Förebilden - ett porträtt

LOBBYN TILL HOTELL CONTINENTAL är full av upptagna människor, hitresta från jordens alla hörn. Långa, korta, målmedvetna, förvirrade. En grupp samlas vid receptionsdisken, där några ur personalen verkar vara inbegripna i ett komplicerat ärende. En mer rutinerad kollega ger instruktioner över axeln till den nya receptionisten vid datorn. Otåligheten stiger i kön. Utanför faller snö. Snart ska gatorna runt hotellet vara blöta av slask, och oförberedda fotgängare kommer att svära över vinterns ankomst. 

Åtskilliga mil härifrån stiger populärmusik-artisten Förebilden upp, äter frukost, borstar tänderna, klär på sig, kammar sig och går till bussen för att möta ännu en arbetsdag i inspelningsstudion. Vad gör jag här, tänker jag, på Hotell Continental?

Vi träffas nästa dag hemma i Förebildens kök. Hen har stigit upp, ätit frukost, borstat tänderna och klätt på sig, men ännu inte kammat håret. Jag har också gjort allt det där, flera gånger om. Jag slår på bandspelaren.

När vi talades vid i telefon nämnde du någonting om ohyra i inspelningsstudion. Har du löst det problemet?
- Då hörde du fel. Jag pratade om hyran till lokalen. Den är för hög. Det problemet kvarstår.
 
Har du kanske ohyra här i lägenheten då? Silverfiskar?
- Ja. Silverfiskar.
 
Obehagligt. Finns de här? I det här rummet?
- Jag vet inte. Mest i badrummet.
 
Har du sett någon i det här rummet? Kring matplatsen? Det finns mycket som kan intressera en silverfisk runt ett matbord, förutsatt att de har en fuktig plats att dra sig undan till med jämna mellanrum. Jag kan berätta en del om silverfiskar.

Förebilden verkar tappa intresset vid den här punkten. Det förvånar mig att en artist av Förebildens kaliber inte bryr sig mer om hemmets vård. Silverfiskar kanske verkar harmlösa, men en sådan skulle rent teoretiskt kunna mutera från en dag till en annan. Tänk dig en tre meter lång silverfisk, fjällig, med långa känselspröt som pendlar fram och tillbaka och känner sig fram i natten. Silverfisken kallas också nattsmyg. Jag föreställer mig ofta hur en jättelik nattsmyg släpar sin mjuka, glänsande kropp genom lägenheten nattetid. Hur den till slut hamnar i mitt sovrum, och nyfiket betraktar min sovande gestalt i mörkret. Hur den tornar upp ovanför sängen, hur känselspröten spelar fram och tillbaka, trevar efter en fast punkt. Den letar efter någonting ätligt. 

Förebilden ber mig lämna lägenheten.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Artisten Förebilden har släppt en rad EP-skivor och singlar under hösten 2018. Musiken är ganska medelmåttig och amatörmässig. Jag har inte ägnat texterna någon närmare uppmärksamhet. Förebilden borde städa oftare.

Främlingar och andra

Några medlemmar ur familjerna Marklund (t.v.) och Richter-Frich (t.h.) fotograferade
 i samband med firandet av Sveriges fjärdeplats i Frisbeegolf-VM 2002. 

Familjen Marklund (den västliga grenen) kom hit från en liten by i Etrurien på 1980-talet. De försörjde sig då som lantbrukare, smeder och cirkusartister. Senare generationer av familjen har i hög grad fortsatt i den traditionen, även om det nuförtiden förekommer både veterinärer och dödsmetallbasister i de yttre grenarna av släktträdet.

Lundmark-Wachowski-släkten stammar från republiken Zygongo i östra Afrika. De kom hit till byn för tre år sedan och etablerade byns första biograf samt danspalatset Schloß Weintraub där den internationellt uppmärksammade danstävlingen Olympiska Spelen hålls varje år. De flesta andra i familjen arbetar på biblioteket eller som influencers.

Richter-Frichs etablerade sig här redan på 1950-talet, utvandrade från sydostasien. Därifrån tog de med sig många lokala sedvänjor. Bland annat introducerade de twisten i byn. De lärde även våra lokala musiker att stämma sina instrument, varefter gitarrstämmarsläkten Gruyère, som närmast härstammar från Republiken Certainsmeslivres i Centralamerika, tvingades finna annan utkomst och omskolade sig därför till dykinstruktörer. Deras dykskola ligger vid Längre Smärtträsk, en sjö vars djup inte kunnat fastställas med den teknik som finns tillgänglig i vår tid.

Vi har haft en del problem med främlingsfientlighet i byn på sista tiden. Mest har det handlat om besökare från Kalix som ofta uppträder lite överlägset och storstadsmässigt när de strövar genom byns centrala delar, vilket inte alltid uppskattas av lokalbefolkningen. De betraktar skyltfönster och jämför med utbudet i den större tätorten, och inte sällan lyser en illa dold avundsjuka igenom. De tycker inte att byns butiks-, service- och kulturutbud står i rimlig proportion till befolkningsunderlaget. Fem matvarubutiker, tretton klädbutiker, fyra teatrar, ett operahus, en oöverskådlig mängd museer och en välsorterad frimärksbutik anses av många som alltför mycket för en så liten by. I övrigt har vi inte mycket problem med främlingar, av den enkla anledningen att det inte finns några främlingar i byn. De som bor här känner vi, så de kan ju inte vara främlingar, och de som kommer på besök kallar vi för turister. Förutom Kalixbor, förstås.

Förra året var inflyttningen i byn den största i modern tid. Trettio familjer från det krigshärjade Bestyrien sökte asyl i landet, och bosatte sig i den gamla folkhögskolan. Inom kort hade de lärt sig vår lokala dialekt flytande, och kunde börja arbeta inom sina respektive specialområden. För första gången på länge fick vi oss då en knäspecialist till sjukhuset, en hästtränare och fyra ljudläggare till dokumentärfilmer. Strängt taget kan man kanske säga att de var främlingar den dag de anlände hit med tåget och fortfarande stod kvar på perrongen, men det tog inte många minuter innan de hade klivit ut på torget och bekantat sig med större delen av invånarna.

I årets valrörelse deltog ett parti som försökte slå mynt av den eventuella främlingsfientlighet som dess grundare Rugolf Hydra misstänkte kunde förekomma i byn. Partiet kallades Underkalixdemokratisk Nederkalixkritisk Samling och samlade totalt en (1) röst i kommunalvalet, vilket gjorde partiet till det 27:e i storlek i valet, strax efter Modernisera Grammatiken i Esperanto-partiets revolutionära utbrytargrupp, MGEP(r) som fick femton röster.

Institutionen

Huset tronar längst uppe på en flack kulle i utkanten av byn. Runt huvudbyggnaden finns några mindre skjul och baracker, alla i samma flammigt blekgula nyans. Hela kullen är grästäckt men saknar annan växtlighet. Från kullens topp måste utsikten över byn vara magnifik. Byggnaden själv syns var man än befinner sig i byn, i ögonvrån. Vi som bor i byn kallar den för institutionen. Vi vet inte vilken typ av institution det är.

En bil brukar köra upp för backen till huset en gång i veckan. Det är en grå skåpbil av okänt märke. Vi vet inte om bilen kommer dit för att hämta eller lämna något. Den verkar komma från Kalixhållet, men vem vet om sådana saker.

Någon arbetar förstås på institutionen, men det är okänt vilka de är. Vi ser rörelser i fönster, gardiner som fladdrar, armar som sträcks ut, silhuetter som skymtar i skumrasket därinne, men det kan ju lika gärna vara de institutionaliserade vi ser. Jag vet ingen som är så dumdristig att de skulle våga sig i närheten av huset för att undersöka dessa förhållanden närmare. Man kan anta att enstaka personer har gjort just det genom åren, och att de därefter inte har återvänt, utan tagits upp i organisationen, antingen som intagna eller som personal. Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört berättas om några kända sådana fall, men det kan tänkas att det har hänt.

Dagtid ser huset ödsligt ut, faktiskt som om det var övergivet. Bara undantagsvis ser man tecken på att någon befinner sig i byggnaden. På kvällen händer det dock något. De nedre fönsterraderna avtecknar sig då som indistinkta ljuskvadrater, svagt upplysta av en osynlig ljuskälla. Det översta planet avtecknar sig som en enda intensiv ljusrad. Därifrån emanerar ett bländande ljus, jämförbart med det som kommer ur fyrar. Kanske är det ljusterapi som utförs där. Kanske dess motsats, ljustortyr.

På kartor betecknas området med den kryptiska förkortningen Schl.-Inst. Vi kan bara spekulera i hur det ska utläsas. Någon tycker att det ser tyskt ut, men den som gissar att det förhåller sig så vet egentligen inte mer än någon annan.

Ibland ligger det en elak lukt över byn, och många antar att den kommer från institutionen. Det verkar rimligt, men vi måste erkänna att vi inte har bevis för att det är så. Det är en gammal lukt, inte särskilt kraftfull eller svåruthärdlig, men den ger upphov till mörka tankar och oro. Vilken ond makt är det som framkallar en så osund och främmande doft? Den verkar inte vara av denna världen. Lyckligtvis varar den bara några timmar när den kommer, varefter den skingras för vinden och söker sig ut i skogen för att lägga sig till ro på dess mossbeklädda golv. Skogen bryr sig inte om dofter, den kan härbärgera allt.

Vi är stolta över vår institution. Vad skulle vi göra utan våra institutioner? I vår by har vi bara en, men den har varit viktig i koncipieringen av vår lokala identitet och utgör det centrala navet i vår föreställningsvärld. Vi tänker på institutionen som vi tänker på landets riksdag och regering, som en mystisk, onåbar makt som på ett oförklarligt sätt styr över våra liv, liksom med en osynlig hand, och vars sanna natur vi aldrig kan varsebli.

Himlen mörknar

I begynnelsen vakade en blå himmel över landet, en himmel som aldrig hemsöktes av molntäcken eller hotande fågelsträck. Jag var ännu ett litet barn, men jag minns det mycket väl. Mitt minne är ofelbart, som en databehandlingsmaskin. När solen sken fanns inga bekymmer, och när solen inte sken sov man. 

Nuförtiden är det sällan himlen syns. Ofta täcks den av moln, eller åtminstone tussar av moln. Skorstenar, skyskrapor och mobilmaster reser sig från horisonten. Jetplan rusar härs och tvärs genom luftrummet, dånar fram över människornas boningar och sprider osynliga gifter som försvagar nerver och kuvar befolkningen.

När jag var liten, på 1970-talet, fanns inget ont i världen. Ingen betalade skatt, och hela världen talade samma språk. Alla var släkt och kallade varandra saker som “mor” och “farbror”, “gammelmormor” och “son”. Jag var alltid son. Nuförtiden säger folk inte sådana saker längre. De använder ord som inte ens var uppfunna då. Hårda ord. Utländska.

Idag gick jag en kortare promenad till affären. På vägen tittade jag upp mot himlen, och plötsligt slog det mig att den aldrig förr har sett så ondskefull ut. Jag kände fortfarande dess tyngd när jag stod och tvekade mellan mjölksorterna i mejeridisken. Hela min kropp var uppfylld av oro. Mjölkdisken började lukta surt, och plötsligt fann jag mig springande längs en husvägg i utkanten av samhället. Mjölken fick stå kvar i butiken. Nu skulle jag bara överleva färden hem, men överallt anfölls jag av den mörknande himlen.    

Nu är det natt. Himlen vakar osynlig över mig. Den vet var jag är. I morgon när solen stiger ska jag börja gräva min grop i jorden under huset. I botten av den gropen kommer inget ljus nå, himlens vakande öga kan aldrig urskilja mina konturer eller gissa mina förehavanden där. Särskilt när jag har täckt hålet med tätt packad jord, meter efter meter.

Sommaren 1901-03

Det här hände förstås långt innan någon av oss föddes, och kanske är allt bara påhittat, men samstämmiga vittnesmål från tiden ger rejäl stadga åt berättelserna om den långa sommaren 1901-03. På många punkter avviker dock dessa vittnesmål, och en helt sammanhängande och pålitlig bild av händelserna är nog omöjlig att få. Vissa vittnen och skribenter från tiden beskriver perioden mellan juni 1901 och september 1903 som en enda lång sommardag, där dygnen avskiljdes av en blott symbolisk solnedgång varande någon sekund, då solen tillfälligt gömde sig bakom några tallar på Fransbergets rygg. Andra vittnen skildrar det hela som en räcka helt normala dagar med vanliga nätter av förnuftig längd, särskilt under den del av året då det vanligtvis råder vinterklimat på dessa breddgrader. 

Svea Björnlund skriver i sin dagbok i november 1902: “Nu borde vintern vara på väg, om allt bara vore som det brukar vara. Även i år skiner dock den varma och obönhörliga sommarsolen över våra trakter långt in på vinterhalvåret. Har höstsolen måhända gått vilse i världsrymden? Vi har gjort allt i vår makt för att locka hit den sköna hösten, men vi har tydligen förtörnat någon däruppe, kanske med våra förvirrade och motstridiga blotceremonier och offerritualer. Några av oss, bland annat min närmste granne, Jedobert Nilsson, möter denna utveckling med glatt sinnelag. Han välkomnar solen och värmen, och har firat sommarlov i ett och ett halvt år vid det här laget. De flesta byinvånare verkar höra till det soldyrkande lägret, och inte mycket av hederligt arbete blir gjort nuförtiden.”

En notis i Nederkalix dagblad från juli 1903 förtäljer följande: “Ett märkligt klimatologiskt fenomen rapporteras från det fiktiva Sklörbacken (ej att förväxla med det riktiga Sklörbacken), där invånarna för närvarande upplever något som kan beskrivas som “evig sommar”. I drygt två år har det rått sommartemperaturer, och befolkningen har under denna tid njutit av en helt obruten räcka av dagar med nöjsam sommartemperatur: varken för kallt eller för varmt. Vädret i fiktionens värld kan som bekant vara lynnigt, och kanske är det hela enbart ett resultat av upphovspersonens bristande uppmärksamhet på tidens gång och årstidernas traditionsenliga växlingar. Invånarna är under alla omständigheter nöjda med detta sakernas tillstånd, och önskar inte i onödan påkalla författarens uppmärksamhet på denna lyckosamma omständighet.” 

Azÿmanthra Lundmark (1789-1979) skriver i sina memoarer, som hon utkom med mellan åren 1880 och 1960, följande om dessa år: “Om vädret har vi aldrig bekymrat oss. När vår by händelsevis under några år i början av 1900-talet genomled en utdragen sommar med ständig industrisemester och det under lång tid var stört omöjligt att få tag på en hantverkare som inte var på badutflykt eller renoverade fritidshuset, höll vi oss helt enkelt inomhus och på våra egna ägor. Vår herrgård, den präktiga gamla Zephyr, som vi lät uppföra för ett hundratal år sedan, utgör ett förträffligt skydd mot vädrets makter. När behovet av frisk luft blir överhängande och vi tvingas ut i den obarmhärtiga solen, kan vi alltid söka hugsvalelse under något av de hundratalet parasoller och baldakiner som pryder våra trädgårdar. Och sommaren fick ju lyckligtvis ett slut ändå, och den svala hösten kunde börja klä vår trakt i sitt brandgula täcke. Hösten är alltid den vackraste tiden att bese vår trakt, särskilt för den som vill utforska vår ståtliga vattenled Flasabäcken till fots eller i flatbottnad båt. Höst är ju som bekant den årstid som vanligtvis råder mellan oktober och maj i vår by, och den följs alltid omedelbart av sommar. I andra trakter ryktas det att ytterligare några årstider existerar, men något sådant kan ju knappast vara möjligt.”

Klimatforskare Bruno Brynja vid Underkalix meteorologiska institut, har följande att säga när vi frågar honom om sommaren 1901-03: “Jag har inte ägnat frågan några särskilda efterforskningar, men bedömer det som ganska troligt att berättelserna om den eviga sommaren bygger på verkliga händelser. Vi lever som bekant i en påhittad värld, uppfunnen av en inte särskilt samvetsgrann eller minnesgod skribent, som ofta placerar oss i helt absurda situationer och miljöer, och skänker oss de mest befängda namn. Det vore väl bara mänskligt om en sådan person skulle hoppa över en eller annan årstidsväxling i sin upptagenhet med andra, viktigare detaljer i byns myllrande liv, eller kanske sitt eget? Därmed inte sagt att jag tycker att det ursäktar ett sådant beteende. Tvärtom, jag upplever det som ytterst klandervärt! Själv finner jag att jag i mitt arbete som klimatforskare för det mesta tvingas avstå från traditionella vetenskapliga metoder för att i stället ägna mig åt ur luften tagna spekulationer och grundlösa förutsägelser i vår okände skapares tjänst. En sorts kreativt ordbajseri som enbart tjänar till att fylla skärmyta på dennes blogg.”

Fantastik på området persontransport

Gottfrid Björnén är en man med alldagligt utseende, icke-uppseendeväckande röstkvalitet, och ett rörelsemönster som inte avviker nämnvärt från det normala i bygden. Han bor i ett vanligt hus, befolkat av en i övrigt helt oansenlig familj som varken gör väsen av sig eller utmärker sig åt andra hållet genom överdriven tillbakadragenhet. Gottfrid Björnén förefaller helt normal.

Men stundom dryftar herr Björnén tankar kring ett särskilt ämne, tankar som ger upphov till munterhet och emellanåt väcker åtlöje bland övriga bybor. Han har länge intresserat sig för ämnet persontransport, och har i hemlighet (och stundom helt öppet) i många års tid arbetat med ett - enligt honom - helt revolutionerande transportmedel. Han tänker sig en motordriven vagn som rullar fram på gummiklädda hjul längs ett vägnät beklätt med ett hårt material, kanske asfalt, som vi annars använder till cykelvägar. Det hela påminner på många sätt om våra cyklar, men tanken är att det ska få plats en hel familj i detta helt nya fordon.

Vad skulle då vinsten vara att använda ett sådant här system av fyrhjuliga motorvagnar? Jo, hävdar Björnén, vi skulle vinna ökad självständighet. Vi har redan ett väl utbyggt nät av olika transportmedel i byn: tåglinjer i tre riktningar, en flygplats, ångbåtstrafik i bäcken sommartid, och ett finmaskigt spårvagnsnät som förbinder byns alla delar. Dessutom stipulerar en lokal förordning att varje byinvånare måste äga minst en cykel, och många använder sig av den kommunala helikopterservicen för att röra sig mellan avlägsna platser i bygden. Vad är det då vi saknar i form av persontransport, enligt Björnén?

Jo, förklarar Gottfrid Björnén medan han justerar sin slappa byxlinning med sina tummar, med en motorvagn skulle en hel familj kunna resa tillsammans  utan att behöva beblanda sig med andra resande, ungefär som i en egen tågkupé - men med den skillnaden att familjen själv bestämmer när “tåget ska gå”. Nu kanske inte hela familjen deltar i den demokratiska processen för att bestämma avresetid, men någon i varje familj tilldelas i alla fall makten att bortse från allt vad tidtabeller heter och själv bestämma avresetid. En i sällskapet, förslagsvis något av barnen, förväntas förstås ansvara för manövrering av fordonet och kommer kanske inte att kunna delta i resupplevelsen på riktigt samma villkor som resten av familjen, men denne kommer å andra sidan äga oinskränkt makt över framförseln av fordonet, samt bestämma över liv och död.

Finns det då enligt Björnén några nackdelar med detta nya fordon, bortsett från den uppenbara och ovan antydda faran för liv och lem? En motorvagn skulle förstås vara skrymmande, och skulle göra mest nytta för familjen om den kunde förvaras i anslutning till boningshuset, helst i en därtill avsedd tillbyggnad av avsevärd storlek, där vagnen erbjuds skydd från väder och vind och där nödvändig service kan utföras. Det är en icke oansenlig utgift. Vidare räknar Gottfrid Björnén med att motorvagnarna kommer att sluka en del bränsle, troligtvis av en riktigt giftig och ohygienisk sort. På sikt räknar han dock med att den tekniska utvecklingen ska möjliggöra användandet av andra drivmedel än dem som inte omedelbart dödar var och en som inandas dess restprodukt i form av tunga, brunsvarta gaser som även kommer att forma en permanent dimma över hela samhället, och med tiden leda till katastrofala klimatförändringar. Men, som sagt, med tiden kommer förhoppningsvis vetenskapen på något sätt uppfinna ett alternativt sätt att driva dessa bestar framåt, och med lite tur kommer dimmorna att skingras på sikt, förhoppningsvis innan allt liv i trakten utsläckts. 

Vi önskar Björnén lycka till med detta fantasifulla projekt, men inser samtidigt att det i princip handlar om en mycket invecklad lösning på ett problem som ingen riktigt har.

Förestående namnbyten

I enlighet med EU:s direktiv gällande fiktiva orters namnskick tvingas det påhittade Sklörbacken inom kort byta namn för att inte riskera att förväxlas med det verkliga Sklörbacken. I samband med detta kommer de flesta geografiska namn som förknippas med det icke-existerande Sklörbacken att få nya, reglementsenliga beteckningar.

Flasabäcken (den påhittade) kommer från och med 11 juni att heta Stora glömskan och kommer att betraktas som en å snarare än en bäck. I samband med detta breddas vattendraget också, för att avspegla uppgraderingen i namnstatus. Breddningen sker automatiskt, utan grävarbeten eller andra manuella insatser.

Fransberget (det virtuella) byter namn till Blodmassivet. Efter namnbytet kommer inga människor att äga tillträde till berget, inte ens fiktiva personer. Det kommer i stället att fungera som ett reservat för fabeldjur och mytiska väsen.

Hamptjärn respektive Bergtjärn byter namn till Ena sjön och Andra sjön. Ovisst vilken som avses i båda fallen.

Henrikslund byter namn till Olympiska torget och kommer att utgöra centrum för den nya tätortsbebyggelse som planeras.

Metträsk kommer efter omvandlingarna att betraktas som en havsvik och döps om till Gyllenbleka bukten.

Kälsjärvsvägen har aldrig hetet Kälsjärvsvägen i det fiktionaliserade Sklörbacken. Vägen heter som bekant Brännbollsboulevarden sedan länge.

Stockholm (det påhittade eller ej) kommer även fortsättningsvis inte nämnas vid något annat namn än Huvudstaden. Det handlar inte om någon landsbygdsivrande antipati gentemot storstaden, utan det sker uteslutande av respekt för (den riktiga) stadens unika varumärke.

Själva Sklörbacken kommer från och med 11 juni att heta Underkalix, och uppgraderas i samband med detta från by till municipalsamhälle.

Fler namnändringar kommer att bli aktuella med tiden. 

Ny konstform upptäckt

Stig Romb är på många sätt en typisk invånare i vår by. Han försörjer sig som romanförfattare, bildkonstnär, performanceartist, trombonist, gravör, konstsimmare, trädgårdsmästare, organist, konditor, frisör, graffitimålare, jonglör, datorspelsdesigner, dekorationsmålare, träsnidare, keramiker, silversmed, skämttecknare, ståuppkomiker, poet, konstryttare, ravearrangör, filmfotograf, kostymör, ljudtekniker, bildhuggare, tatuerare och björndomptör.

För en tid sedan befann han sig som så ofta vid skrivpulpeten, och började trevande hacka på skrivmaskinen. Kanske skulle det bli en roman idag, eller en liten dikt? Han har tidigare också gett sig på att skriva filmmanus och kåserier, men den text som nu formade sig på pappret liknade inget han hittills gjort.

Det visade sig bli ett verk för scenen, men inte för den sorts scen som teater brukar uppföras på. När han läste igenom pjäsen såg han för  sin inre syn en sorts "utomhusteater", och en blandad publik med relativt hög medelålder och en glad och förväntansfull attityd. Inte den sammanbitna och blaserade skara som vanligtvis frekventerar  byns mer traditionellt finkulturellt inriktade teatrar. 

Det stycke som nu förelåg var både lättviktigt och lätt skabröst - och det verkade följa vissa förutsägbara men oskrivna genrekonventioner, trots att något liknade (såvitt vi vet) aldrig existerat tidigare. Han beslöt att döpa denna nya låga och tarvliga teaterform till "folklustspel".

Kommer vi då någonsin få se detta stycke uppföras? Det är ännu osäkert. Det hela kräver förstås en ensemble på minst fem personer som alla är införstådda med denna nya genres speciella krav, personer som inte räds den degradering i social status som uppdraget oundvikligen innebär, samt förstås en stor mängd medhjälpare i form av foklustspelsljussättare, folklustspelsljudtekniker, folklustspelsscenografer, folklustspelsregissörer m.m. Än så länge är det bara herr Romb och hans sambo, fru Sigbritt Lundmark (gift med Elvis Lundmark) som anmält intresse för detta projekt.

I väntan på att stycket ska sättas upp på den ännu icke byggda utomhusscenen i byn, har vi tagit beslutet att här, i indirekt form, bjuda våra invånare en försmak av denna redan så illa beryktade teatergenre. Det är alltså herr Rombs nyskrivna folklustspel som här presenteras i manuskriptform, tillsammans med författarens illustrationer (ovan) som ska ge en uppfattning om rollgestalternas dräkt och tänkta kroppsform.

 Länk till PDF av manuskriptet till folklustspelet De tre musikanterna

Det högsta som inte finns

Fransberget, 1899. Efter att denna misslyckade och olycksbådande bild tagits
infördes ett strängt fotoförbud i bergets omgivningar.

Det brukar sägas att Fransberget är det högsta berg som inte finns. Bergets förlaga i den fysiska verkligheten må vara föga mer än en kulle i skogen, men det litterära Fransbergets toppar tornar upp sig långt ovan molnen. Inte ens i klart väder förmår det mänskliga ögat urskilja gränslinjen mellan berg och himmel, och ingen mänsklig varelse har ännu bestigit dess topp, eller ens beskådat den milsvida platå som enligt legenden breder ut sig något tusental meter därunder. 

Inte för att ingen försökt. Tvärtom. Många expeditioner har genom århundradena givit sig i kast med att försöka besegra bergets till synes beskedliga natur, men alla har fått se sig besegrade av en oupphörlig räcka branta klippväggar och vandringar genom mil efter mil av trassligt lingonris. Många har också vittnat om hur bergets topp förefaller förflytta sig allt längre och längre bort ju högre upp expeditionen når. Veckor blir till månader och år, provianten tryter, syrgasen förbrukas och skodon slits ned tills tårna sticker ut där fram och markens ris kittlar hålfoten tills bäraren drivs till vanvettets yttersta gräns. 

Fiktiva berg kan ibland uppträda så undflyende som Fransberget gör. Det är mycket lätt. Många litterära berg skulle mycket väl också kunna göra anspråk på titeln det högsta berg som inte finns, men de gör det inte. Det är bara Fransberget som uttalat orden. 

Å andra sidan kan man lika väl hävda att Fransberget är det lägsta berget i denna värld. Det går ju som sagt inte att mäta. Så lågt är det. Är det inte i själva verket en illusion att det står ett berg där? Är vi inte i stället på väg ner i en djup dalgång, en bråddjup ravin som äter upp landskapet underifrån och på sikt kommer att dra med sig hela Sklörbacken ner i underjorden? Ja, så är det också.

Husdjursförbudet, det berömda

Fredagen den 13 april 2018 är det 50 år sedan husdjur förbjöds i Sklörbacken.

Det började med att vår vördade Rådspresident i sitt fyrtionde år på ämbetet plötslig (för första och enda gången) drogs med i tidens strömningar, lät håret växa och började iaktta en strikt vegansk livshållning, samt beslöt att göra delar av denna livshållning till allmän lag, åtminstone i den del av byn som lyder under Byäldsterådet. 

Året var 1968. De flesta hushåll hade vid tidpunkten ett flertal husdjur, och många av gårdarna i byn hade tamboskap av olika slag: nötkreatur, hästar, strutsar, får och lemurer. Den dag som beslutet vann laga kraft började verksamheten avvecklas på ett så naturligt sätt som möjligt: djuren samlades in och placerades i en inhägnad med förhoppningen att de skulle kunna lösa situationen själva i enlighet med var och ens naturliga instinkter. Ett stort antal frisläppta exotiska giftormar gjorde processen kort med några av de mer oförsiktiga individerna. Ormarna själva överlevde inte den första vintern. En halvtam varg som fångats in av en förvirrad äldre byinvånare i tron att det rörde sig om en vilsekommen hund tog hand om många av de andra djuren, både större och mindre. En ung entusiast i byn hade tagit sig för att samla på parasiter (också djur, märk väl), och när de släpptes fria bland husdjuren utvecklade dessa en rad sjukdomar och svaghetssymtom och tynade efterhand bort av naturliga orsaker inom loppet av några få veckor eller år. 

Husdjur av oidentifierad typ

Någon gång i mitten av 1970-talet konstaterades att det sista husdjuret i byn, en vandrande pinne, dött av naturliga orsaker. Sklörbacken förklarades då husdjursfritt och kunde påbörja processen att ansöka om certifiering som 100% vegansk by, samtidigt som rådspresidenten kunde sätta sig att fila på en ny slogan för bygden. Det har som bekant varit rådspresidentens huvudsakliga syssla alltsedan dess. 

Det fanns förvisso ett motstånd bland invånarna mot att husdjur och boskap skulle tas ifrån dem. Många ville fortsätta hålla djur i fångenskap, tämja dem och utöva makt över liv och död. De saknade den känsla av villkorslös kärlek och lydnad som bara ett husdjur kan skänka. En motståndsgrupp formades, och vid flera tillfällen gjordes försök att etablera djurhållning på väl dolda platser i grannskapet, men de övervakningskameror som finns monterade i ett finmaskigt nätverk i hela byn gjorde att alla sådana experiment blev mycket kortlivade. 

Senast 2015 dömdes levnadstecknaren och estradpoeten Malcolm Lundmark till straffarbete för sina försök att etablera en koloni dansmöss i sitt garage. I slutet av 90-talet gjordes upptäckten att pamflettförfattaren och vivören Holger Marklunds syster Jazza i själva verket var en Golden Retriever. Holger sitter fortfarande i fängelse. Jazza sövdes ned efter den summariska processen; hennes vilda protester och mångordiga inlagor till rätten hjälpte föga. Något år senare bröt en flock katter igenom tamdjursstängslet på byns norra sida och började röra sig mot centrum i jakt på fodervärdar. Flocken fångades omedelbart in och flögs med kattransportplan till Kalix, en rå och barbarisk ort där husdjur fortfarande hålls i slaveri. 

Jubileumet för husdjursförbudet kommer att högtidlighållas med en vegansk och helt igenom etisk manifestation på torget intill den staty som uppförts i åminnelse av Mandrake, den berömda björnhunden som dog i mänsklig fångenskap 1932, efter att ha infångats sedan han (i självförsvar) dödat fem jägare och ett okänt antal får. 

Mandrake, avbildad ur minnet av anonym konstnär

Byggnaden

Vi passerar den så gott som dagligen, på väg till jobbet, på shoppingrundan, på skogspromenaden och varje gång vi springer i vild panik längs ett igenvuxet järnvägsspår i ett desperat försök att fly från byn. Byggnaden.

Den har alltid stått där, men hur ofta har vi reflekterat över vad den har för syfte och vilken sorts verksamhet som bedrivs där inne? Har vi någonsin sett någon passera ut eller in genom byggnadens portar? Ibland skymtar vi förstås skuggor som rör sig i dess rum, anar kanske en hand som viker undan en gardin i ett fönster på andra våningen eller hör mullret av trummorna som verkar emanera från källarplanet, men vet vi vilka de är som befinner sig där inne? Känner vi kanske någon som arbetar där? Eller är det måhända någons bostad?

När vi var barn trodde vi alltid att byggnaden var ett museum eller ett fängelse. Vi hade läst om sådana institutioner och föreställde oss att de borde se ut ungefär så. Men i vuxen ålder har vi kommit att överge den teorin. Museer brukar ha namn och skyltar med öppettider, och fängelser höga murar, och de brukar dessutom i allmänhet vara utmärkta på kartor. Den här byggnaden låter sig inte infångas så lätt. Har vi då försökt att närma oss byggnaden för att kanske knacka på dörren eller titta in genom ett fönster? Nej. Vi gör inte det. Den ligger alltid lite för långt bort, och vi är ju alltid på väg någon annanstans.

Inte ens nu, när vi skriver den här artikeln, kan vi förmå oss att promenera det korta stenkast som skulle ta oss till det som förefaller vara byggnadens huvudingång. Vi vet redan att vi halvvägs dit skulle slås av tanken att vi slösar bort vår tid när vi egentligen borde skynda oss till ett viktigt möte eller en lockande mellandagsrea. Vi försökte en gång ta en bild av byggnaden, men innan kameran i vår mobiltelefon hade startat var vi djupt inbegripna i ett spännande spel på sagda mobil, och ville ogärna slita oss från detta angelägna värv.

I stället har vi valt att illustrera den här artikel med en avbildning av en annan, snarlik byggnad. Den är faktiskt inte bara snarlik: den är till utseendet  identisk med byggnaden vi skriver om, ner till minsta detalj. Den står också på samma plats. Vi tänker oss att hemligheten bakom byggnadens existens står att finna i denna uråldriga avbildning, om vi bara lyckas skala av de lager i bilden som skymmer vår sikt.

Popmusiken - det nya hotet

De klassiska formerna inom musiken är på tillbakagång. Vår ungdom vänder blickar och öron från symfonin, sonaten, stråkkvartetten och andra högstående musikformer, och börjar intressera sig för en högljudd, onyanserad och barnsligt förenklad form av underhållning som har föga gemensamt med vad äldre generationer skulle kalla för musik. Det började kring 2010 då den från utlandet importerade men hjälpligt rumsrena “jassen” urartade i något som gick under beteckningen Boogie Woogie. I den icke-fiktiva världen förefaller denna kulturyttring ha terroriserat trumhinnor något årtionde tidigare, men Sklörbackens isolerade läge (såsom fiktiv ort) bidrog till att vi smakdomare länge kunde hålla dessa influenser utanför våra gränser. Förra året (2017) härjades bygden av den s.k. Rock-And-Roll-musiken, en sorts påträngande och primitiv form av primalterapi satt till taffligt ackompanjemang av elförstärkt orkester. Mot slutet av året ebbade dock denna våg ut; vår ungdom föreföll mogna i sina smakpreferenser och verkade föredra en mer polerad form av denna musik, där de elförstärkta gitarrerna ersatts med stråkar och ett mer smakfullt och återhållsamt arrangerat ackompanjemang. Vi smakdomare trodde oss då se den elförstärkta musiken som en tillfällig och övergående nyck, som vi framgent skulle vara förskonade ifrån.

Som vi misstog oss. Den här våren har nästa våg av ungdomsmusik anlänt till vår bygd. Denna gång är det en illa maskerad form av Rock-And-Roll som går under beteckningen Pop. Det fick sin början i februari då några ungdomar utforskade webbtjänsten YouTube, och händelsevis snubblade över framträdanden med en “popgrupp” som gick under den löjeväckande beteckningen The Beatles. Den uppståndelse som denna upptäckt gav upphov till nådde efter en tid en närmast manisk intensitet, och snart följde nästa upptäckt inom denna groteska genre; inom kort var snart sagt varenda bybo under 18 hjälplöst förlorad i en formlig flodvåg av musikvideor, grammofonskivor och abonnemang på strömningstjänster. Ena dagen var det Tages, The Hollies och The Move, nästa dag hette de Mott the Hoople, Duran Duran och Vikingarna. Inom någon vecka hade de lokala musikaffärerna tömts på alla elförstärkta instrument, och popband övade snart i varje gillestuga i byn.

Ett typiskt "popband"

Vän av ordning undrar försynt vad som kommer näst: kanske musik tillverkad helt i datorer? Eller musik vars enda syfte är att utgöra en ljudmatta för timslånga danstillställningar nattetid? Vi ryser vid blotta tanken. 

Popmusiker spelande ett instrument av oidentifierad sort.

Därför har vi inom smakdomarkåren tagit ett enhälligt beslut att så snart som möjligt sätta stopp för detta vansinne innan det spårar ur fullständigt. Vi håller för närvarande på att bygga upp ett system för att gallra i utbudet av undermålig musik. En genrebestämningskommitté kommer att inrättas som har som uppgift att sortera all musik som inköps, strömmas och framförs inom byagränsen efter genre, målgrupp och kvalitet. Denna kommitté kommer att vara underställd smakdomstolen, och dess utlåtanden kommer att ligga till grund för domstolens beslut i enskilda ärenden. Från och med 1 april förbjuds all popmusik i Sklörbacken. Det gäller alla genrer under detta paraply, inklusive folkrock, dubstep, grunge, barbershop, electro, new jack swing, krautrock, darkwave och rapmetal.

Östen Marklundmark, 1:e Smakdomare vid Högsta smakdomstolen i Sklörbacken

 

Kulturfestivaler dämpar ångest, sprider kaos

Sklörbackens litterära magasin Odradek firar 30-årsjubileum 2018. I samband därmed hålls en festival för det skrivna ordet i byn under tre dagar i juni. Medverkar gör sjutton av Sklörbackens publicerade författare, alltså byns samtliga vuxna invånare. Medverkande författare utgör också redaktion för tidskriften Odradek. Det är första gången som något liknande genomförs i byn, och dessutom första gången som många av författarna möts i verkliga livet, åtminstone i egenskap av författare. De har kanske stött på varandra mellan hyllorna på Konsum någon gång tidigare, men bara helt flyktigt, och varje gång har mötet efterlämnat en märklig tomhetskänsla hos båda två.

Vem var det, har de frågat sig själva. En vag aning om att den andre eventuellt kan vara en kollega i skrivandet har börjat gnaga i deras inre, och med tiden har denna känsla växt till ett stort svart moln av oro och tvivel. En malande och påträngande ångestmonolog har formats och ljudit inom våra skalder under veckor, månader…

Till slut har de inte sett någon annan utväg än att anordna en litteraturfestival för att det existentiella såret i deras inre ska kunna läkas. Festivalen äger rum 1-3 juni på en ännu icke fastställd plats.

Vi börjar bli smått bortskämda med kulturfestivaler i bygden: i fjol hölls en uppmärksammad festival för samtidskonst, där byns samtliga yrkesverksamma konstnärer deltog, alla sjutton. Festivalens skadeverkningar gör sig fortfarande påminda på ett flertal platser.

Många av oss minns filmfestivalen som hölls våren 2011, där filmare från alla hörn av Sklörbacken visade allt från abstrakt experimentfilm till romantiska komedier och långsamma dokumentärer, allt som allt sjutton filmer av mycket hög konstnärlig kvalitet. Under det år som föregick festivalen lyftes tillfälligt den lokala ordningsstadga som förbjuder all avbildning av verkligheten i rörlig bild. Omedelbart efter festivalen trädde den åter i kraft.

Den enda regelbundet återkommande kulturfestivalen i byn är annars Festivalen för framtidens musik, där en stor mängd kompositörer och musiker (sjutton för att vara exakt) framträder med nya verk vart tionde år. Senast avhölls den 2009, så nästa år är det dags igen. Arrangörerna önskar här göra presumtiva deltagare uppmärksamma på att 2019 års festival enbart kommer att tillåta framförande av verk i tonarterna D#-moll och Ab-dur.* Avsteg från dessa i form av tillfälliga modulationer till andra tonarter tillåts i en omfattning av högst 20% av kompositionens längd. Arrangörerna meddelar vidare - preliminärt - att musiken kan komma att väcka komplexa känslor hos åhörarna. Allmänheten varnas.

Bild från 1949 års upplaga av Festivalen för framtidens musik. Detta år framfördes bland annat verk i sådana framtida genrer som Doom metal, C-86 och Glitchcore. 

*D#-moll är som bekant en tonart som hos lyssnaren väcker känslor av djup ångest, själens obotliga ensamhet och bottenlös skräck. Ab-dur vittnar om gravens mörker, om död och förruttnelse.
Den som står i begrepp att lämna in ett bidrag och känner sig osäker på vilken tonart de komponerat i, uppmanas kontakta festivalens estetiska råd för utvärdering och slutgiltig dom. Detsamma gäller för stycken med s.k. svävande tonalitet. Det är en företeelse som rådet vanligen tar avstånd ifrån, men avsteg från principerna har gjorts i särskilt ömmande fall där kompositören haft nära släktskapsförhållande eller vänskapsrelation till någon i det estetiska rådet.

Sklörbackens enda kriminalfall

I februari 1879 anmäldes familjen Harald och Wendy Lundmark försvunna av närmaste grannen, Stig Lundmark, som för övrigt var Haralds kusin och Wendys bror. De hade då inte synts till på en månad. Till en början, rapporterade Stig Lundmark, hade han trott att familjen var på sin sedvanliga solsemester i den grekiska övärlden. Då de inte kommit tillbaka efter en månad tog han ändå beslutet att kontakta polisen. Det var första gången någonsin som polis besökt byn, och under de snart 140 år som gått sedan dess har polisen bara haft anledning att rycka ut ytterligare en gång, nämligen när Eva-Siv Svensson, en Stockholmare på tillfälligt besök, beslogs med snatteri på fikabrödsavdelningen i Marklunds livs den 14 augusti 1968.* 

De sista spåren av familjen Lundmark, som förutom makarna Harald och Wendy bestod av parets fem barn Lennart, Lars, Louise, Ladislaus och Lapis Lazuli, var en kraftig rökkvast som kom från familjens bastu en morgon i början av januari, och som var synlig i stora delar av byn. Flera oberoende vittnesmål har bekräftat iakttagelsen, och även den känsla av obehag som rökutvecklingen väckte hos de grannar som bevittnade den. Dels var det en ovanlig tidpunkt för bastubad, och dels ansåg man att röken inte liknade vanlig basturök utan hade något obestämbart ont över sig, som verkade varsla om onämnbar skräck och förestående död. 

Wendy Lundmark hade ett stående abonnemang på det lokala nummerlotteriet, och det hände mycket sällan att hon missade att besöka Bobby Lundmarks butik Tobak, Lotter & Karra för att kolla upp det vinnande numret varje vecka. När hon inte visat sig i butiken sedan nyårsdagen började butiksinnehavaren Styrbjörn “Bobby” Lundmark ana oråd, och tog kontakt med familjens granne Stig. Samma dag tog Stig Lundmark spårvagnen in till Kalix centum och anmälde grannfamiljen förvunnen på Nederkalix kombinerade polisstation och biblioteksbotsindrivningskontor.

Utredningen leddes av den legendariske poliskommisarien Laban Klinga, som löste många uppmärksammade brottsfall i de senare årtiondena av 1800-talet, bland annat stölden och bortforslandet av Töre bygdeteater, byns enda stenbyggnad, och mordet på tvillingarna Balthazar (Kurt och Ken) som i förlängningen ledde till att man kom den kriminella ligan Djuptjärnsninjorna på spåren. Familjen Lundmarks försvinnande kom att bli Klingas sista fall, men det sysselsatte honom i tre decennier och fallet skulle förmodligen ha förblivit olöst om det inte varit för hans enträgna efterforskningar.**

I många år gäckade fallet polisens utredare, men en sommardag 1907 gjordes ett genombrott, då den sedan länge pensionerade kommissarie Klinga stötte på ett ditintills okänt dokument i sina efterforskningar: en räkning på snickeriarbeten i samband med uppförande av gillestuga. Någon sådan hade inte påträffats vid polisens undersökning av hemmet, men Klinga gjorde ett oanmält hembesök på gården, som efter försvinnandet tagits över av grannen och släktingen Stig Lundmark. En dörr öppnades som tidigare hoppats över i tron att det rörde sig om en städskrubb. Den visade sig dölja en trappa som vindlade sig ner i mörkret för att utmynna i en ganska mysig gillestuga. Under Klingas besök där nere lade han märke till en skiftning i resonans när han promenerade över golvet. Han beordrade genast att golvet skulle brytas upp, och nästan omedelbart fann man kvarlevorna av två vuxna personer, som på goda grunder antogs vara Harald och Wendy. Fyndet rörde upp en ny våg av vittnesmål och bevisfynd, och snart kunde den skyldige mördaren sättas fast, nämligen grannen och nära släktingen Stig Lundmark. Denne bröt samman under förhör och berättade utförligt om motiv och tillvägagångssätt för polisen. I fängelset skrev han senare ned sina minnen, vilket blev den bästsäljande boken Jag mördade mina grannar - en mördare berättar, av mördaren Stig Lundmark (Mördarminnen Förlag AB, 1913).

Det var avund som drivit honom till denna desperata gärning. Inte hade grannfamiljen bara ett större och finare hus - nu hade de också gått och skaffat gillestuga, och det var väl bara en tidsfråga innan de skulle börja gå runt i byn och skryta om detta nytillskott till huset! Det måste han sätta stopp för. Han hade till slut dräpt dem en afton då de satt och hade det mysigt i nämnda gillestuga med dessertvin och brädspel. Barnen hade han dock skonat och senare uppfostrat som sina egna. Han hade obemärkt kunnat införliva dem i sin egen rikliga barnaskara. Inte ens hustrun hade noterat det plötsliga tillskottet av fem syskon. 

Stig Lundmark, som i samband med gripandet klättrade upp i ett träd för att förlänga tiden i frihet. Han blev sittande där i tre dagar innan man slutligen fick tag i en stege.

Stig med familj hade bara ett par månader efter försvinnandet flyttat in i Haralds och Wendys hus, men han satte ett lås på dörren som ledde till gillestugan, och kunde under alla år han bodde där aldrig förmå sig att öppna den, och fick därför aldrig själv tillfälle att njuta frukterna av sitt avskyvärda brott.

Den rikliga rök som sågs stiga från familjens bastuskorsten morgonen den sjunde januari, dagen efter morden, visade sig ha kommit från en brasa som Stig Lundmark gjorde på ett blodfläckat exemplar av sällskapsspelet Fia med knuff. 

*Denna dag högtidlighålls som bekant varje år sedan dess i bygden, under namnet Stockholmskans dag. Den 14 augusti är snatteri tillåtet, i rimlig omfattning.

**Den här artikeln bygger till stora delar på Laban Klingas bästsäljande bok om fallet, Jag satte dit Stig (Polishistorier Förlag AB, 1910)

Det norrländska parkbältet

Fram till mitten av 1600-talet var Norrland ett glest bevuxet slättland, där buskvegetation, gräs och åkerbär dominerade landskapet. Under det 30-åriga kriget växte behovet av trävirke för att föda krigsmaskineriet, och det beslöts att planteringar av lämpliga trädsorter skulle anläggas i den norra halvan av landet, planteringar av en typ som ditintills bara förekommit söder om Dalälven. De första försöken, som bestod i de omfattande ekplaneringarna i Haparanda kommun, avbröts då en grupp växtförädlare i Uppsala meddelade att de hade lyckats skapa en ny sorts träd som i stället för blad hade stickiga nålar på sina grenar. Dessa s.k. “barr” gjorde stor sensation på skogs- och lantbruksmässan SKOJ-47 (Skog & jord, 1647) och myndigheterna (Drottning Kristina) beslutade omedelbart att avbryta ekprojektet och istället satsa på de nyutvecklade, högteknologiska trädsorter som såldes under varunamn som Gran och Tall.

Skogen anlades från början med den klassiska franska barockparken som förebild, men förstås i mycket större skala. Med tiden kom influenser från England att vinna allt mer inflytande, och 1700-talets planeringar uppvisar en friare, mindre formell uppbyggnad av skogsparkerna. De svenska naturbruksskolorna utexaminerade tusentals arborister varje år under slutet av 1600- och första hälften av 1700-talet, men det räckte inte för att förhindra att många av planteringarna förvildades, och inom ett sekel återstod bara en handfull skogsparker som behållit sin ursprungliga form. Under 1800-talet hade planteringarna förvildats i sådan mån att vissa av dem erhöll status av urskog. Nuförtiden betraktas barrskogen som en naturlig biotop i stora delar av vårt land, men var och en som har tittat närmare på flygfoton över de svenska skogarna kan tydligt se spåren av de ursprungliga parkernas konturer.

Vanligt flygfotografi av en normal norrländsk barrskog med synliga spår av
den underliggande barockträdgårdsplanteringen.

Den skog som breder ut sig i söder och väster kring Sklörbacken har en ovanligt välbevarad karaktär av barockpark och utmärks av symmetri, raka linjer och återkommande geometriska former. Skogen norr och öster om Sklörbacken kan dock närmast beskrivas som tropisk djungel. Denna djungel uppstod under andra halvan av 1800-talet som ett resultat av att växthusodlade tropiska växter bröt sig ut ur sitt glasfängelse vid växthusägarens död. (Se artikel om Conny Lundmark)   

Fram till sekelskiftet 1700 utgjorde åkerbär grunden för den norrländska kosthållningen. I takt med att åkerbäret trängdes undan av skogsplaneringar övergick man till en kost som baserades på potatis och bark. Så är fallet till denna dag.