Veckans yrke, Del 42: Arkitekt

Teodor och Tora Romb

Arkitekter

Vi växte upp i en arkitektritad villa i området Ljungheden, där samhällets rikaste och mest sofistikerade invånare bodde. Huset var mycket smakfullt inrett av vår mor som själv var arkitekt, och den underbara trädgården hölls vid liv av far, som var Formel 1-förare men också mycket intresserad av trädgårdsskötsel. 

När vi skulle flytta hemifrån insåg vi att det inte fanns några andra hus i samhället som motsvarade den konstnärliga och hantverksmässiga nivå som vi vant oss vid sedan barnsben. Vi insåg att vi måste utbilda oss till arkitekter och själva rita våra framtida hem. Det var så det började.

Vi är alltså syskon. Tora är storasyster och Teodor är ett år yngre. Hon är VD och konstnärlig ledare för vårt gemensamma företag. Jag, Teodor, ritar och planerar huvudsakligen våtutrymmen och kök, men vi arbetar alltid tillsammans. Jag ritade till exempel det nya badhuset eftersom det i princip är ett enda stort våtutrymme, men Tora formgav den prisbelönta fasaden* och det likaledes prisbelönta taket.** Allting som Tora gör brukar belönas med pris av något slag. 

För att bli en framstående arkitekt behöver man i första hand förmågan att för sin inre blick visualisera det som ännu inte finns på en plats. När det kommunala Rymdkontoret skulle byggas tog hon sig an projektet med stor iver. Hon skissade fram hundratals förslag, det ena mer äventyrligt och visionärt än det andra. Beställarna föll för en idé som var ganska visionär, men kanske inte fullt så visionär som de mest extrema skisserna. Som bekant blev det en hundra våningar hög cirkulär byggnad runt en stor innergård där man kan ställa raketer, månmobiler och andra fordon. Rymdkontoret har åtta anställda, så de har bara tagit en mindre del av byggnaden i bruk, men i övrigt är de mycket nöjda med lokalerna. Byggnaden belönades med priset "Årets rymdbyggnad 2021", ett pris instiftat av Tora Rombs stiftelse för försköning av rymden.

Vi tycker att det är viktigt att omge oss med vackra ting. Alla människor borde försöka omge sig med vackra ting. Exempel på vackra ting är den här servisen som vi dricker vårt te ur, eller de tavlor som hänger på väggarna, bilarna som står i våra garage, våra segelbåtar, fritidshus och privata spa-anläggningar, samt inte minst huset vi bor i, som numera upptar hela det område som kallades Ljungheden när vi växte upp. Nu heter det Rombheden. Det är också en mycket vacker plats, eller var. Nu står det ju ett hus där, men platsens storslagna skönhet lever på något sätt kvar i husets monumentala plåt- och betongfasader. Huset måste vara stort av medicinska skäl. Tora och jag kan inte längre vistas i varandras sällskap. Allergi! 

* "Stora fasadpriset", som delas ut av Tora Rombs stiftelse för snygga fönster och fasader

** Priset "Enastående tak 2015", som instiftas av Tora Dahls takstiftelse 

Veckans yrke, Del 41: Elektriker

Birger Mosel

Elektriker

Du har med största sannolikhet stött på elektricitet i ditt liv. Många av de saker och företeelser som du tar för givet och som du använder för din överlevnad eller förströelse drivs av elektricitet. Utan elektricitet skulle vårt liva vara torftigt, barbariskt. Jag arbetar med elektricitet.

Elektricitet är ett mystisk väsen som lever i någonting som vi elektriker kallar ledningar. De genomkorsar landskapet. Ibland stöter du på dem under jorden, men lika ofta klättrar de i stora ställningar av stål. Elektriciteten åker hela tiden rastlöst runt, runt i sina ledningar och söker arbete. Där erfar den ofta frustration och en känsla av instängdhet. När den till slut får kontakt med en apparat som vill röra på sig, skapa värme eller kyla, lysa upp eller framkalla ljud eller andra vibrationer, så känner elektriciteten lättnad. Den har hittat hem efter kanske år av letande. Äntligen får den göra nytta.

Det är så jag tänker på elektriciteten. I mitt arbete måste jag dock förhålla mig mer neutralt till detta väsen. Elektriciteten går att beskriva med matematiska formler, och vi människor kan inbilla oss att vi framställer "elektricitet" med hjälp av olika fantasifulla anläggningar. Sanningen är att elektriciteten finns där vare sig vi vill eller ej. Vi kan inte tämja den eller råda över dess existens. När vi låtsas att det är vi själva som har framställt den skänker det oss en bedräglig känsla av kontroll och makt, men i själva verket lever vi i en värld vars livskraft är elektriciteten, och vi är dess slavar.

 

Veckans yrke, Del 40: Ekonom

Eva Fräkenstam

Ekonom

Ekonomi är ett ord som vi har lånat från grekiskan, ett språk som pratades i medelhavsområdet för flera miljoner år sedan. Det betyder "att hålla på med pengar och annat som liknar pengar, till exempel aktier, obligationer och bankväxlar". Jag blev intresserad av ekonomi i tonåren. När jag var mycket liten fick jag precis som alla barn veckopeng, som jag ofta använde till att köpa lördags-, tisdags- eller torsdagsgodis. På den tiden var jag inte mer intresserad av ekonomi än andra barn, alltså inte alls. När jag fyllde elva började mina föräldrar dela ut månadspeng, men fortfarande förstod jag inte riktigt tjusningen med det ekonomiska. Vid femton års ålder fick jag så min första kvartalspeng. Nu insåg jag att det skulle vara dumt att bara köpa godis för pengarna, och någonting hände när jag tänkt den tanken. De måste investeras! Jag började omedelbart att köpa värdepapper för mina vecko-, månads- och kvartalspengar, och snart hade jag bara ett intresse: att hänga på internet och se hur aktiekurser går upp och ner. Jag har funderat, och det kan nog jämföras med att följa sitt favoritlag i fotboll. Aktier är bara lite mer mystiska och oförutsägbara. Man förstår aldrig riktigt hur de fungerar. Fotbollsspelare tänker nog nästan bara på att försöka göra mål och undvika att släppa in motståndarnas mål. De skulle aldrig få för sig att göra motsatsen, att hjälpa motståndaren på traven och medvetet missa målet med sina egna skott. På samma sätt skulle man kanske kunna tro att aktier bara är intresserade av att oupphörligen stiga i värde, men i stället rör de sig upp och ner från dag till dag! Det är mycket intressant! 

Annat som ibland går upp och ibland ner är räntor och priset på bostäder. Vi ekonomer intresserar oss för allting som går upp och sedan ner omvartannat. Även i fotboll kan det förstås gå upp och ner. Då intresserar vi oss plötsligt för fotboll, och den grenen av ekonomi kallas stryktipset. Men ekonomi kan vara så mycket mer än det: vi har också upptäckt musiken, och då särskilt någonting som kallas Trackslistan. Där går de olika låtarna och sångarna upp och ner från vecka till vecka. När de går upp vet man att de tjänar mer pengar, och när de går ner sinar flödet. Det är mycket spännande att följa Trackslistan och höra om hur saker där går upp och sedan ner. 

Efter gymnasiet flyttade jag från mina föräldrars enplansvilla till en lägenhet i ett niovåningshus. Där finns förstås en hiss. Den är mycket intressant. Ibland kommer jag mig inte ens iväg till jobbet på morgonen då jag blir som förhäxad av hissens rörelser. Ibland åker jag i den själv och ibland står jag utanför och betraktar hur grannarna susar upp och ner genom huset. På jobbet betraktar jag alltid rörelserna upp och ner på en skärm eller utskrivna på ett papper, men i hissen kan man befinna sig mitt i rörelsen och uppleva den med hela kroppen. Mitt favorittillstånd är när man blundar och känner att hissen rör sig, men man vet inte säkert om den går uppåt eller neråt. Den dag jag blir ekonomiskt oberoende eller går i pension ska jag åka hiss dagarna i ända. Ekonomiskt oberoende innebär att man klarar sig oavsett om saker går uppåt eller neråt. Då kan man uppskatta båda rörelserna i lika grad.  

Veckans yrke, Del 39: Rymdpilot

Ulf Ormvråk-Uggla

Rymdpilot

Det kommunala rymdprogrammet inleddes som en arbetsmarknadsåtgärd under lågkonjunkturen på 1990-talet. Åtta unga män och kvinnor fick ALU-anställning vid det nybildade Rymdkontoret, som då sorterades under Kultur- och fritidskontoret. Numera är det en avknoppad verksamhet under Näringslivs- och propagandaministeriet och är delvis vinstdrivande. Tanken var att de åtta i gruppen skulle tränas till att bli astronauter, men de skulle samtidigt utveckla moderna och tillförlitliga raket- och navigationssystem, planera för specifika forskningsuppdrag i rymden och på främmande himlakroppar, samt fördjupa sig i filosofiska och etiska aspekter av hypotetiska kontakter med civilisationer och/eller andra livsformer av icke-jordiskt ursprung. En annan viktig uppgift var att formge och tillverka rymddräkter, och utforma ett grafiskt program för Rymdkontorets verksamhet. 

Min första uppgift blev att utforma logotypen som skulle sitta på rymddräkten, raketen och på landningsmodulens dörr. Kennet valde typsnitt och skapade mallar för brev och affischer, Måns Wachtmeister skapade en harmonisk färgskala för alla typer av trycksaker och Måns Kilmister valde papperskvalitéer för broschyrer och nyhetsbrev. Mona, Rebecka, Turid och Siv skötte det tekniska kring raketer och sådant. 

Det tar tid att genomföra rymdprojekt. Vi började arbeta på Rymdkontoret 1996, och först 2002 kunde vi genomföra vår första bemannade rymdfärd. Det var mest en test för att se om utrustningen fungerade och således inte så viktig, varför det föll på tjejerna i teamet att genomföra det hela. Det var en okomplicerad expedition där de rundade månen ett par gånger och sedan landade (lite snett) på avfyrningsrampen. Kvinnor är ju inte så vana att manövrera stora fordon, så med tanke på det gick det helt OK. Under några år följde fler rutinuppdrag där samma team byggde en permanent bas på månen och skickade flera sonder till andra planeter i solsystemet. Kring 2012 var jag klar med skisserna till min logotyp. De fick mycket beröm och efter min presentation var det många i teamet som började betrakta mig som en sorts inofficiell ledare för rymdprogrammet. Rent formellt är det förstås Rymdmajor Olsson (Mona) som är chef, men hon är så sällan nere på jorden så jag har gjort mitt bästa för att anta en ledarroll i hennes frånvaro. För övrigt tycker jag att det rimmar illa med hennes roll i en kommunal verksamhet att tillbringa en större del av sin tid i andra delar av solsystemet än inom kommungränserna. Visst har kolonierna på månen, Mars och Titan i viss mån bidragit till det ekonomiska välståndet i kommunen i form av de hundratals miljarder som genererats genom gruvdrift och turistresor, men verkligt ledarskap förutsätter också närvaro. Några av oss medarbetare har tröttnat på utvecklings- och lönesamtal över intergalaktisk Zoom-länk och skulle föredra att ha en mer lokal organisation. För övrigt kan man tycka att några av de manliga rymdpiloterna kunde erbjudas plats på åtminstone en turistresa till månen, men så fort jag tar upp den frågan får jag höra att det eventuellt kan komma på fråga den dag jag har levererat den färdiga logotypen. 

För att nå dit har jag nu tagit hjälp av de senaste högteknologiska verktygen, en s.k. "A.I." för att skapa en logotyp. Efter flera minuters enträget arbete lyckades jag till slut skapa och leverera den perfekta grafiska visualiseringen av vår organisations verksamhet. Min förhoppning är nu att få följa med på en resa till månen inom en inte alltför avlägsen framtid.  

Förslag till logotyp för Rymdkontoret

Veckans yrke, Del 38: Agitator

Sune Humlebi

Agitator

Mitt politiska uppvaknande sammanföll med mitt inträde i arbetslivet. Jag var 34 år gammal och tvingades mot min vilja att lämna mitt arbetsrum i föräldrarnas lägenhet för att söka egen försörjning. De skulle gå i pension och var fullkomligt besatta av pengar och tanken på att de inte skulle ha råd att bo kvar med mig som "icke-betalande" hyresgäst. På arbetsförmedlingen hade de inget som passade mig, men genom min fars kontakter fick jag plats som trainee på hans kompis företag. Den formella titeln var kanske "praktikant", antagligen bara för att fascistsvinen i ledningen föredrar det tyska språket framför engelska!

Efter en vecka på jobbet hade jag en klar bild av allt som var fel med det kapitalistiska samhälle vi lever i. Min chef var en maktfullkomlig psykopat, som alla chefer. Han bad mig vid upprepade tillfällen att anlända till jobbet tidigt på morgonen vid en viss tid, som om jag var en dresserad robot. Han hade ständigt åsikter om min klädsel och krävde att jag hade en "riktig" tröja på överkroppen när jag vistades i kundmottagningen. När jag vägrade det och dessutom stannade hemma i en vecka i protest mot hans övergrepp på mina mänskliga rättigheter, hotade han med att ge mig löneavdrag! Min pappa fick ringa och tala honom till rätta, och sedan dess behöver jag inte gå till jobbet alls. 

I ett idealiskt samhälle finns förstås inga chefer. Heller inga lagar eller förhållningsregler. Inga skolor som bara utbildar viljelösa slavar till kapitalismens papperskvarnar. Inga poliser, tandläkare, ordningsvakter på Gudruns Livs som spanar efter snattare, och inga banker som säger att man inte kan ta ut pengar när saldot står på minus. Inga saldon alls för övrigt. Behöver man pengar så får man det! De som inte behöver det får inga pengar. Kan det bli mer rättvist? 

Jag tänker inte rösta i valet. Förra valet hade jag planerat att rösta, men då måste man både stå i kö som en andra klassens medborgare, och visa legitimation! I det ideala samhället finns för övrigt inga politiker. Jag kan själv ställa upp och fatta de beslut som måste fattas, men ingen annan ska behöva ägna sig åt det. För att ingen ska inkräkta på mina mänskliga rättigheter kommer jag i så fall att behöva en vaktstyrka, kanske en liten armé. Polisen får vara kvar, men bara om den ställer upp på min radikala anarkistiska vision. När jag har blivit den främste bland likar kommer det inte att behövas några val längre. 

Men det första som måste hända är att mina föräldrar upphör med att kränka mig med sina evinnerliga dörrknackningar och frågor om huruvida jag har sökt jobb idag eller inte. Svaret är självklart NEJ, en anarkist söker inte jobb, en sann anarkist betraktar inte verkligheten utifrån sådant som kronor och ören, och skiljer inte mellan "arbete" och annan verksamhet. För övrigt anser jag att de som spelar spel på datorn borde respekteras mer, och deras "arbete" borde vara lika mycket värt som ett vanligt jobb. 

När jag inte spelar brukar jag hänga på olika anarkistiska forum, men mest för att få mina fördomar bekräftade. De flesta där är tråkiga normisar som sköter sina vanliga jobb, läser böcker och vill debattera och ifrågasätta så fort jag skriver ett inlägg. Det finns nästan inga sanna anarkister där ute, men när jag hittar inloggningen till min YouTube-kanal kommer jag att börja sprida mitt budskap till miljarder av människor med hjälp av videofilmer, och därefter kommer ingenting att vara sig likt. En fråga bara: kan man filma med den lilla kameran i datorn, eller måste man köpa en riktig kamera?

Veckans yrke, Del 37: Femstegshoppare

Snoddas Bernadotte

Femstegshoppare

Vem minns inte Mattias Sunneborn? Han dominerade fullständigt inom längdhopp i Sverige under 1990-talet, och blev min första idol. Som bekant blev han förste svensk över åtta meter och satte 1996 det mycket imponerande personliga rekordet 8,21 m. Jag började träna friidrott ungefär vid den tiden, och mitt huvudfokus låg förstås på längdhopp. Tyvärr passade grenen illa för mig. Ett enda långt steg ner i en sandgrop kändes inte tillräckligt. Jag fick varje gång behärska mig för att inte ta ett andra steg av bara farten. 

Men då fick jag nys om tresteg. Där fanns kanske grenen för mig? Inte bara ett extra steg, utan hela tre steg från plankan innan man landade i sanden. Jag blev klubbmästare, vann distriktsmästerskapet och noterade ett respektabelt personbästa på över 15 meter. Men längre nådde jag heller inte, varken i hopplängd eller tävlingsframgångar. Jag deltog aldrig i SM, Finnkampen eller några internationella tävlingar. Inte heller OS. Efter tio år som senior avslutade jag min elitsatsning, utbildade mig till mikrobiolog och bestämde mig för att gå vidare. 

Men hela tiden låg tankarna i bakhuvudet. Var gick det fel? Hur långt hade jag kunnat komma om jag fått ta ytterligare ett steg? Eller två? I hemlighet började jag besöka idrottsparken under sena kvällar för att testa min idé. Först lärde jag mig behärska fyrsteg, och efter ett år hoppade jag femsteg med bländande teknik. Som snart fyrtioåring såg jag ingen väg tillbaka till friidrottens finrum, utan jag sökta mig i stället till idrottens bakgård, där de undanskuffade och oönskade idrottsutövarna ägnade sig åt obskyra grenar som Kast med liten kvast, Kombinerat höjd- och längdhopp, 103 meter häck, Slägga med en riktig slägga i stället för en kula på änden av en kedja, samt inte minst Fyr- och femstegshopp. 

Vi var en liten skara som funnit varandra i denna säregna disciplin, den kanske ädlaste av friidrottsgrenar. Förutom jag var det Ingmar "Bergman" Bergman, en osannolikt lång före detta basketspelare som tappat bollsinnet och fortbildat sig till friidrottare, Torgeir Knut, innehavare av det inofficiella svenska rekordet i sjustegshopp som tvingats växla ned till fem steg på inrådan av sin läkare, samt Sibylla Kolmården, Sveriges enda kvinnliga femstegshoppare och regerande svensk mästare i grenen (damer och herrar tävlar - tyvärr - tillsammans i femstegshoppning).  

Trots ihärdiga påstötningar hos svenska friidrottsförbundet kommer nog femstegshopp inte att bli en erkänd friidrottsgren, men vi som ägnar oss åt sporten tar det med jämnmod. Vi lever för flykten, den rusiga luftfärden. 

När du som längdhoppare möter plankan och skjuter ifrån vet du att du sekunden senare obevekligen måste landa. Tänk då hur det skulle vara om du erbjöds ännu ett luftsprång, och strax därefter ännu ett! Du har nu genomfört ett trestegshopp. Men du är inte nöjd med det. Det är banalt. Många har erfarit trestegshoppningens särskilda rus, men du älskar alltför mycket känslan av att hänga i luften - förnimmelsen av det tid- och viktlösa tillstånd som nästan uppstår mellan nedslag och landning, och idag erbjuds du att fortsätta leva i den förnimmelsen i ytterligare ett steg. Du skjuter ifrån på nytt - och än en gång svävar du mellan mark och himmel, uppfylld av evigheten, tömd på medvetna tankar i ytterligare en uttänjd sekund, och i samma stund som foten möter kolstybben slås du av insikten att ytterligare ett steg återstår! Du vrider kroppen uppåt i en sista ansträngning, lyfter armarna mot molnen, klättrar än en gång upp i luftrummet i riktning mot Gud och änglarna, och när du känner doften av nykrattad sand under dig, fäller du ner landningsställen och viker ihop dig tills fingrarna når tåspetsarna, och plötsligt är det över. Du ser dig om och konstaterat att du färdats genom luften i mer än tjugo meter, med bara enstaka nedslag på vägen. Det är du och bröderna Wright, du och bröderna Montgolfier som har erfarit denna känsla av att vara pionjärer inom konsten att upphäva tyngdlagen. Varför vill inte alla människor hoppa femsteg?

Veckans yrke, Del 36: Kommunalråd

Eva Lundmark

Kommunalråd

Bakom de höga murar som omger kommunhuset reser sig den massiva, svarta byggnaden ur stenläggningen med en auktoritet och kraft som sägs avspegla personligheten och den personliga utstrålningen hos vårt kommunalråd Eva Lundmark. I en av de övre våningarna ryktas det att hon har sitt arbetsrum, men ingen vet med säkerhet. Många har sökt igenom de vindlande korridorerna, men det är mycket lätt att missa en dörr, en liten korridor här eller ett våningsplan där, och innan man vet ordet av står man ånyo under foajéns mäktiga valv och möter villrådig en vaktmästares nedlåtande blick. Många är det som ger upp här och vänder mot utgången. Men du vänder - dumdristigt nog- blicken mot trapphuset och gör ett nytt försök att nå kommunalrådets mytomspunna kontor.

Eva styr alla angelägenheter vi detaljerade men ofta kryptiska veckobrev som hon publicerar på kommunens Facebooksida. Ingenting undgår Evas vaksamma blick, och inga beslut tas utan att man först läser igenom sidans tidslinje på jakt efter vägledning. Hon rår över politiska beslut, ekonomiska överväganden, och privata angelägenheter såsom giftermål och middagsplanering. 

Hur ser Eva ut? Det vet ingen, och troligtvis är det förbjudet att ens ställa frågan. Hennes gamla klasskamrater och lärare från folkskolan kan inte längre dra sig till minnes hennes anletsdrag. Vi är inte ens säkra på att hon heter Eva. 

Det finns många myter och sägner om Eva Lundmark, men vem vet vilken grund de vilar på? Det finns bara en person som kan bekräfta eller avfärda de många anekdoter som nedtecknats av häradets skrivare och hävdatecknare och samlats i den omfattande volym som kommunbibliotekarien kallar "Lundmarksluntan", men föreställ dig att du hittar fram till hennes arbetsrum - hur kan du vara säker på att den paranta men egentligen ganska oansenliga kvinnan i övre medelåldern som du påträffar där verkligen är Eva? 

Det sägs att kommunalrådet ibland lämnar kommunhuset och vandrar gatorna som en vanlig medborgare. Det är säkert en illvillig lögn. 

Eva står för övrigt inte att finna idag heller. Du träder ut genom kommunhusets stentyngda portik med oförrättat ärende.

Veckans yrke, Del 35: Entreprenör

Morgan Krustadius

Entreprenör

Om man tänker efter låter ordet entreprenör främmande för svenska öron. Det är från början ett lånord från franskan, och betecknar en person som befinner sig i en position mellan potentiella köpare/beställare och producenter/utförare. Entreprenörens roll är att på en redan etablerad marknad skapa nya utrymmen, kanske genom att hitta nya sätt att nå köpare, kanske genom att tränga undan andra spelare på marknaden. En synonym för entreprenör var i äldre tider äventyrare. Det är så jag ser mig själv också. En risktagare. 

Jag kastar mig ständigt in i nya projekt som mina medhjälpare presenterar för mig. En stor hjälp på vägen har varit det kapital jag ärvde av min käre far, och jag ser det som min högsta plikt att använda det på ett framsynt och ansvarsfullt sätt. Ena dagen kanske jag investerar i ett nytt sätt att sälja kryptovaluta, men innan det har börjat generera vinst avvecklar jag det och kastar mig in i uppförandet av en rikstäckande kedja av padelhallar. När jag (och det svenska folket) tappar intresset för det vänder jag i stället min håg till skapandet av en ny bloggplattform för unga s.k. influerare. Efter att åtskilliga miljoner rullat i den riktningen stryper jag tillflödet. Ständigt nyfiken på nya möjligheter, nya risker!

Det var när min egen dotter vägrade skapa ett konto på den nya plattformen ("Bloggis") som jag fick nog av det projektet. Den unga generationens arrogans och benägenhet att ta saker för givet upphör aldrig att förvåna mig! Tror hon, min egen dotter, att pengar växer på träd? Nä du, Mongelica, de kommer från mig! Och kanske indirekt från min far. Eller, ja, allt kommer egentligen från min far, men det räcker inte för evigt utan någon måste göra jobbet med att skapa nytt kapital eftersom jag har bränt en stor del av arvet på diverse undermåliga projekt som jag lockats att investera i av opålitliga medarbetare och "vänner". Jag tycker att det är mer än rimligt att mina barn börjar dra sitt strå till stacken för att bidra till vår gemensamma förmögenhet! Kanske blogga lite, kanske lära sig spela professionell fotboll? 

Veckans yrke, Del 34: Lärare

Mandor Basun

Lärare

Tyska är det vackraste språket. Det är filosofins, konstens och poesins språk framför andra. Alla stora musiker och författare har verkat inom det tyska språkområdet och kommunicerat sina tankar på detta ädla tungomål. Jag försöker tillbringa mina semestrar i något tyskspråkigt land för att öva mig i språket. Det är en sak att kunna grammatiken och ordförrådet, men det är först när man vistas i landet och umgås med lokalbefolkningen som man känner att man lever i språket, att språket får blomma ut och uppfylla själen. 

Det började tidigt. Båda mina föräldrar var lärare i tyska, och det var ofta konversationsspråket i familjen vid frukost- och middagsbordet. Jag har alltid haft två språk inom mig - ett vardagligt, tarvligt språk som jag använder i möten med grannar och arbetskamrater, och ett upphöjt, poetiskt språk som råder mellan mina egna fyra väggar. Kanske inte för att tala i särskilt stor utsträckning, då jag lever ensam och mina föräldrar har klippt banden med alla sina sexton barn (och mina syskon vägrar yttra ett ord på tyska), och jag ännu inte hittat någon livskamrat som kan dela min passion för den tyska kulturen. 

Tyvärr var tjänsten som lärare i tyska redan tillsatt i min lokala skola, så jag undervisar sedan tjugofem år tillbaka i spanska. Ett mycket fattigt och okultiverat språk, som nästan helt saknar litteratur. Jag sköljer min stackars mun med akvavit efter varje lektion för att utplåna varje spår av de osköna språkljud som tungan tvingats forma.  

Veckans yrke, Del 33: IT-tekniker

Göta Faxén af Plommontorp

IT-tekniker

När jag började arbeta på banken 1924 fanns det ingenting som hette IT. Visst hade vi telegraf, telefon, film, grammofonen och annan informationsteknologi, men inga datorer. De dök upp långt senare, på 1960-talet. Det var till en början en ganska otymplig hantering där data lagrades på stora magnetband som skulle träs på, spolas fram och tillbaka och sedan lyftas tillbaka till förvaring. Då inmatning i elektronhjärnan skedde på tangentbord, föll det naturligt på oss kvinnor att sköta dessa maskiner, då vi äger en naturlig fallenhet för mekanisk data- och textinmatning. Jag var förste sekreterare, och som sådan blev det min uppgift att leda arbetet samt programmera nödvändig mjukvara för att hantera bankens dagliga drift. Efter en tid hörde huvudkontoret av sig, nyfikna på våra avancerade system, och strax infördes en stor digitalisering av hela bankkoncernens verksamhet, under min ledning. Det föll sig naturligt för mig som kvinna att leda detta stora projekt, då kvinnor genom alla tider tvingats vaka över många samtidiga processer, i köket, i barnkammaren och som arbetsledare för husfolket. 

För att samordna de olika processerna lät jag skapa ett rikstäckande nätverk för dataöverföring. Med tiden växte det, och nu kallas det internet. Jag tar inte ansvar för den mer sentida utvecklingen av detta. Min prioritet har alltid legat på banken och säkerställandet av dess drift. Jag har inte tid med frivoliteter, och använder inte alls de många tidsfördriv som internet erbjuder. Det som intresserar mig är i stället vad andra gör på nätet, och därför har jag utvecklat en stor mängd verktyg för övervakning och analys av datatrafik som gör att jag mycket lätt kan identifiera riskscenarier för banken långt innan några planer hunnit bli verklighet. Jag brukar inte blanda in polisen i de interventioner jag verkställer för att stävja brott riktade mot min arbetsgivare. Dels har ju för det mesta inga brott ännu ägt rum eftersom planerna ännu mest är vaga tanke- och handlingsmönster hos enskilda individer i samhället. Det faller sig naturligt för oss kvinnor att på det här sättet använda sig av instinktiva känslor och intuition för att dra långtgående slutsatser om våra medmänniskor, något som de mer regelstyrda männen i vår poliskår sällan har förståelse för. Omprogrammering av brottslingar betraktar jag som i praktiken verkningslöst, så jag använder uteslutande likvidering för att uppnå mina och min arbetsgivares högre mål: att rensa ut alla reella och potentiella hot mot bankens fortbestånd. 

Jag är mycket gammal. Min kropp lade av för länge sedan, men mitt medvetande lever kvar i en biologisk cyberhjärna som inkapslats i en ogenomtränglig stålkonstruktion på hjul, bestyckad med allehanda sensorer, armar med gripklor och en stor arsenal av vapen, allt i min arbetsgivares tjänst, alltså Nordiska Profitbanken AB. Det tjänar ingenting till att göra motstånd. 

Veckans yrke, Del 32: Rallyförare

Eulalia Wunderbaum

Rallyförare

Jag är en fridsam person, tålmodig och lågmäld, men när jag sätter mig i en bil vill jag att det ska gå undan. Så fort jag befinner mig i förarstolen genomgår jag en förändring, och då har jag bara ett enda mål: att ta mig fram så fort det bara går. Det gäller tyvärr även utanför rallybanan. Jag har dragit på mig åtskilliga fortkörningsböter, och även orsakat några olyckor med dödlig utgång. Några gångtrafikanter, två äkta män och alla mina barn har strukit med i omgångar. Själv brukar jag bära hjälm när jag kör bil, så jag har hittills klarat mig bra. 

Den första tävling jag deltog i var Åkbräkna öppna, en amatörtävling som jag kanske hade kunnat vinna med lite tur, och om jag inte hade kört ned i en sjö. Min första man var kartläsare, men inte särskilt bra på det. Jag hann dock gifta om mig i tid för nästa tävling och det blev vinst direkt. Samma år körde jag SM, så på den vägen är det. 

På den tiden var det Grupp B som gällde, kraftfulla muskelpaket som man fick brottas rejält med för att stanna kvar på vägen. Det var mycket lockande att sätta sig i ett sådant monster. Livsfarligt förstås, men det är ju själva poängen. Nuförtiden är det lite tamare, men många i min omgivning verkar tycka att det bara är positivt. Min man till exempel, nummer sju. Han tycker t o m att jag borde dra mig tillbaka och ta det lite lugnare. Tids nog blir det nog så, men jag känner att jag har åtskilliga år kvar i förarsätet. Jag är bara 74 år, och min läkare har ännu inte förbjudit mig att köra rally på elitnivå, även om han har hotat med det många gånger, snart sagt i samband med varenda operation. Han brukar skämta om att jag har bytt ut alla organ i kroppen utom hjärnan, men då överdriver han förstås. Såvitt jag vet är bukspottkörteln intakt. 

Veckans yrke, Del 31: Håltagare

Abraxas Johansson

Håltagare

Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bli håltagare. Det grundar sig i ett stort intresse för hål, och det intresset är inte primärt av sexuell natur, utan grundar sig i ett existentiellt behov av tomhet, utslocknande. Vi omges av så mycket materia i vår vardag, föremål och väggar i fasta material, som blockerar våra tankar, skapar beroende och tynger sinnet med dess ofrånkomlighet. Varje gång man lyckas göra ett hålrum i en fast struktur skapas en frizon, en liten reservoar av icke-existens i en annars solid och ogenomtränglig kropp. 

Så mycket av mänsklighetens strävanden går i motsatt riktning. Många verkar söka just fasthet, stadga och struktur. Jag antar att det är en fråga om personlighet. En del föredrar vaniljglass, andra vill att glassen ska smaka någonting. Många vill ha någonting beständigt att hålla fast vid, men jag eftersträvar tomhet och icke-materialitet. För att åstadkomma det använder jag olika typer av borrar och sågar med vars hjälp jag skapar hål i väggar och golv, ofta i samband med husbyggen eller renoveringar. 

Jag är medveten om det paradoxala i situationen: genom min insats bidrar jag till att ännu mer formlös materia stöps om till fasta strukturer. Nya hus, nya installationer, hårda ytor och brutna siktlinjer. Men när jag ser de hus jag varit med om att bygga vet jag att de är genomborrade, att där finns håligheter och mellanrum även på platser där inga installationer gjorts, men där jag ostört kunnat använda mina verktyg utan att någon sett. Den tanken skänker mig ro.

Veckans yrke, Del 30: Serietecknare

Putte Herzog

Serietecknare

Fortfarande är det många som ser ned på seriemediet och betraktar det som ett tidsfördriv för barn, sinnessvaga och icke-läskunniga. Dessutom verkar många betrakta serier som direkt skadliga för barn och andra lättpåverkade individer. Kanske fanns det visst fog för den synen för några decennier sedan, men nuförtiden är tecknade serier något av det mest sofistikerade och djupsinniga som en läsare kan utsätta sig för. Serieskapare är i allmänhet både högutbildade, intelligenta och romantiskt tilldragande.

Mina serier utspelar sig i en värld som påminner mycket om den riktiga, men en viktig skillnad är att det finns superhjältar där. Jag skriver och ritar mest om en hjälte som heter Specialmannen. Han ser ut som du och jag, men han har en superkraft som gör honom oövervinnerlig. Han är nämligen ganska stark. Inte superstark, men starkare än många i omgivningen, inklusive hans onde nemesis, den framgångsrike maskinoperatören. 

Specialmannen bär ibland en dräkt som gör honom lätt generad och känslig för kritik. Den är tillverkad av ett konstmaterial och är elastiskt till en viss del, men den sitter kanske lite för tajt på en del ställen. Sommartid är den svår att använda eftersom man lätt blir svettig i den, och på vintern måste man ha någonting utanpå. Men tidigt på hösten och särskilt på våren passar den riktigt bra att använda, men kanske inte på arbetet på postsorteringen. Det har påpekats många gånger. 

Specialmannen bekämpar inte brott, men han är på ordningsmaktens sida och brukar visa sitt stöd för polisen genom att hälsa glatt när han ser dem i tjänst. Han skriver också insändare där han pläderar för lag och ordning och mindre våld och brottslighet. På det sättet kan man beskriva honom som en sorts vardagshjälte. En vardagssuperhjälte.

Det första numret kommer ut någon gång nästa år. Tryckeriet krånglar. De tror inte att jag kan betala. Självklart kan jag det, särskilt när hela upplagan av tidningen är såld. Då kan jag betala både tryckeriet och alla andra fordringsägare, inklusive min bror, maskinoperatören. 

Var får jag allt ifrån? Det undrar jag själv ibland. Jag tänker mycket på jobbet. Det kan vara lite monotont att sortera post hela dagarna, och då drömmer jag mig ofta bort till en bättre värld, där de rättrådiga visas det erkännande de förtjänar och förtryckarna får sina rättmätiga straff. Snart planerar jag att skriva ned alla dessa historier och teckna figurer i små rutor där de säger allt som jag har tänkt ut. Det kan ju inte vara så svårt. Att rita fick man ju prova på i skolan.

Veckans yrke, Del 29: Skadedjursbekämpare

Zikadia Ström

Skadedjursbekämpare

Ibland skämtar folk med mig. Jag kan få samtal från någon som vill att jag ska avliva grannens hund, get eller något annat tamdjur. Det bjuder jag på. Folk måste få skämta och ha roligt. Men måste de skämta så mycket om just djur? Och måste de vara så morbida? Alla anonyma telefonsamtal gör att jag inte längre känner mig respekterad av mina medmänniskor. Mitt yrke förlöjligas. Min kompetens ifrågasätts. Jag undrar om billackerare eller grosshandlare får så många skämtsamtal som jag? 

Myror vill många bli av med. Då brukar jag alltid fråga dem vilken sort det handlar om. Folk vet inte i allmänhet att det finns olika sorters myror, som alla har specialiserat sig på en specifik sorts föda eller biotop. De flesta myror gör mer nytta än skada i hemmet. De kan hjälpa till att städa, och de sprider en känsla av hemtrevnad omkring sig genom att utsöndra feromoner som verkar lugnande på oss människor. Myror vill jag inte ge mig på.

Spindlar är det en del som oroar sig för. Helt i onödan enligt min mening. Visst finns det spindlar i Sverige som kan bitas, och några av dem är svagt giftiga, men ett bett leder sällan till döden. Spindlar finns i alla hus. Även om du aldrig sett en spindel så kan jag garantera att de finns där. I gömda vrår, under möbler, i mörkret. Dinglande i em tunn tråd ovanför ditt ansikte när du sover. Det är meningslöst att försöka utrota spindlar, så det tackar jag alltid nej till.

Getingar, bin, humlor och andra flygfän är det många som oroar sig för. Jag kan lova dig att insekterna själva är de som har anledning att vara oroliga! Deras antal minskar i oroande takt. Jag vill inte vara den som ytterligare bidrar till en sådan utveckling.

Råttor och möss är det många, många som ringer om och vill att jag ska hjälpa till med. Visste du att råttor är mycket intelligenta varelser? Det sägs att en fullvuxen råtta har en intelligens som motsvarar en 53-årig man med högskoleutbildning eller motsvarande. Alltså strax under genomsnittet för en människa. Möss är bara aningen dummare än så. Ska vi ta död på alla 53-åriga män? Ja, kanske det - om mina medmänniskor fortsätter att insistera på att skapelsens vackraste varelser saknar existensberättigande!

Ormar. Det har hänt att jag har ombetts att hjälpa folk som har fått orm på tomten. Som alla vet är alla ormar fridlysta i Sverige, både den väna snoken, den något mer skrämmande hasselsnoken och den fullständigt blodisande huggormen. Men visst har det hänt att jag har råkat halshugga en och annan slingrande reptil i samband med att jag har försökt flytta dem till en plats där de gör mindre skada. Och visst stämmer det att jag brukar spara på huvudet, koka benen och montera ormskallar i dekorativa mönster i lägenheten. Men jag tar inte betalt för att döda ormar. 

Veckans yrke, Del 28: Stormästare

Archeon Mog

Stormästare

Det innersta rummet i logens tempelkomplex är nästan helt höljt i dunkel. Ett svagt återsken av facklor som dolts bakom pelarrader ovanför våra huvuden gör att siluetten av en cylindrisk byggnad avtecknar sig i rummets mitt. Den tronar på en förhöjning av helt slät sten. Ingen öppning syns i väggen, men den kan förstås vara dold på andra sidan av cylindern. Plötsligt hörs en röst inifrån den mindre byggnaden. En djup, åldrad röst, men klart artikulerad trots att den närmast kan beskrivas som en viskning. Det är stormästaren som hälsar oss välkomna. Utan förvarning träder han sedan ut ur cylindern genom en osynlig dörr, och liksom svävar ner mot golvet där vi står. 

Vad gör en stormästare egentligen?

- Jag vet inte om det finns en generell arbetsbeskrivning för stormästare - jag kan bara tala för mig själv, och jag brukar mest hänga där inne i min cylinder och fördriva tiden med att läsa och sova middag. När andra ordensmedlemmar samlas för olika riter brukar jag komma ut ungefär halvvägs genom ceremonin, och sedan står jag mest här i mitten och ser outgrundlig ut. Ibland låter någon mig förstå att det förväntas av mig att jag ska säga någonting. Då försöker jag dra mig till minnes några rader ur Azÿmanthras skrifter (de står i en hylla uppe i cylindern och utgör i princip det enda tidsfördrivet där inne) eller kanske någon gammal svensktoppsdänga. Det finns inga regler. Inte för mig. De andra ordensmedlemmarna tänker inte på annat än regler, men jag behöver inte bekymra mig om sådana trivialiteter. Jag fungerar mest som en sorts möbel. Ett passivt verktyg.

Hur blir man stormästare?

- Jag vet inte så noga. Den gamla stormästaren dog visst, och jag hade precis börjat delta i ordensmöten lockad av de stoppade möblerna i ordenstemplets foajé och kaffebrödet. Jag har alltid haft skägg, och hade sedan en tid tillbaka låtit det bli ganska vildvuxet. Det kan ha bidragit till att jag blev en av dem som tillfrågades om att bli stormästare. De övriga kandidaterna drog tillbaka sina kandidaturer på grund av en kombination av illvilligt skvaller och giftmord. Först spred jag skvaller, sedan dödade jag dem. 

Finns det många fördelar med att vara stormästare?

- Fri kost och logi. Inte särskilt bekväm logi, men maten är OK och fikabrödet är förstklassigt. 

Hur fick du ditt namn, Archeon Mog?

- Det bestämdes nog i de äldstes råd. Frågan bereddes av namnöverdruiden, men han brukar inte säga så mycket om processen eller bakgrunden till de namn han kläcker ur sig. Egentligen heter jag Jörgen.

Vad kan du säga om ordens historia och riter? 

- Jag kan nästan inte säga någonting. Dels misstänker jag att det är emot reglerna, dels är jag inte särskilt påläst. Min föregångare hette Zog Intonsus och var stormästare i ungefär femtio år. Det var han som lät bygga det nuvarande templet med tillhörande stormästargömställe. Han var inte bekväm av sig. Faktiskt lite väl asketisk för min smak. Men templet är ganska fint. 

Händer det att du umgås med övriga ordensmedlemmar? 

- Som jag sade tidigare betraktas jag nog ungefär som en möbel, ett nödvändigt verktyg i utövandet av kulten. Sen är det förstås Kent, han som drog med mig hit till det första mötet med löften om gott fikabröd. Han deltar fortfarande, men vi har inte så mycket gemensamt längre nu när jag mest sitter instängd i min cylinder. Ibland är han med och gör tjänst vid offerkuben. Då brukar jag byta några ord med honom, men han svarar alltid enstavigt och närmast generat. Det är lite synd. Kan det vara för att hans fru numera bor i en mindre cylinder belägen inne i min stora cylinder? Hon kom dit nästan helt frivilligt och förefaller minst lika lycklig nu som för ett år sedan, när jag beordrade att hon skulle föras hit. 

Kan man avgå som stormästare, eller måste man fortsätta livet ut? 

- Det har jag ärligt talat inte funderat på. Men visst, det verkar rimligt. Jag ska fråga nästa gång jag träffar Patrik från De äldstes råd. Han har koll. 

Hur gjorde du när du kom ut ur din cylinder tidigare? Det såg ut som om du svävade.

- Nä, det ser bara lite konstigt ut i det svaga ljuset. Inget hokus-pokus alls! Jag måste för övrigt säga att tanken på att jag ska syssla med det här livet ut inte är särskilt lockande nu när jag tänker efter. Det är trots allt en ganska enahanda tillvaro där i cylindern. Jag ska som sagt fråga Patrik om det. Äldstebroder nr. 1, Patrik. Han brukar veta besked. 

Veckans yrke, Del 27: Chef

Patrik Krafft

Chef

Frihet är vår tids mest ångestskapande handelsvara. Människan tror att hon vill ha frihet, men när hon får den lider hon. Med frihet kommer ansvar, och tvånget att agera medvetet och rätt. Fråga en konstnär om den vita duken eller författaren om det oskrivna arket: det symboliserar ångest. Arbete. Frågan kommer det att fungera idag? Det fungerade i går och hundratals andra gånger - men idag, och i morgon? Om inte? Undergången. 

Chefens uppgift är att kringskära friheten tillräckligt mycket för att de som arbetar ska slippa ångest. Regler, mallar, riktlinjer, ledningsdirektiv, order och befallningar avlastar arbetarens frihetstyngda sinne, ökar välbefinnande och produktivitet.

Jag har arbetat som chef under större delen av min karriär, på de mest skiftande platser. I myndigheter, småföretag, kommunal förvaltning, internationella koncerner. Just nu är jag chef, eller arbetsledare som det heter, för en grupp unga män och kvinnor som sommarjobbar i parkförvaltningen. Jag tar närvaro, håller koll på vilka rabatter och buskage de ska rensa och ansa just idag, ser till att de tar paus enligt schema och lunch på utsatt tid. Om de busar och bråkar visar jag med min lugna auktoritet vad som gäller. Men aldrig med fysiskt våld! Det är inte tillåtet att slå eller verbalt misshandla unga människor, har det förklarats för mig. Det verkar förnuftigt. Men vuxna däremot - den dag det inte går att använda våld och hot om våld mot den gruppen kommer det inte längre vara möjligt för mig att arbeta som chef. Ingen skulle få någonting gjort och verksamheter skulle urarta i kaos. Jag har många gånger fått uppmaningen att upphöra med de hårda nyporna, ofta i samband med omplaceringar och friställanden med avgångsvederlag och fallskärmsutbetalningar. Jag har dock hittills valt att tolka det senare som ett tyst godkännande av mina mer hårdhänta styrmedel. 

Ibland brukar jag skämta och kalla min fru för chefen, men det stämmer ju inte. Det är jag som bestämmer. 

Veckans yrke, Del 26: Journalist

Hippolytos Marklund

Journalist

Mitt arbete börjar alltid med att jag försöker identifiera kärnpunkten i en situation eller företeelse. Var kan jag hitta det som förmår väcka läsarens känslor och engagemang? Ibland är det uppenbart, men ofta måste jag leta bortom det självklara och söka mig under ytan på situationen och de människor jag intervjuar. Läsa mellan raderna, fokusera på det outtalade och förbjudna. Sedan återstår gestaltningen. Språket är mitt verktyg, och jag ägnar veckor åt att finslipa, utveckla, stryka och bränna manuskript innan jag är nöjd. Journalistiken är ett kall.

Sedan ett par år skriver jag huvudsakligen för Biodlarföreningen Stingets medlemsblad, som kommer ut med två nummer per år, vårnumret och höstnumret. Just nu är jag inne i slutfasen av arbetet med vårnumret, och det kommer att väcka en del uppståndelse! Jag har under det senaste året arbetat med att nysta upp en stor korruptionsskandal i föreningen, som rör en stor del av både styrelsen och de individuella medlemmarna. Jag kan inte avslöja alla detaljer här, men det torde vara uppenbart för alla insatta att den s.k. spindeln i nätet är Evert Lundmark, släktöverhuvud för Lundmarksklanen. Kassören Eva-Labolina Lundmark, sekreterare Asterix Lundmark, styrelseledamöter som Silja-Line Lundmark, Mogens Lundmark och Råger Lundmark är också djupt insyltade. Det jag har nystat upp är en härva av vänskaps- och släktskapskorruption av värsta sort - nepotism och gynnande av personer med nära släktband till de styrande i föreningen. Honungsburkar har utbytts utan att betalning erlagts, kupor har renoverats som “väntjänster”, medlemsavgifter har gått till föreningssammankomster som närmast kan liknas vid släktträffar för Lundmarksklanen. 

I bjärt kontrast till detta sakernas tillstånd ställer jag den konkurrerande föreningen RBIS (Rättrådiga biodlare i samverkan), under ledning av Irmgard Marklund. Där råder förvisso en viss dominans av just efternamnet Marklund i föreningen, men det är ju samtidigt ett mycket vanligt namn. Att samtliga styrelsemedlemmar råkar vara släkt är nog framförallt en indikation på att vissa personlighetsdrag (framåtanda, ansvarstagande, redlighet) verkar vara ovanligt framträdande just hos medlemmar av släkten Marklund. Om det är genetiskt överlåter jag på vetenskapen att utröna. Själv växte jag upp i en Lundmarks-familj, och insåg först i vuxen ålder att jag måste ha förväxlas och bytts ut på förskolan eller kanske på badmintonträningen. Sedan några månader tillbaka identifierar jag mig som Marklundare.

Nåväl, vårnumret av Biodlarföreningen Stingets medlemsblad dimper ned i medlemmarnas brevlådor i slutet av maj. Det kommer att bli det bästa numret någonsin. Kanske kan vi t o m konkurrera med RBIS-bulletinen den här gången! 

Veckans yrke, Del 25: Helgon

S:t Rune (Lundmark)

Helgon

Jag befann mig på en missionsresa på bortre sidan av Fransberget, stötte ihop med en grupp ur lokalbefolkningen och uttryckte mig kanske lite okänsligt i samtalet med dem, uppfylld av missionsiver och religiös glöd som jag var. Någon slog ihjäl mig med en sten. Tydligen sprang i samma ögonblick en källåder upp i marken på den plats där jag föll, eller åtminstone någonstans i närområdet. Sedan dess är jag ett helgon. 

Det här var länge sedan, typ 1993.

På platsen där jag dog byggdes ett litet kapell. Under byggarbetet uppdagades en trasig vattenledning i marken, varför jag omedelbart utsågs till skyddshelgon för underjordiska vattenledningar. Den rollen var tydligen vakant. 

Folk ber mig om allt möjligt som inte har med VVS-teknik att göra. Jag ska hela sjuka, välja lottorad, ge tur åt det lokala landhockeylaget och annat som inte tillhör mina kompetensområden. Vanligtvis struntar jag i förfrågningar som inte finns i arbetsbeskrivningen. De sällsynta fall då folk vill att jag ska beskydda någon nyanlagd vattenledning brukar jag anstränga mig desto mer. Jag kan förstås inte garantera ledningarnas säkerhet till hundra procent, men jag försöker hålla lite extra koll, och om jag tycker mig ana att ett rostangrepp hotar att äta hål i en ledning eller ett grävarbete kommer för nära något för tillfället bortglömd rör i marken så brukar jag försöka rikta omgivningens uppmärksamhet mot problemet på olika sätt. Man får helt enkelt improvisera fram en lösning. Grävmaskinisten kanske kan få ett telefonsamtal, samtidigt som en söt liten ekorre skuttar framför grävskopan - och plötsligt ser han eller hon det exponerade röret i jorden! 

Det var ett hypotetiskt exempel. I själva verket är det sällan jag tvingas ingripa. Dessutom är jag bara ålagd att göra det i de fall då någon bett förbön för den aktuella installationen under det senaste året. Man kan jämföra mig med en försäkring. Du kan inte få ut någonting på en försäkring som du har slutat att betala för. Om folk inte orkar göra sin del (hela bönegrejen) så kan de inte förvänta sig något större engagemang från min sida. Så på det hela taget har jag ett enkelt jobb. Hänger mest och softar i helgonsfären. De stora kändisarna bland oss måste förstås rycka ut jämt och ständigt och får aldrig vila. Deras tillvaro liknar mer ett straff än någonting annat. Samtidigt ska man betänka att vi strängt taget existerar utanför både tid och rum, så det bör inte vara ett jättestort problem. Dessutom är det bättre än att underkastas eviga plågor i en brinnande mardrömsvärld som de flesta andra själar får uthärda.

 

Veckans yrke, Del 24: Clown

Göran Lundmark

Clown

Idag har Affärsbanken Kredit & konkurs stängt för personalutbildning. Ett femtiotal av bankens anställda har fyllt de tre bakersta raderna i Svåra teaterns salong. På schemat står det personalutveckling, och HR-avdelningen har bjudit in en clown för att försöka lyfta personalen till en ny nivå av servicevilja och glatt humör, kanske t o m till en fullt godtagbar nivå. 

Göran Lundmark har arbetat som clown i mer än tjugo år. Från början var han självlärd och levde länge på sitt rykte som "klassens clown" i grundskolan, men nuförtiden ställs högre formella krav än så när någon ska anlita en clown. Det förutsätts minst clownskola, men helst högskoleexamen i clowneri & gyckel. Göran tog ut sin examen under pandemiåret 2021, och sedan dess har han kunnat välja och vraka mellan jobberbjudanden. Han kan knappt räkna antalet kickoffer som han deltagit i, invigningar av köpcentra, pausunderhållning på teaterföreställningar, inhopp som ambulerande kontorsclown i den kommunala förvaltningen, och som nu, heldagar för att hjälpa medlemmar av en motvillig arbetsgrupp att hitta sin inneboende clown för att komma till rätta med känslomässiga låsningar som hotar att hämma produktivitet och driva upp sjukdomstalen.

Publiken är till en början avvaktande. De sitter med armarna i kors, stirrar buttert under lugg och visar med kroppsspråket att de helst skulle vilja vara någon annanstans. Men nu är de här. Dörrarna är låsta, och de kommer inte att släppas ut förrän de blivit emotionellt förlösta och släppt ut sina inre barn för allmän beskådan. 

Tretton timmar senare ligger de och krälar på golvet mellan bänkraderna efter en övning i komiskt snubbleri. Deras ansikten är täckta amatörmässigt applicerat teatersmink som smetats ut under övningarnas gång, och nu liknar de groteska, förvridna masker ur ett skräckkabinett. När medarbetarna möter varandras blickar är det med den tysta överenskommelsen att det som har hänt här idag aldrig kan tillåtas komma ut. I morgon när de anländer till kontoret kommer de att betrakta sig själva och kollegorna i ett nytt ljus, åtminstone de av kollegorna som inte har låtit sjukskriva sig eller gått under jorden för att aldrig mer bidra produktivt till det civiliserade samhällets fortbestånd. 

Veckans yrke, Del 23: Flanör

Krydolf Mazarin

Flanör

Det finns en spridd myt om att alla som går ut masterprogrammet Flanörens praktik och existensberättigande på universitetet äntrar arbetsmarknaden som icke-anställningsbara dagdrivare. Det kan mycket väl gälla för de ca 97% som påbörjar utbildningen men som av olika omständigheter väljer att avbryta studierna och inte ta ut examen, men för de som kan uppvisa examensbevis finns en bred flora av sysselsättningar att välja bland. Jag fick tjänsten som kommunal flanör i konkurrens med ett hundratal sökande. De flesta andra som sökte tjänsten hade inte ens rätt utbildning, och bland de formellt behöriga fanns det åtskilliga som inte fullt ut verkade ha förstått vad flanörens roll i gatubilden är. Där fanns individer som klädde sig i jeans och t-tröja, och någon dök fräckt nog upp på intervjun i en nyinköpt kostym från Dressmann, ungefär som om hen tänkt sig jobba på kontor. Nä, flanören väljer material och snitt på kläderna med omsorg. Det finns ingen uniform, men han eller hon känns omedelbart igen av den som har blicken. Själv bär jag hatt, grön manchesterkavaj och rymliga byxor som utstrålar rustik elegans. En snusnäsduk kan dyka upp som accessoar på olika ställen i klädedräkten, och glasögonen har glidit ut en aning på nästippen. Jag behöver dem inte, utan jag bär dem för att kunna utföra mitt yrke på bästa sätt. 

Med en flâneur (min stavning) i gatubilden erhåller staden en air av kontinental charm och kulturell patina. Med tiden driver det upp besökssiffrorna, och de turister som - medvetet eller omedvetet - noterat flanörens närvaro i staden, tenderar att besöka fler etablissemang och betala mer i dricks. Flanören är bra för turistnäringen, men relationen är paradoxal. Ju fler turister, desto mer irrelevant blir flanören. Till slut blir hen främling i sin egen stad. 

En vanlig arbetsdag börjar vid elvatiden med en kopp kaffe på Elsas café. Alltid utomhus, och alltid i solen. Under vinterhalvåret och dagar med mulet väder är flanören arbetsbefriad. Flanören har en runda som måste genomföras varje dag, men i valfritt tempo, och det är tillåtet att välja olika vägar mellan stoppen. Pittoreska skyltfönster är obligatoriska. Botaniska trädgården och dess berömda växthus likaså. Gallerier, antikvariat och frukthandlare måste ägnas extra (men förströdd) uppmärksamhet, och under minst ett par timmar måste flanören luta sig mot räcket på Glömskans bro och tankfullt betrakta imaginära ångslupar på redden. 

När arbetsdagen är slut åker hatten upp på hyllan, alla pittoreska plagg och persedlar hängs in i garderoben och jag drar på mig byxa och skjorta från det lokala köpcentret. När jag sedan lämnar lägenheten kan inte ens mina närmaste grannar se någon likhet mellan den slätstrukne kontorsslaven och den bohemiske dagdrivare som bara minuter tidigare gått in genom porten. Som privatperson kan jag ta en mer aktiv del av utbudet i centrum, diskutera väder, matpriser och fotbollsresultat med andra vanliga människor. Det är trevligt. Men jag ser också att det är någonting som saknas i stadsbilden. Kalla det en själ eller ande, en pusselbit som skänker gatorna djup och karaktär. Men kvällstid fyller inte flanören någon positiv funktion. Han skulle i stället lätt kunna förväxlas med en inbrottstjuv eller en bedagad konstnär på väg hem från krogen. Det är inte flanörens roll. Han är utfyllnad, en kropp som kanaliserar stadens energier utan att aktivt bidra till dess produktion eller tjänsteutbyte. Han (eller hon) ska inte utföra en praktisk nytta eller tillskansa sig egendom, varken på laglig eller olaglig väg. Hatt, snusnäsduk och manchesterkavaj är kommunal egendom. Skosulor slits på skattebetalarnas bekostnad. Flanören må framstå som en parasit, men avlägsna honom från gatubilden och allt som återstår är själsdöd, kommers och tomma blickar med tydliga mål i sikte. Individer som vet vart de är på väg och som alltid har ett ärende. En sådan stad är dömd till undergång. 

Veckans yrke, Del 22: Rävfarmare

Råland Ål

Rävfarmare

Tidigare var jag IT-entreprenör, men jag tröttnade på livet i omkörningsfilen, sålde allt och flyttade ut på landet. Tidigare bodde jag i en lägenhet invid torget, men nu bor jag strax utanför samhället på en stor gård med skog och grejer. För att få tiden att gå började jag föda upp rävar. Jag matar dem, rengör deras burar och försöker bistå dem med både förströelser och motion. Tyvärr går de inte att sälja. Ingen vill ju ha en räv som husdjur längre verkar det som. När det blir för trångt brukar jag därför släppa ut några i skogen. 

Till en början är de alltid väldigt entusiastiska när jag släpper ut dem. Skuttar iväg bekymmerslöst, utan tanke på att ens säga adjö. Men ganska snart växer insikten om vad det innebär att fixa fram mat själv, ständigt hålla sig gömd från människor och rent allmänt gå omkring och vara nervös hela tiden. Då smyger de tillbaka hit igen, ödmjukar sig och vädjar med skam och underdånighet i blicken.

“Snälla” kan de säga, men med den hesa och grötiga röst som rävar har. Det är knappt man hör vad de säger. “Kan jag få komma tillbaka och än en gång åtnjuta din gästfrihet. Jag anade inte förr vilket privilegium det var att ha dig som hyresvärd. Vilken existentiell vinstlott det var - och jag kastade bort den! Jag vet att jag är ett otacksamt kreatur, men nu har jag kommit till självinsikt och lovar bättring!”

Återigen måste jag förklara att vi enbart har en begränsad mängd burar, och i den mån det finns lediga rum är de avsedda för den uppväxande generationen. De behöver ju ett eget krypin när de har tröttnat på föräldrarnas tjat och mossiga åsikter. Skogen är stor! Visst måste det finnas många sorkar kvar som du kan fånga. Och tidsfördriv finns det väl så det räcker! Visst kan skogen vara en skrämmande plats på många sätt, och jakten tar så mycket energi att man inte har mycket tid över till rekreation, men du har å andra sidan din frihet! Finns det någonting större och vackrare än frihet? Friheten att välja är det högsta värdet i tillvaron, det som skiljer den friborne från slaven, den rättrådige från fången. Nu erbjuder jag dig denna ynnest. Ta emot den. Förvalta den. Du kan bli skogens herre om du bara tror tillräckligt (och om vargarna försvinner). 

Veckans yrke, Del 21: Skogsägare

Manne Klownérus

Skogsägare

“Utan skogen stannar Sverige!” brukar jag säga. Jag vet inte exakt vad jag menar med det, men det brukar alltid uppskattas när jag säger det på de olika konferenser och stämmor som jag tvingas bevista. Själv har jag ingen aning om vad jag skulle göra om skogen inte fanns, eftersom jag lever på avkastningen av de skogsområden som jag ärvde av min far, Konrad - eller Coco som han föredrog att vi kallade honom. 

Kanske skulle jag ägna mig åt konsten? Jag har hört att det kan vara lukrativt att köpa och sälja konst, eller var det aktier? Nåja, jag skulle nog hitta på någonting under alla omständigheter. Jag föreställer mig att jag är både påhittig och driftig, och det skulle bli uppenbart om jag försattes i en situation då jag tvingades tillämpa dessa avundsvärda egenskaper. Jag är inte rädd för att ta ett handtag och verkligen arbeta hårt -  hittills har jag bara aldrig haft anledning att göra det. Men det är inte av rädsla jag avhåller mig från arbete, utan bekvämlighet.

Jag föreställer mig att det mest är granar och tallar som står på mina marker. Kanske någon björk eller asp här och där? Jag har blivit förevisad mina ägor av en underhuggare vid något tillfälle. Han eller hon visade mig en karta där det gick att peka ut vilka områden som tillhör min familj. Om jag inte missminner mig var det en Sverigekarta, men den kan ha föreställt ett annat land. Geografi var inte mitt starkaste skolämne. Om jag ens gick i skolan? Jag har inga tydliga minnesbilder från någonting som skulle kunna föreställa en skolmiljö, och kan heller inte erinra mig några klasskamrater. Kanske undervisades jag av en guvernant? Kanske var det fröken Söderman som hade uppgiften att lära mig läsa, räkna och blanda kemikalier? Ja, så var det nog, men hon var alltid mer intresserad av att läsa romaner än att tillbringa tid med barnen i huset. Nåja, geografi fick jag aldrig lära mig, och nu är det för sent. 

Självklart vet jag hur en gran ser ut! De är gröna och smalnar av mot toppen, som kröns av en glittrande stjärna. Sedan växer det kulor i olika färger på grenarna, och ibland ligger det kartonger med ångmaskiner och Meccano-set under dem. Det känns bra att veta att så många av de träd som jag äger är just granar. Tänk så många ångmaskiner man bör kunna skörda från dem! Jag ska ta upp den frågan till diskussion på nästa möte med styrelsen.