlare får så många skämtsamtal som jag? 

Myror vill många bli av med. Då brukar jag alltid fråga dem vilken sort det handlar om. Folk vet inte i allmänhet att det finns olika sorters myror, som alla har specialiserat sig på en specifik sorts föda eller biotop. De flesta myror gör mer nytta än skada i hemmet. De kan hjälpa till att städa, och de sprider en känsla av hemtrevnad omkring sig genom att utsöndra feromoner som verkar lugnande på oss människor. Myror vill jag inte ge mig på.

Spindlar är det en del som oroar sig för. Helt i onödan enligt min mening. Visst finns det spindlar i Sverige som kan bitas, och några av dem är svagt giftiga, men ett bett leder sällan till döden. Spindlar finns i alla hus. Även om du aldrig sett en spindel så kan jag garantera att de finns där. I gömda vrår, under möbler, i mörkret. Dinglande i em tunn tråd ovanför ditt ansikte när du sover. Det är meningslöst att försöka utrota spindlar, så det tackar jag alltid nej till.

Getingar, bin, humlor och andra flygfän är det många som oroar sig för. Jag kan lova dig att insekterna själva är de som har anledning att vara oroliga! Deras antal minskar i oroande takt. Jag vill inte vara den som ytterligare bidrar till en sådan utveckling.

Råttor och möss är det många, många som ringer om och vill att jag ska hjälpa till med. Visste du att råttor är mycket intelligenta varelser? Det sägs att en fullvuxen råtta har en intelligens som motsvarar en 53-årig man med högskoleutbildning eller motsvarande. Alltså strax under genomsnittet för en människa. Möss är bara aningen dummare än så. Ska vi ta död på alla 53-åriga män? Ja, kanske det - om mina medmänniskor fortsätter att insistera på att skapelsens vackraste varelser saknar existensberättigande!

Ormar. Det har hänt att jag har ombetts att hjälpa folk som har fått orm på tomten. Som alla vet är alla ormar fridlysta i Sverige, både den väna snoken, den något mer skrämmande hasselsnoken och den fullständigt blodisande huggormen. Men visst har det hänt att jag har råkat halshugga en och annan slingrande reptil i samband med att jag har försökt flytta dem till en plats där de gör mindre skada. Och visst stämmer det att jag brukar spara på huvudet, koka benen och montera ormskallar i dekorativa mönster i lägenheten. Men jag tar inte betalt för att döda ormar. 

Veckans yrke, Del 28: Stormästare

Archeon Mog

Stormästare

Det innersta rummet i logens tempelkomplex är nästan helt höljt i dunkel. Ett svagt återsken av facklor som dolts bakom pelarrader ovanför våra huvuden gör att siluetten av en cylindrisk byggnad avtecknar sig i rummets mitt. Den tronar på en förhöjning av helt slät sten. Ingen öppning syns i väggen, men den kan förstås vara dold på andra sidan av cylindern. Plötsligt hörs en röst inifrån den mindre byggnaden. En djup, åldrad röst, men klart artikulerad trots att den närmast kan beskrivas som en viskning. Det är stormästaren som hälsar oss välkomna. Utan förvarning träder han sedan ut ur cylindern genom en osynlig dörr, och liksom svävar ner mot golvet där vi står. 

Vad gör en stormästare egentligen?

- Jag vet inte om det finns en generell arbetsbeskrivning för stormästare - jag kan bara tala för mig själv, och jag brukar mest hänga där inne i min cylinder och fördriva tiden med att läsa och sova middag. När andra ordensmedlemmar samlas för olika riter brukar jag komma ut ungefär halvvägs genom ceremonin, och sedan står jag mest här i mitten och ser outgrundlig ut. Ibland låter någon mig förstå att det förväntas av mig att jag ska säga någonting. Då försöker jag dra mig till minnes några rader ur Azÿmanthras skrifter (de står i en hylla uppe i cylindern och utgör i princip det enda tidsfördrivet där inne) eller kanske någon gammal svensktoppsdänga. Det finns inga regler. Inte för mig. De andra ordensmedlemmarna tänker inte på annat än regler, men jag behöver inte bekymra mig om sådana trivialiteter. Jag fungerar mest som en sorts möbel. Ett passivt verktyg.

Hur blir man stormästare?

- Jag vet inte så noga. Den gamla stormästaren dog visst, och jag hade precis börjat delta i ordensmöten lockad av de stoppade möblerna i ordenstemplets foajé och kaffebrödet. Jag har alltid haft skägg, och hade sedan en tid tillbaka låtit det bli ganska vildvuxet. Det kan ha bidragit till att jag blev en av dem som tillfrågades om att bli stormästare. De övriga kandidaterna drog tillbaka sina kandidaturer på grund av en kombination av illvilligt skvaller och giftmord. Först spred jag skvaller, sedan dödade jag dem. 

Finns det många fördelar med att vara stormästare?

- Fri kost och logi. Inte särskilt bekväm logi, men maten är OK och fikabrödet är förstklassigt. 

Hur fick du ditt namn, Archeon Mog?

- Det bestämdes nog i de äldstes råd. Frågan bereddes av namnöverdruiden, men han brukar inte säga så mycket om processen eller bakgrunden till de namn han kläcker ur sig. Egentligen heter jag Jörgen.

Vad kan du säga om ordens historia och riter? 

- Jag kan nästan inte säga någonting. Dels misstänker jag att det är emot reglerna, dels är jag inte särskilt påläst. Min föregångare hette Zog Intonsus och var stormästare i ungefär femtio år. Det var han som lät bygga det nuvarande templet med tillhörande stormästargömställe. Han var inte bekväm av sig. Faktiskt lite väl asketisk för min smak. Men templet är ganska fint. 

Händer det att du umgås med övriga ordensmedlemmar? 

- Som jag sade tidigare betraktas jag nog ungefär som en möbel, ett nödvändigt verktyg i utövandet av kulten. Sen är det förstås Kent, han som drog med mig hit till det första mötet med löften om gott fikabröd. Han deltar fortfarande, men vi har inte så mycket gemensamt längre nu när jag mest sitter instängd i min cylinder. Ibland är han med och gör tjänst vid offerkuben. Då brukar jag byta några ord med honom, men han svarar alltid enstavigt och närmast generat. Det är lite synd. Kan det vara för att hans fru numera bor i en mindre cylinder belägen inne i min stora cylinder? Hon kom dit nästan helt frivilligt och förefaller minst lika lycklig nu som för ett år sedan, när jag beordrade att hon skulle föras hit. 

Kan man avgå som stormästare, eller måste man fortsätta livet ut? 

- Det har jag ärligt talat inte funderat på. Men visst, det verkar rimligt. Jag ska fråga nästa gång jag träffar Patrik från De äldstes råd. Han har koll. 

Hur gjorde du när du kom ut ur din cylinder tidigare? Det såg ut som om du svävade.

- Nä, det ser bara lite konstigt ut i det svaga ljuset. Inget hokus-pokus alls! Jag måste för övrigt säga att tanken på att jag ska syssla med det här livet ut inte är särskilt lockande nu när jag tänker efter. Det är trots allt en ganska enahanda tillvaro där i cylindern. Jag ska som sagt fråga Patrik om det. Äldstebroder nr. 1, Patrik. Han brukar veta besked. 

Veckans yrke, Del 27: Chef

Patrik Krafft

Chef

Frihet är vår tids mest ångestskapande handelsvara. Människan tror att hon vill ha frihet, men när hon får den lider hon. Med frihet kommer ansvar, och tvånget att agera medvetet och rätt. Fråga en konstnär om den vita duken eller författaren om det oskrivna arket: det symboliserar ångest. Arbete. Frågan kommer det att fungera idag? Det fungerade i går och hundratals andra gånger - men idag, och i morgon? Om inte? Undergången. 

Chefens uppgift är att kringskära friheten tillräckligt mycket för att de som arbetar ska slippa ångest. Regler, mallar, riktlinjer, ledningsdirektiv, order och befallningar avlastar arbetarens frihetstyngda sinne, ökar välbefinnande och produktivitet.

Jag har arbetat som chef under större delen av min karriär, på de mest skiftande platser. I myndigheter, småföretag, kommunal förvaltning, internationella koncerner. Just nu är jag chef, eller arbetsledare som det heter, för en grupp unga män och kvinnor som sommarjobbar i parkförvaltningen. Jag tar närvaro, håller koll på vilka rabatter och buskage de ska rensa och ansa just idag, ser till att de tar paus enligt schema och lunch på utsatt tid. Om de busar och bråkar visar jag med min lugna auktoritet vad som gäller. Men aldrig med fysiskt våld! Det är inte tillåtet att slå eller verbalt misshandla unga människor, har det förklarats för mig. Det verkar förnuftigt. Men vuxna däremot - den dag det inte går att använda våld och hot om våld mot den gruppen kommer det inte längre vara möjligt för mig att arbeta som chef. Ingen skulle få någonting gjort och verksamheter skulle urarta i kaos. Jag har många gånger fått uppmaningen att upphöra med de hårda nyporna, ofta i samband med omplaceringar och friställanden med avgångsvederlag och fallskärmsutbetalningar. Jag har dock hittills valt att tolka det senare som ett tyst godkännande av mina mer hårdhänta styrmedel. 

Ibland brukar jag skämta och kalla min fru för chefen, men det stämmer ju inte. Det är jag som bestämmer.