Vad säger lagen?

Lagens uttydare, december 2019

En uppmärksammad insändare i en av lokaltidningarna, Nya underrättelser och stadfästelser, betitlad “Laglöst land” har föranlett stadsfullmäktige att tillsammans med Osynliga rådet göra följande uttalande:

Ryktesspridning och ansvarslös amatörjournalistik har på senare tid givit upphov till uppfattningen att vår bygd saknar lagar. Det är en missuppfattning. I kommunen gäller sedan länge Svea rikes lag, om än med vissa undantag. Bygdens lagupprätthållande institutioner (Hembygdsföreningens säkerhetskår och Kommunbiblioteket) iakttar kanske inte alltid lagens bokstav, men verkar ständigt i dess anda. Lagbrytare lagförs i princip på samma sätt som utanför kommungränsen. Processen är förstås hemlig för att garantera effektivitet och bevara det överraskningsmoment som ger lagmakten ett försprång i och med att de kan identifiera brott innan medborgaren själv blivit varse sin förbrytelse. Lagboken är naturligtvis också hemlig, liksom de lokala variationer och tillägg som uppstått genom åren, och som traderas muntligt mellan rådsförsamlingens medlemmar, snarare än skrivs ned. Alltså: lagen gäller. Därom ska ingen tvekan råda. Från och med årsskiftet 2019/20 kommer dessutom Fysikens lagar att börja gälla i kommunen. De kommer att ersätta en del lokala, mer pseudovetenskapliga lagar som materian hittills tvingats lyda på vår sida om kommungränsen.   

16 december - uppföljning

Årets ceremoni för att fördriva mörkrets krafter hölls i år som vanligt den 13 december. Tyvärr misslyckades den. 

Den närmaste tiden kommer att bli svår. Många av oss kommer att genomföra de sedvanliga göromålen och ceremonierna i samband med julfirandet, och kanske även det nya året en vecka senare, men någon gång i januari-februari kommer det att bli alltmer uppenbart att någonting har blivit fel. När vi inser att mörkret håller kvar vår värld i sitt grepp, att dagarna bara fortsätter att bli allt kortare och kortare. När våren borde vara här råder i stället evig natt. 

Det mesta var sig likt under fredagens ceremoni, men avslutningen tog en oväntad vändning. När Lucifers låga falnar förväntas församlingen hasta mot mitten av torget för att slita Underjordens herre i stycken, men i år var det många i församlingen som i Hin håle såg något bekant och hemtamt. I stället för att slita honom i stycken gick folket nu fram, skakade hand och sade sig vara öppna för diskussion. Varför diskriminera mot denne trevlige unge man, bara för att han råkar vara Beelzebub i egen hög person?

Ungefär så gick det förmodligen till, och nu finns det ingen återvändo!

Diverse mätinstitut har genom åren fört bok över folkets sympatier för å ena sidan de relativt goda krafterna, och å andra sidan de i-stort-sett-goda, samt de på-det-stora-hela-välmenande krafterna i samhället. Sedan en tid tillbaka har de också börjat anteckna sympatier för ANTIKRIST OCH HANS ANHANG, och när nästa mandatperiod tar sin början ser det ut som att de - i demokratiska val - kommer att ta över makten i landet. Inom några veckor kommer Antikrist att avveckla riksdagen och lägga ner samtliga de för honom så förhatliga institutioner som fordom motarbetat mörkrets makter. Han kommer att uppträda i TV iförd pälsbrämad mantel, sittande på en tron, glänsande av guld och ädla stenar. TV-publiken/folket kommer att jubla.

Vår nye envåldshärskare kommer att prata om mörkret, och han kommer att ha sina förklaringar. Vi vet att han kommer att skylla ifrån sig - på olika typer av änglar - seraferna och keruberna (som ingen röst har och alltså inte kan försvara sig) - men fakta talar sitt tydliga språk: Det var fredagens misslyckade ljusceremoni som släppte fram mörkret. Det och sociala medier.

Sverigedemonernas partistämma 2020

13 december

Idag, den 13 december, firas som vanligt Luciferdagen på Stora torget, alltså det mycket lilla torg som ligger två kvarter söder om det åtskilligt större Lilla torget, som byggdes för att kunna vara nödlandningsplats för alla i Sverige förekommande flygfarkoster (inklusive zeppelinare och Boeing 747) inte att förväxla med torget Torget som ligger strax bredvid, som inte har någon särskild funktion, och heller inte får beträdas av mänskliga varelser. 

Firandet börjar som vanligt med att grådvärgarna “sopar banan”, dvs knuffar bort alla julshoppare som befinner sig i processionsvägen. Sedan hörs dånet av de heliga trummorna. Ljudet växer i styrka under flera minuter till närmast öronbedövande nivåer, och plötsligt blir det knäpptyst. Ur tystnaden utkristalliseras efter hand ett lågt brummande. Det är tomtarnas armé som närmar sig med ljudlösa steg, ackompanjerade av de små farbrödernas monotona och oartikulerande mässande.  

Sedan kommer Lucifer själv i sin brinnande vagn dragen av två fembenta getter. Han är helt klädd i svart och sjunger ljushymnen Lux hieme med en tunn, gäll stämma, som till en början låter som det hjärtskärande kvidandet från ett övergivet barn, men efter några minuter utstöter hen ett mäktigt avgrundsdjupt vrål som får tomtearmén att välta över ända, kentaurerna att stegra sig, och stjärngossarna att gråta. Lucifers kastratkör brister ut i ett hjärtskärande dissonant ackord, medan Lucifer tar av sig sin mörka klädnad och träder ut på scenen mitt på torget som en ren ljusgestalt, en vitklädd andevarelse omstrålad av ett blekt gult ljus, flackande som en eldslåga. 

Vid det här laget har alla traktens invånare hunnit anlända till torget. I stillhet inväntar de det ögonblick då ljuslågan runt gestalten på torgets mitt slocknar, varpå alla samtidigt rusar in mot mitten och ivrigt börjar slita lemmarna av Lucifer. 

När tumultet har lagt sig fördelas de finfördelade resterna av ljusgestalten i bästa grannsämja. Dessa förvaras sedan hemma hos var och en i “lussekärlet” en blyfodrad träask som placeras i en hålighet i väggen och tillbes under den vecka som följer, tills den gjort sitt jobb och himlens ljus på nytt börjar vända tillbaka efter det stora mörkret.

Denna högtid firas enligt ryktet även på andra platser i landet, om än i perverterad form. 

Arbetsplatsreformen

Det är inte så att arbete inte har utförts tidigare. Saker har producerats, processer har genomförts, handlingar har upprättats och arkiverats, tjänster har utförts och varor har bytt ägare. Allt detta har förstås inneburit någon form av arbete, även om det för det mesta - åtminstone historiskt - har utförts av oavlönad arbetskraft. Alltså trälar. I vårt moderna tidevarv kan vi förstås inte ha det så. Trälsystemet avskaffades ju för länge sedan, i april 2016, och nu måste något annat komma i dess ställe. Våra invånare har levt en drönartillvaro under alla dessa år. De har läst, skrivit, skapat konst och filosoferat. Inget produktivt arbete alls.

Tidigt i gryningen en vårdagsmorgon 2019 rullade en armada av tunga fordon över kommungränsen. Fordon vars like ingen av oss tidigare skådat. Bulldozers, grävmaskiner, frontlastare, kranbilar, lastbilar och bussar fyllda av horder av byggnadsarbetare. På en bortglömd yta strax utanför centrum, som tidigare bedömts som alltför vattensjuk för att bebyggas, växte nu fram ett majestätiskt komplex av rätlinjig, ändamålsenlig och nyttobetonad arkitektur. Strax innan visslan ljöd som signalerade industrisemesterns begynnelse stod det nya området klart. Den tidigare sankmarken skulle hädanefter gå under namnet Skarprättarmyrens produktionsområde.

Interiör från Skarprättarmyren, juni 2019.

Arbetsplatsen hade nått bygden. För första gången i samhällets historia förväntades medborgarna lämna hemmet trygga vrå på morgonen och bege sig till otrivsamma, lysrörsupplysta lokaler där kaffet serveras från en maskin och dricks ur en pappmugg. Medborgarna kände otrivsel vid allt det nya, men de första veckorna travade de ändå lydigt till sina kontor och utförde alla dessa monotona, själsdödande och obegripliga sysslor som blivit en nödvändighet för att vårt moderna samhälle ska kunna fungera.

Det dröjde dock inte länge innan den puttrande missämjan började forma sig till en proteströrelse som engagerade hela bygden, anförd av konstnären, poeten, filosofen och dagdrivaren Laokoon Marklund. Men innan rörelsen organiserat en enda aktion fick de oväntad draghjälp av naturen. Sankmarken under produktionsområdet (alltså själva Skarprättarmyren) mäktade inte i längden bära upp det stora byggnadskomplexet, utan började tvärtom äta upp det underifrån. I början av september täcktes bilparkeringen av en sumpig och illaluktande vattenspegel. En månad senare låg två av tre våningsplan begravda i myren. Dykare kunde rapportera om hur de nybyggda kontorsrummen som bara dagar tidigare varit behållare för glåmiga kontorsarbetare, nu beboddes av benknotor från de tusentals avrättade illdådare, mördare och marknadsliberaler som gått under bödelsyxan genom århundradena.

När denna text skrivs i slutet av november 2019 syns ingenting längre av Skarprättarmyrens produktionsområde, bara en sönderbruten och till hälften igenvuxen tillfartsväg som för varje dag sjunker allt djupare i mossan.

I willande skogen

Flasanytt har ju från allra första början haft som ambition att presentera de allra senaste nyheterna från områden kring Flasabäcken. Sedan en tid tillbaka har sidan dock kommit att flytta fokus från detta vattendrag, för att i stället skriva om en helt igenom fiktiv bäck. Här nedan har vi dock valt att göra ett undantag från denna princip genom att publicera en nyhet som vi av någon anledning missade att referera vid tidpunkten för det inträffade. Nyheten har således legat bortglömd under en pappershög på vårt skrivbord i 125 år. I stället för ett referat följer nedan artikeln i sin helhet, saxad ur Norrbottens-kuriren 26 juni 1894.

I willande skogen. Den 15 dennes på morgonen gick en 7½-årig flicka, Maria Gahm, från Gammelgården i Neder-Kalix socken med några kreatur ut till nämda [sic!] ställes betesmarker. Då flickan ej hade återkommit till middagen, fruktade hennes föräldrar att hon gått wilse, hwarför hennes far och hennes dräng begåfwo sig ut att söka henne samt fortforo dermed i 1½ dygn, utan resultat.  

Genom Kronobetjeningens försorg uppbådades nu manskap från flera byar för att söka efter den bortgångna flickan, och omkring 700 personer woro ute och sökte i flere dagar och nätter, men förgäfwes.  

Den 21 d:s wid 5-tiden på eftermiddagen kom emellertid flickan, bärande sin kjol på armen, till en inhysing i Flasabäcken, som ligger på norra sidan af Gammelgårdens betesmark, en qwarts mil från flickans hem. 

Flickan, som gått fastande hemifrån den 15 d:s, hade under hela tiden, 5½ dygn, ej förtärt annat än litet watten då och då. Hon hade sett sin far och drängen på ett berg wid Bergträsket och hört dem ropa på henne, men hon kunde ej göra sig hörd eller uppmärksammad, ej heller kunde hon komma till dem för träsket, som låg emellan henne och berget. Om dagarne hade hon hört folk ropa, men ej lyckats komma dem nära. Likaledes hade hon hört koskällan, men ej påträffat korna, så att hon kunnat följa med dem hem.  

Först den 21 d:s stötte hon under sin irrfärd på några kor, och med dessa följde hon till dess hon kom till en banad wäg, wägen till Flasabäcken, och på den knogade hon sig fram till ofwannämda [sic!] ställe.  

På tillfrågan om hon ej warit rädd, och funnit ensamheten långsam svarade hon, att hon warit ganska lugn, emedan hon hela tiden trott att Gud skulle hjelpa henne hem; och nu är hon werkligen lyckligt hemma hos sina föräldrar, som redan gifwit hoppet förlorat.

Redaktionell kommentar, november 2019: Vi reserverar oss för flickans egna teorier om vem som hjälpte henne komma hem. Den vakna läsaren torde redan ha dragit slutsatsen att det inte alls var Gud som kom till undsättning, utan en flock med kringströvande kor.

En gammal bro

Det finns som bekant en enda bro över vårt centrala vattendrag, Stora glömskan (tidigare omskrivet med det felaktiga namnet Flasabäcken). Den nuvarande brokonstruktionen är i grunden egentligen huvudsakligen en damm, och först i andra hand en bro. Den har stått där sedan urminnes tider*.

I modern tid har Kalix skoterklubb gjort en del festliga additioner till bron, främst för att stärka konstruktionen, men kanske också för att i någon mån skänka en mänskligare och lekfullare gestalt åt det tidigare så majestätiskt dystra bygget. Det har också gjort att bron ger sken av att vara av yngre datum.

Under sommaren 2019 genomfördes en mindre arkeologisk undersökning kring brofästet, och då kom en del mycket gamla konstruktiva element i dagen. Arkeolog Bo Humla kom vid tiden för upptäckten till den preliminära slutsatsen att dessa kunde vara “hur gamla som helst”. Nu har en utförligare rapport om fynden publicerats, och resultaten är sensationella!

Humla bedömer nu den ursprungliga brons ålder till “mellan 50 och 3000 år”. Det kan alltså röra sig om en antik bro, uppförd under nordisk bronsålder! Humla dröjer inte närmare vid de konkreta fynden, utan ägnar större delen av sin rapport åt en lyrisk skiss av de scener som skulle kunna ha utspelats i brons skugga under dessa ur historievetenskaplig synpunkt mörka och föga dokumenterade tider. Här följer ett utdrag ur Humlas arkeologiska rapport:

“Vid den porlande bäckens strand niga badnymfer hulda, och ur träden hörs fåglarna kvillra en sirlig och uråldrig melodi för trädens väktare, dryaderna, som dra från glänta till glänta och jaga varandra, omsvärmade av de förunderligaste fjärilar och varjehanda flygfän, obekymrade av omgivningens blickar eller tidens krav på modest klädsel. Skogshuggare, jordbrukare, fiskare, lantmätare och björnjägare korsa varandras stigar under muntert och maskulint samspråk. En paradisisk frid råder i nejden. 

Men se, då höres plötslig klangen av tung svärdsskida mot rustningsplåt! Trampet av häst och fotsoldat som närmar sig på den stenlagda vägen mot bäckstranden. Ledsagade av trumpetstötars malmklang och skira, celesta lyrtoner träda de ut på den nyanlagda bron, detta mäktiga byggnadsverk - kanske norra Europas mest framstående arkitektoniska under - och i detsamma förmörkas skyarna, fåglarna tystna, dryader och ortsbefolkning stanna upp och lystra. Nu ska bron äntligen invigas! Truppens anförare, centurionen, leder sina mannar över broplankorna, en efter en. Ska den hålla för en sådan vikt? Trampet av hovar och vapentyngda män genljuder genom skogar och ger återklang i vattendragets båda riktningar - från dess outforskade källa i det inre av de mäktiga Kälsjärvsskogarna, till dess utlopp i den väldiga älven i jämnhöjd med Björknäs. Ett steg - två steg - och sakta ökar farten för att sluta i vild, triumfatorisk galopp över bron! Den håller!  

Nu vågar sig även ortsbefolkningen nära denna märkliga byggnad. De känner med sina primitiva, grova och jordbefläckade händer på de fint hyvlade plankorna, vördar dem som vore de omgjordade av det kostbaraste sidentyg. Förundran övergår i stolthet - “Det här är vår bro!” utbrister någon, “Den främsta bron över detta vattendrag!” en annan, och en tredje: “Ja, den enda bron över detta vattendrag!”. Från denna dag kan folket i byn på ett säkert sätt korsa det vilda och förrädiska vattendraget, som sedan länge varit beryktat för sitt dödligt kalla vatten.”  

Utdrag ur Arkeologisk undersökning vid Stora glömskan, Underkalix kommun, och då särskilt den damm som delar bäcken, utförd av arkeolog Bo Humla, även flöjtist (öppen för bokningar). Underkalix, 2019.

Illustration ur Bo Humlas rapport som citeras i texten. 

*Före 1980

Gamman

Innan digitaliseringen nådde vår avlägsna trakt kunde byns invånare inte sällan ses röra sig fritt mellan husen i byn, och emellanåt sammanstråla för att utbyta hälsningsfraser, information och, i sällsynta fall, fysisk materia av olika karaktär och aggregationsform. Detta skedde dels spontant, dels enligt överenskommelse i förväg, i form av så kallade fester eller sjöslag. 

I samband med dessa backanaler förekom i allmänhet musik och, som en följd därav, dans. Bland de danser som utfördes kan särskilt nämnas polska, menuett, charleston, jitterbugg, kadrilj, polonäs, twist och dubstep. Musiken framfördes i allmänhet på musikinstrument, något som var en vanlig företeelse ännu på 1900-talet, då sådana försåldes i särskilda musikaffärer i många svenska städer. Numera görs förstås all musik av dresserade robotar.

Det kortsiktiga resultatet av dessa kollektiva förlustelser blev i allmänhet en rad sjukdomsliknande symtom, men också en flyktig upplevelse av mening och lättnad i en i övrigt tröstlös tillvaro, samt en något förbättrad grannsämja. Det långsiktiga resultatet blev en viss förmering av invånarantalet i byn.

Bilden visar en konstnärlig gestaltning av rockfestivalen Slemsvamp ‘96. Festivalen arrangerades varje augusti mellan 1732 och 2001. Besökarantalet varierade från toppnoteringarna i början av 1990-talet då uppskattningsvis 100 000 personer samlades på Jedvard Marklunds ägor för att lyssna på musik och köpa T-shirts och annan memorabilia, till det sista året då fem festivalbesökare förgäves ansträngde sig för att ha roligt under festivalens två veckor. 

Äkta konst

Väggarna i våra hem är fyllda av förfalskningar, reproduktioner och billigt krimskrams. Det gäller hela byn, inklusive väggarna i de mer finkulturellt sinnade invånarnas rum. Vi tror gärna att våra tavlor är original av konstnärens egen hand, men de visar sig vid närmare inspektion alltid vara oljetryck och billiga fotografiska reproduktioner, ofta urklippta ur tidskrifter och böcker. Trots att snart sagt varenda byinvånare är bildkonstnär är det ingen av dem som har råd att sätta upp ens sin egen originalkonst på väggarna.

Under hösten 2019 har väggprydnaderna i vår by inventerats av kulturföreningens tillförordnade 1:e konstinventeringsagent Ulla-Britt-Inger Lundmark, och hon fann vid sin genomgång att 95% av konsten på väggarna var affischer köpta på postorder från Hobbex i Borås under 1980-talet. Det rör sig främst om sammetstavlor och avbildningar av solnedgångar. Ett fåtal är reproduktioner av äldre datum, och en liten bråkdel (ca 400) av tavlorna är handmålade kopior av kända originalverk av den nederländske sengotiske konstnären Hieronymus Bosch. Av dessa är bara några enstaka tavlor omdiskuterade och eventuellt original av Bosch. Det gäller särskilt de fall där Boschs original är förlorat och den enda (förmodade) kopian återfinns på en vägg i vår by.

Under inventeringen upptäcktes en enda tavla som ska vara ett oomtvistat originalverk. Det rör sig om en landskapsmålning, komplett med sjö och älg, målad av den framstående solupp- och nedgångsmålaren A. Marklund, hemmahörande på Müsligränd 13, 5 tr. ner. 

Med anledning av detta sensationella avslöjande planerar Stora Glömskans konsthall en utställning, där föresatsen är att tavlan ifråga ska visas. Först måste de förstås fråga innehavaren, fröken H. Astrid Saxon-Munktell, om lov, något de planerar att göra någon gång den här veckan.

Tavlan i fråga, smygfotograferad av konstvetare Lundmark