Körsång i det fördolda II

Att sjunga i kör är att ägna sig åt religiöst grubbleri. Som bekant är körsång en sorts iscensättning av den enskilda människans inre dragkamp mellan att å ena sidan träda fram som individ, och å andra sidan uppgå i den kollektiva världssjälen. Därför är körsång förbjudet i Sklörbacken.

Undantaget är förstås slutna sällskap. Som vi berättade i en tidigare artikel (se Körsång i det fördolda) erbjuder byn åtskilliga arenor för att ägna sig åt körsång inom ramarna för de pseudoreligiösa sammanslutningar som allmänt går under beteckningar som esoteriska sällskap och ordenssällskap. Dessa sammanslutningar har en fast samlingslokal i den Esoteriskt-ekumeniska kyrkan, en väldig, brutalistisk betongbyggnad vid en av byns många infarter. De nio esoteriska sällskap som samlas i kyrkan är följande:

• Collegium magistrii æteris, i folkmun kallad Etermästarlogen
• Det rosene korset
• Högtidligaste orden av allvarsamma småsyskon
• Brännarna
• Tvistebrödernas tredje (och sista) sammanslutning
• Andeliga sellskapet, no 2
• De åtta som såg den röda hjorten 23 april 1982
• Sjuhörniga logen
• Det hemlige sällskap i Azÿmanthras efterföljd

Varje sällskap har förstås sin egen repertoar av esoteriska sånger, varav det stora flertalet är okända utanför den egna kretsen. Nu har dock det enastående inträffat att en inspelning från ett av dessa sällskaps sammankomster har dykt upp på redaktionens bord, i form av ett kassettband som vi fått oss tillsänt från en anonym ljudtekniker. Vi vet alltså inte till vilken församlings sångskatt stycket hör, däremot kan vi av texten på kassetten uttyda namn på både kör och ackompanjatör. Kassetten är av märket BASF LH Extra I och av utseendet att döma inköpt någon gång under 1980-talets första år. Inspelningen kan förstås vara gjord långt efter detta datum. Kassetten innehåller bara en sång, som vi här har valt att kalla Sällhet, visshet efter ett parti i texten. Den verkliga titeln är förmodligen både lång och kryptisk.

🔈 Sällhet, visshet

Framförd av Äldstebrödernas (ofrivilligt mikrotonala) högtidskör under ledning av Hilding Zander-Ankh, i samarbete med pop- & rockgruppen Dëmogorgon

Sklörbackens lufthamn hotas av nedläggning

Luftfarts- och undervattenstrafikverket meddelar idag sitt beslut i det uppslitande ärendet om vår lufthamns vara eller icke-vara. Beslutet lyder i sin helhet sålunda: 

“Byn har länge varit bortskämd i att de äger exklusiv tillgång till en fullt utrustad flygplats inom bekvämt promenadavstånd från bebyggelsecentrum och matvaruaffärer. Andra byar i trakten har länge uttryckt avundsjuka gentemot Sklörbackens unikt privilegierade situation, vilket är förståeligt. Även vissa anställda inom Luftfarts- och undervattenstrafikverket har givit uttryck för känslor av den arten, vilket har lagt extra tyngd åt argumenten för nedläggelse. Vidare har Verket under lång tid irriterat sig på bruket av ordet "lufthamn" som ju länge varit ur bruk i andra delar av landet och ersatts av dem mer moderna (och välklingande) "flygplats". En ytterligare komplicerande faktor är att ingen reguljär flygtrafik har förekommit till eller från Sklörbackens lufthamn sedan den anlades 1942. Vårt beslut blir sålunda, i linje med ovan förda resonemang, men egentligen av andra - hemligstämplade - orsaker, att ledningen för lufthamnen beordras påbörja processen med att avveckla all verksamhet med omedelbar verkan.”

Byäldsterådets reaktion lät inte vänta på sig, och dess  anonyme ordförande uttryckte senare under dagen följande i en kommuniké: 

“Människorna äro fyllda till brädden av dårskap. När räkenskapens dag infaller (23 augusti år 2307) kommer agnarna sållas från vetet, liksom fåren från isbjörnsungarna och den milda daggmasken från den vredgade fjärilslarven. När den olycksaliga dag kommer då underhållet för landningsbanan upphör, var skall då framgent brännboll spelas?”

Lufthamnen har, som tidigare antytts, ingen verksamhet, och heller inga anställda, ej heller någon ledning att tala om. Därför kommer dagens beslut knappast att äga någon större påverkan på lufthamnens situation. Underhållet sköts sedan länge av oavlönade fabeldjur, som inte lyder under några mänskliga påbud, varken i den fysiska eller den fiktiva världen. Fabeldjuren har också lämnat ett uttalande i frågan, men det kan tyvärr inte återges här, då det skulle innebära en överträdelse av den av mänskligheten sedan länge vidmakthållna gränsen mellan verklighet och dikt.

Flasanytt håller en neutral linje i frågan. Vi har alltid tagit tåget.

I stället för kaffe

Kaffe ransonerades i omgångar mellan 1940 och 1951 i Sverige. Människolivet är dock alltför kort för att någon ska behöva vara utan kaffe i ett drygt decennium, således fann industrin på en mängd surrogatprodukter som alla försökte efterlikna olika aspekter av kaffet, utan att någonsin komma riktigt nära. När ransoneringen hävdes återvände det svenska folket därför omedelbart till kaffet, glömde all vad surrogat hette och tittade aldrig tillbaka.

Utom i Sklörbacken. Här hade nämligen ett fullgott surrogat vunnit popularitet bland befolkningen. Sedan århundraden tillbaka hade lingonbladsteet varit ett etablerat alternativ till vanligt svart te i bygden. Därför var det kanske naturligt att man började experimentera med just lingonblad för att framställa ett kaffealternativ. Man fann snart att bladet innehåller minst lika mycket koffein som någonsin kaffet*, och efter fermentering och rostning kunde man få fram en djup och mustig kaffesmak som långt överträffade originalet i smakhänseende, och drycken bildade en outgrundlig, svart spegel i koppen som manade den drickande till självreflektion och välgörande introspektion.

Det är förklaringen till att du än i denna dag inte kan köpa kaffe i Sklörbacken, varken på Konsum, ICA, Hemköp eller ens Steves te- & kaffehandel. Överallt är hyllan där kaffet kunde förväntas stå i stället fylld med olika varianter av lingonbladskaffe. 

Exempel på nya och gamla lingonbladskaffeförpackningar från Sklörbacken

Från vänster:Herr Druvas oslagbara halvkaffe (1940-tal), Dr Zamphos Illusoriska kaffe (1940-tal), Samma gamla - surrogat av bästa sort (1980-tal), Lingonblad - varm dryck (1950-tal), Vem där? Lingonbrygd (ca 1995), Kvittar lika (2017). 

* OBS! Detta gäller förstås endast inom det fiktiva Sklörbacken, ej i verkligheten. Detsamma gäller övriga fakta i denna artikel.

 

Åttadagarsveckan

Många som lämnar (det fiktiva) Sklörbacken och besöker andra delar av Sverige förvånas över det faktum att man där delar in året i sjudagarsveckor. Det är inte unikt för Sverige heller, utan mycket vanligt även i andra delar av världen. Skillnaden är att man utanför (det fiktiva) Sklörbacken inte inkluderar Azÿmanthra bland veckans dagar. Det gjorde man inte här heller före 1980, då man på årsdagen av den stora Azÿmanthras (se särskild artikel) död förklarade att var åttonde dag hädanefter skulle ägnas åt att hedra bygdens mest framstående dotter. Hennes dag infaller sedan dess (som alla vet) mellan onsdag och torsdag och är en helgdag för alla invånare, inklusive kioskbiträden, fångvaktare, börsspekulanter, tidningsbud, poliser, präster (särskilt präster), personal inom vård och omsorg, elitidrottare, godsherrar och dagdrivare.

Till skillnad från de andra helgdagarna som ofta har religiösa övertoner, är Azÿmanthra en helt och hållet profan helgdag. En del tolkar detta som att man därför lämpligast högtidlighåller dagen genom att uppträda rent antireligiöst. Många av byns invånare brukar spara på veckans alla svordomar och släppa loss dem på just denna dag, vilket somliga finner både osmakligt och inte alls i samklang med den vars namn dagen är uppkallad efter. Azÿmanthra svor alla dagar i veckan, men alltid med finess och enbart när situationen påkallade sådant språkbruk.

Vår grannby, (det fiktiva) Luxemburg, har som bekant en elvadagarsvecka. Fråga mig inte varför.

Körsång i det fördolda

Som alla vet är körsång förbjudet i Sklörbacken. Men det finns ett sätt att kringgå detta förbud, och det utnyttjas av diverse ljusskygga sammanslutningar för att sprida körsångens gift i bygden. Lagen säger att, inom ett slutet, hemligt sällskap tillåts för ändamålet tillämpliga sånger framföras i varierande stämmor. I Sklörbacken finns händelsevis en stor mängd hemliga sällskap.

Sklörbackens byakör håller konsert en gång i kvartalet, i Etermästarlogens samlingssal i anslutning till den Esoterisk-ekumeniska kyrkan som står vid den södra infarten till byn. De esoteriska sällskapen har en särskilt stark ställning här i trakten, varför i princip alla byns invånare är medlemmar av kören. Utom jag. Jag sitter inte ens i publiken.

Körens repertoar tas ur den klassiska esoteriska sångskatten, till exempel "Den hermetiska källan", "Fördunklad är den yttersta sanning", "Gnosis, gnosis, tvivelsutan" och "Men se goddag, herr Rosencreutz!". Konserterna avslutas alltid med att kören framför Sklörbackens inofficiella byasång, "Söner, döttrar av den hulda trakt". 

Lyssna gärna på denna inspelning av byasången. Det är Sklörbackens manskör som ackompanjeras av musikdirektör Lennie Marklund och Kommunala musikskolans blockflöjtsensemble.

🔈Söner, döttrar av den hulda trakt

Söner, döttrar av den hulda trakt

Fylkas vid min sida

Sluten upp med vapenmakt

Att redoboget strida

Fiender till gott och rätt och skönt

Som synes svärden slipa

De skola finna det föga lönt

Att denna trakt angripa

Sjung med högan röst, vår friska sång

Klara alla strupar

Den torde bli den lede till förfång

Innan alla stupar

refräng: 

Vår by (vår by), vi sjunger nu till sist

Den är (förvisst) måhända lite trist

Inte helt unik

Tvärtom: andra byar lik

Präglas av en skämd odör

Backe full av sklör!

(refräng upprepas ad nauseam)

Hur vi styrs

Även en liten by måste styras. Vår by må ha ett invånarantal som gränsar till det ensiffriga, men vi kan inte låta anarki råda. Då vi egentligen inte är en del av det politiska systemet i Sverige (fiktiva orter är det sällan), är vi emellertid inte bundna av de styrelseformer som råder i övriga delar av landet.

Vart artonde år väljer invånarna representanter till byäldsterådets parlamentsförsamling. I praktiken är valet en ren formalitet då det alltid är de sju äldsta byinvånarna som väljs. Vid behov hålls fyllnadsval för att ersätta de rådsmedlemmar som lämnat orten (eller denna världen). Parlementsförsamlingen har formen av ett skådekabinett. Deras möten är strikt regisserade föreställningar där avvikelser från det manus som författats av rådspresidenten är otänkbara. De kan inte tänkas. De får inte tänkas.

Rådspresidentens identitet är alltid okänd, även för parlamentsförsamlingen. Hen kommunicerar via e-post ställd till parlamentssekreteraren, som även den ska vara anonym och därför alltid uppträder maskerad. Den nuvarande sekreteraren har vi dock ganska goda aningar om vem det är. Man kan inte dölja allt bakom en mask, Lundmark!   

Ohörsamhet gentemot rådspresidentens påbud bestraffas med vederstyggliga plågostraff. Vilken tur då att rådspresidenten alltid har vårt bästa för ögonen och att ingen någonsin har fått för sig att sätta sig upp mot hens beslut!

Byäldsterådet har en rad ceremoniella uppdrag som i viss mån utgör en sorts maktutövande. De deltar t ex vid möten i skolans elevråd, och kan i enstaka fall ha visst inflytande över de beslut som fattas där. Det är elevrådet som vart trettiofjärde år utser rådspresidenten.

Parlamentssekreteraren iförd sin ceremoniella mask

Skola och bildning

I den här byn finns ingen kommunal grundskola. Befolkningsunderlaget är för litet, heter det. Må så vara. Byns befolkning har ändå alltid varit självförsörjande vad gäller utbildning. Sedan början av 1900-talet ligger här en kooperativt ägd friskola med filologisk inriktning som täcker in förskoleklass till gymnasiet.

När barnen börjar i förskoleklass förutsätts de kunna läsa sedan något år tillbaka, samt äga en grundläggande överblick över och förtrogenhet med den klassiska litteraturen inom de stora världsspråken. Lågstadiet ägnas huvudsakligen den klassiska filologin och studier av Medelhavsländernas kulturhistoria, inklusive valbara fördjupningskurser i assyriologi, egyptologi och semitisk filologi. Mellanstadiet ägnas Asien, med studier i sanskrit och indisk filologi och de populära kurserna om Kina och Japan som avslutas med en tre månader lång studieresa. Under högstadiet förväntas eleverna bedriva självstudier i de germanska, slaviska och romanska språkens historia, samtidigt som de på handledd tid slutför en akademisk avhandling inom valfritt fördjupningsområde.

Gymnasiet omfattar två program, El-/teleteknisk linje och Frisbeegolf.

Azÿmanthraskolan

Det grå huset

Det grå huset (fotografi).

Nu har jag återigen förirrat mig hit, till den plats där skogen växer som tätast. En gång bodde en familj här, i det grå trähuset som sedan decennier står insnärjt i sly. Nu kan jag inte lita på att de tjocka golvplankorna ska bära min vikt, och trappan vars första steg jag nyss beträdde knarrar bekymrat allteftersom jag rör mig uppåt mot övervåningen. Stormar och vintersnö har i en gemensam ansträngning ätit ut ett hål i taket ovanför det stora rummet, så jag kommer inte undan de upptornande mörka molnen ovanför, inte ens här inne.

Idag är golvet torrt. Jag lägger mig som vanligt på rygg och tittar upp i taket, åt ett håll där det ännu inte är uppbrutet av naturens krafter. Familjen som bodde här var konstnärer och ägnade sina dagar åt att göra tak- och väggmålningar i det egna hemmet. Här uppe på övervåningen är målningen särskilt vacker. Som i de flesta hus i trakten är motivet för övervåningens takfresk Yttersta domen. Men då utsmyckningen av de andra familjernas innertak kanske var överstökat på några få veckor, ägnades den här Yttersta domen flera decennier av slit och umbäranden, och omfattar inte bara tak, utan även väggar, möbler och golv.  

Den sista familjemedlemmen - mellansystern Eff - dog 1906, och sedan dess har huset förfallit. Få vet att hitta hit, och många har genom åren passerat helt nära husknutarna utan att upptäcka det. De hade inget efternamn, men förnamnen är utskrivna i väggmålningarna runt om i huset: fadern hette Mog, modern Oppo, storasystern Ott, den ende brodern Ock, lillasystern Isst, och mellansystern Eff. De ligger begravda under huset.

Jag kan inte placera huset på en karta.

Estetiska djupsinnigheter, del II : Arkitektur och ornament

När vi tänker på arkitekturen i Sklörbacken går tankarna genast till Adolf Loos stridsskrift Ornament und Verbrechen (Ornament och brott) från 1910, där han i arga och bestämda ordalag bannlyste dekorationer och ornament från arkitekturen, vilket sedan dess har format det sätt som varje arkitekt med självrespekt förhåller sig till den arkitektoniska fasaden.

Loos skrift nådde dock aldrig trakterna kring Sklörbacken. I stället kom en annan skrift av den jämförelsevis okände arkitekten Börje Marklund att forma det sätt som husen utformades i byn under större delen av 1900-talet, Ornament är väl festligt! hette hans frejdiga men något svårbegripliga skrift. I den pläderade han (enligt uttolkningstraditionen) för ett ökat användande av mönster och ornament i utformandet av alla typer av husfasader. Helst skulle mönster av olika karaktär och i olika färgskalor blandas i möjligaste mån, för att nå en sorts kamouflageeffekt och därmed maximal formupplösning. På så sätt skulle husen på ett mer organiskt sätt smälta in i omgivningen. Ganska snart utkristalliserades ett standardiserat sätt att dekorera fasader som med tiden har kommit att kallas Sklörbacksvillan. De flesta hus som byggts i byn de senaste hundra åren har utformats på detta sätt, med mycket små variationer. Hustypen har kommit att bli en källa till stolthet för invånarna, men den har också skapat en del förtret. Det händer ofta att personer, ibland hela familjer, tar fel på hus och kommit att bosätta sig veckovis hos grannen innan det upptäcks. Med tiden har de flesta invånare bott i en stor mängd av byns hus, eller åtminstone stövlat in mitt i någon grannfamiljs middagsmål i tron att de kommit hem.

Sklörbacksvillan

Klass

Jag bor i en by som är det första helt klasslösa samhället i världshistorien. Men det har förstås inte alltid varit så. Tills för inte så länge sedan rådde en mycket strikt uppdelning av byns befolkning i ett intrikat och väldefinierat klassystem, som omfattade allt från slavar till medlemmar av kungafamiljen. Detta system avskaffades under uppmärksammade (och uppslitande) former 1992, då de sista slavarna frigavs och prinsessan Siv fråntogs sina privilegier. Trots att byn nu befinner sig i ett klasslöst tillstånd där alla har exakt samma status, utbildning, förmögenhet, bordsskick, kroppshållning och framtidsdrömmar, så kastar det förflutna fortfarande en mörk skugga över byns familjer. För bara en generation sedan var medlemmarna ur en familj gratis arbetskraft på grannens ägor, och nu förväntas de alla leva tillsammans i ömsesidig respekt. Det kanske inte är så förvånande om någon då emellanåt tolkar in ett eller annat underförstått eller undermedvetet budskap i en blick, en nickning eller det sätt som grannen sparkar i gruset vid vägkanten medan hen väntar på bussen.

Godsägare Helmer Marklund med familj genomlider en sysslolös dagsutflykt som
en del av sina obligatoriska åtaganden såsom tillhörande den övre medelklassen. 

Här följer en fullständig redogörelse för släkterna i byn och deras (historiska) klasstillhörighet.

Släkten Lundmark hörde till gycklarklassen, som i status befann sig strax över slavarna, men som hade den unika möjligheten att röra sig fritt i de flesta salonger. De förväntades klä sig i färgglada kläder för att kompensera för släktens melankoliska läggning.

Marklunds tillhörde den övre medelklassen. De hade tillåtelse att bo i trä- eller stenhus och bar tunna skor som inte fick vidröra annat än sten och gräs, varför de måste ha hjälp av bärare så snart de hade ett ärende utanför huset.

Nordlunds hörde till den fria arbetarklassen, vilket innebar att de ägde rätt att arbeta maximalt tio timmar per dygn, tilläts bo i gedigna flerfamiljshus, samt att de fick läsa uppbygglig litteratur med kristet innehåll. Allt detta var förstås också obligatoriskt.

Nordmarks var adliga och således överklass. De fick använda slavar för alla sysslor i hushållet i utbyte mot att de alltid gick klädda i pråliga (men opraktiska) kläder för att roa populasen.

Lundbergs var självägande bönder och rika som troll. De förväntades vara hårt arbetande och välväxta, men också skrytsamma och fördomsfulla. En Lundbergare tog bara av sig mössan för en Nordmarkare.

Berglunds var pigor och drängar i unga år, men gifte sig alltid rikt och glömde med tiden helt de enkla omständigheter de växt upp i. De var ålagda att klippa sig kort och prydligt.

Holmgrens var fackligt engagerade och drog sig fram som förtroendevalda och styrelseledamöter i kooperativa föreningen, SAP och andra omstörtande verksamheter.

Det fanns två ätter med namnet Bergmark, en som var slavar och en som hörde till tjänstemannaklassen och hade eget kontor med sekreterare. Slavarna fick inte lämna spår efter sig, så dem vet vi inte mycket om, medan kontors-Bergmarks förde anteckningar om minsta småsak, vilka nu samlats i det nyinvigda museet med namnet Bergmarksmuseet (ej slavarna).      

De namnlösa var kungliga. I snart sagt varje generation återfanns en person som saknade efternamn, och denna räknades automatiskt såsom tillhörande den kungliga familjen. De ägde rätt att bestämma över liv och död.

Holmlunds drog vinstlotten i det staliga penninglotteriet för hundratals år sedan, och har alltsedan dess kunnat sysselsätta sig med i princip vad som faller dem in, vilket ofta har resulterat i att de har startat kringresande tivolin som de reser runt i landet med. 

Markgrens var soldater. De dog som flugor så snart det var krig, men förökade sig som kaniner i fredstid. De var ålagda att alltid bära vapen, och genom åren har deras antal decimerats betänkligt i olika typer av vapenrelaterade incidenter.

Nordbergs var borgare. De ansågs sakna själ och tilläts därför bara konversera om likgiltiga ting. De badade (bokstavligen) i pengar.

Lundgrens var präster. På grund av den utbredda irreligiositeten i bygden fick de sällan tillfälle att predika eller utföra något annat arbete, men levde ändå gott på tiondet som samlades in av den kyrkliga vaktstyrkan (tillhörande ätten von Langendorff).

Ätten Grenberg var författare och stod således utanför klassystemet. De tilläts dock inte inneha tjänst av någon sort utan var hänvisade till välgörenhet, stipendier och lotterivinster för sitt uppehälle.

Holmberg har ingen hetat i Sklörbacken. Men fanns det en släkt med det namnet så föreligger det ett beslut om att de i så fall ska arbeta inom kriminalvården eller polisväsendet.

Berggrens var sörlänningar och passade aldrig in i byagemenskapen, men så flyttade de också alltid tillbaka söderut efter en tid.

Grenmark hette en eremit som levde i byn under större delen av 1900-talet. Han hade inget yrke, och heller inget förnamn. Han hade inga särskilda klassbetingade förhållningsregler, men ställde mycket höga krav på sig själv, vilket blev hans död (oklart hur).

Nordgrens var dagdrivare.

Idol-bild Nr. 6

Lars-Ludvig Lundmark (1754-1985), kommunal stegräknare mellan åren 1822 och 1985. När den kommunala friskvårdstimmen infördes i Sklörbacken 1822 utsågs tidigare hobbyräknaren Lundmark till officiell stegräknare för hela bygden. Han översåg insamlandet av stegdata från individer (människor och djur), anordnade kurser i stegräkningsteknik, sammanställde statistik och gav varje år ut en skrift med titeln Steg tagna i Sklörbacken och omgivande bebyggelse under det sistlidna året. Denna skrift återfinns bland annat på det lokala biblioteket, med undantag för åren 1920-25. Dessa volymer stals under uppseendeväckande former i det stora biblioteksinbrottet 1929 (där enbart dessa skrifter stals). Det spekulerades friskt i lokalpressen om motiven bakom stölden, och många satte den i samband med den pågående polisutredningen kring påstått fusk med stegrapporteringen från godsherren Mecklenburg-Lundmark, en man som trots sin korpulens och sitt mångomvittnade stillasittande lyckades toppa listorna över inrapporterade steg år efter år. Strax efter inbrottet lades utredningen ner, men långt senare framkom det (i godsherrens memoarer Mina år av korpulens och mångomvittnat stillasittande) att Mecklenburg-Lundmark under många år lät tjänstefolket och de slavar som arbetade på hans ägor turas om att bära hans stegräknare. 

Numera betraktas stegräknande som den enskildes ensak, men under lång tid var det antalet steg som uppnåtts under året som låg till grund för avdragsrätten i samband med självdeklarationen.*




*Alltså den rapport som varje medborgare var ålagd att skicka in till myndigheterna varje år, där man vittnade om det gångna årets alla överträdelser, framtidsplaner, hemliga begär och skamliga impulser, och i största allmänhet vände ut och in på sitt själsliv. Sedan några år tillbaka rapporterar vi som bekant enbart sådant som har med ekonomi att göra.

Idol-bild Nr. 5

Andromedes Holmlund (1813-1888), 1:e häradsbetäckare mellan åren 1842 och 1844. De sista tjugo åren av sitt liv ägnade han sig åt att etablera reguljär båttrafik uppför Flasabäcken. Han lät bygga bäckångaren Annifrid och påbörjade byggnationen av många av de kajer som kantar bäcken, men båtlinjen invigdes först femton år efter hans död. Det blev dessutom ett kortvarigt experiment; inom fem år hade bolaget gått i konkurs, och de tolv stationshytter som uppförts började förfalla. En av hytterna finns bevarad på Sklörbackens ångbåtsmuseum, tillsammans med ångaren Annifrid och ett stort arkiv med trycksaker , biljetter och uniformer, samt avfyrningsrampen för projektilpostkanonen, konstruerad av Holmlund, som i många år användes för att skicka postförsändelser i riktning mot huvudstaden. Trots den officiella titeln som häradsbetäckare förblev den asexuelle Andromedes Holmlund barnlös.

Idol-bild Nr. 4

   

Calypsokvartetten Calypsokvartetten tillsammans med calypsosångaren Andedräkten (Lars Lundmark), tvåa från vänster, delvis dold av ett gitarrhuvud. Kvartetten användes till de flesta calypsoinspelningar som gjordes i Sklörbacken mellan 1937 och 1948, ofta förstärkt med dragspel till en kvintett. Se även artikeln Calypso på norrländska (Flasanytt, 28 april 2017)

Idol-bild Nr. 3

Azÿmanthra Héloïse Lundmark (1782-1979), konstgravör och kemist, som lät uppföra herrgården Zephyr (1845), vilken sedan länge står ruin i skogarna kring Nedre småträsk, som under herrgårdens glansdagar fortfarande var en sjö. Fröken Lundmark tränade byns innebandy- ishockey- och fotbollslag på både dam- och herrsidan under många år. Hon är också anmoder till hela Lundmark-släkten i trakten och födde under sin långa levnad 84 barn med lika många (okända) fäder. Hon står skulptur utanför amfiteatern som uppkallats efter henne (Azÿmanthra-teatern), där det varje sommar uppförs tre pjäser som bygger på hennes liv, författade av tre av hennes barn: folklustspelet Lundmarkskan, operetten SM-slutspelet i innebandy 1892, samt tragedin Azÿmanthras död. Lundmark blev Sklörbackens första nobelpristagare i kemi 1932 (sedan tidigare hade byn samlat på sig fyra pris, i litteratur, fred och två i medicin).  

De förhatliga böckerna II

Som alla andra människor skriver vi på böcker hela tiden. Vi har skrivit både fackböcker, romaner och  novellsamlingar genom åren. Vi skriver dock inte för publicering. Jo, vi skriver för publicering, men de publiceras i allmänhet inte. Under hösten 2016 var Flasanytt med på ett hörn när vår - nu nedlagda - huvudkonkurrent (Flasaportalen) gav ut två retrospektiva volymer bestående av noveller, faktatexter, kåserier, lyrik och debattinlägg. Böckerna som helhet är inte särskilt bra, men de delar som Flasanytt bidrar med höjer nivån så pass att de trots allt är värda sitt pris.

Portalen 2002-2016

En pretentiös sörja av studentikosa nonsenstexter, mossiga debattinlägg och patetisk naturlyrik. Undantaget är naturligtvis de texter som Flasanytts skribenter bidrar med. De återfinns i den senare halvan av boken. Resten kan med fördel makuleras.

Utgavs hösten 2016.

Köp boken här! 

Sex år av god ton på nätet

Osammanhängande debatter om ingenting särskilt, interna skämt, obegripliga och inaktuella syftningar på sedan länge bortglömda företeelser, och något enstaka guldkorn från medlemmar av Flasanytts redaktion.

Utgavs hösten 2016.

Köp boken här!

Under och över jord

I vilken författaren syr nya kläder till Sklörbacken. Byn blir därigenom större, äldre, vackrare och mer skrämmande. Men den existerar förstås inte.

Utgavs sommaren 2017.

Köp boken här!

De förhatliga böckerna

Det som präglar trakten runt Flasabäcken mer än någonting annat är den bokliga kulturen. De som bor i trakten samlar på böcker, skriver böcker, ärver böcker av gamla släktingar och fyller alla väggar i sina hem med bokhyllor. Men böckerna får inte plats i husen: de packas i uthus och garage, fyller vinds- och bagageutrymmen, och när det inte räcker till strös de ut på gårdsplanen, travas högvis längs tomtgränserna och dumpas tonvis åt gången i skogen. Var man än går i trakten hittar man böcker. I husen trängs obskyra rariteter med odödliga klassiker, i uthusen placerar man dussinlitteraturen, och ute i skogen hittar man de oönskade böckerna: aldrig lästa födelsedagspresenter, sönderlästa favoriter, fuktskadade, trasiga och sådana med ointressant innehåll eller undermåligt språk.

En varm vårdag tar jag en promenad upp mot Fransberget. På vägen passerar jag högar med kioskdeckare, strödda band av inaktuella uppslagsverk och (som alltid) några klassiska Bra Böcker-volymer. Man stannar förstås upp med jämna mellanrum, bläddrar förstrött i något buckligt band som legat ute hela vintern och precis hunnit torka ut tillräckligt för att vara bläddringsbar. Idag hittar jag en stor mängd diktsamlingar. De flesta relativt nyutkomna. Jag anar var de kommer ifrån: Det är Elon Lundmark som har haft sin årliga utrensning. Han köper alla diktsamlingar som kommer ut, men han betraktar dem som förbrukningsvaror. När de väl har lästs, förståtts, analyserats, memorerats och till slut nötts ut har han inget behov av att behålla dem i hyllorna.

Mitten av maj är en bra tid för den lyrikintresserade att gå ut i skogen. En vanlig skogspromenad kan resultera i en skörd på ett trettiotal diktsamlingar av god kvalitet. Själv brukar jag inte plocka för att spara. Jag läser på plats. Då gäller det att passa på under de torra vårdagar då utbudet fortfarande är gott, och sidorna ännu ej har hunnit ta alltför mycket skada av väta och sol. Väntar man några veckor och gör samma promenad i juli eller augusti kommer man att finna många lösa, utrivna sidor, och böcker märkta av understrykningar, hundöron och excentriska marginalanteckningar. Det har förstås sin egen speciella charm, men jag just nu föredrar jag att koncentrera mig på vårprimörerna: diktsamlingar, debutromaner och de drivor av självpublicerad fanfiction som de yngre generationerna producerar under de mörka vintermånaderna.     

Sedan en tid tillbaka finns det en organiserad motrörelse i byn. Den består av en hård kärna av ungdomar som är trötta på att omges av föräldragenerationens bokhyllor. Deras ideal är bostadsannonsernas urblåsta, vitmålade estetik, där varje föremål avtecknar sig mot en neutral och alltid välstädad bakgrund. Någon enstaka bok kan emellanåt lämnas framme för att skapa illusionen av intellektuell aktivitet, men inte mer. När läsmotståndarna samlas spyr de ut sitt hat mot de förtorkade läsarna som sitter i sina dammiga fåtöljer, iförda illasittande gammalmodiga plagg och tummade läsglasögon. De drömmer om att riva ut, slänga bort och elda upp alla böcker. De vill lägga ner det lokala biblioteket. Om de visste vad som döljer sig i skogarna skulle de förmodligen starta skogsbränder, men lyckligtvis föredrar de alla att stanna inomhus, umgås framför skärmar och betrakta naturen på avstånd.    

Bokbål. Fotografi från maj 2017.

Den tudelade byn

Innan det byggdes en bro över Flasabäcken (egentligen en damm för att tämja vattenflödet i den strida bäcken) bestod byn av två halvor som bara hade ytterst sporadisk kontakt med varandra. Bäcken hade ett försåtligt beteende och kunde när som helst sluka en ovarsam vadare, så byborna på båda sidor om bäcken höll sig på sina respektive stränder. På tidens kartor betecknas byarna som Västra respektive Östra Sklörbacken, men byborna betraktade i allmänhet den egna sidan som det verkliga Sklörbacken och den andra sidans bebyggelse som en sorts förort. På den västra stranden uppfördes den stora katedralen S:t Klas, och byn omgärdades av kraftiga stenmurar som skydd mot vildarna på den andra stranden. Den östra sidan dominerades av ett stort befästningstorn och en klosteranläggning, men själva byn låg oskyddad utanför murarna. 

Dammen uppfördes under några år i slutet av 1500-talet, och nästan omedelbart efter dess färdigställande tågade västsidans armé över, genomförde en blodig massaker på civilbefolkningen och satte eld på klostret. Inom bara något årtionde fanns inte längre några synliga rester av bebyggelsen kvar på den östra stranden. 

Byns befolkning har ända in i våra dagar gjort stora ansträngningar för att radera denna del av lokalhistorien ur historieböckerna, men än finns det spår av byns tudelning i både konst, litteratur och den fysiska terrängen. Ett exempel är den under 1860-talet nedtecknade medeltida sagan om prinsessorna Gunvor och Gunhild. Sagan i korthet:

Systrarna Gunvor och Gunhild står en dag på stranden och förolämpar varandra (som vanligt), men de måste kämpa med en mycket akustiskt ogynnsam miljö då bäcken strömmar fram med osedvanligt stor kraft denna dag. Gunhild blir så frustrerad av att inte kunna höra sin systers okvädningsord att hon kastar sig i vattnet och kämpar sig fram till mitten av bäckfåran. Där tar underströmmarna henne, hon dras ner under vattenytan och dyker aldrig upp igen. Många år senare när prinsessan Gunvor har gått ned i källaren för att planera inredandet av en gillestuga, överraskas hon av systerns vålnad - eller lever hon? Gunvor blir i alla fall vettskrämd, rusar upp i det högsta tornet, kastar sig från dess topp och landar mitt i bäcken på samma plats som systern försvunnit. Hon dyker aldrig upp igen, och alltsedan dess anses de två systrarna hemsöka bäckens stränder, alltid på motsatt strand från varandra, i fruktlösa försök att framföra sina sista och mest förgörande förolämpningar genom bäckens ogenomträngliga brus.   

Gunvor & Gunhild skildrade i ett medeltida träsnitt. 

Idol-bild Nr. 2

Conny Lundmark (1814-1851), ordförande i Föreningen för bevarande av saker som de var förr, mellan åren 1842 och 1844. Småkriminell mångsysslare som på ålderns höst (efter trettio) lugnade ner sig och ägnade sig åt växthusodling av tropiska växter. Efter hans död blev många av växterna förvildade och därigenom skapades den vidsträckta djungel som nu breder ut sig strax norr om byn.

En självständighetsförklaring

Idag, den 23 maj 2017, stadfästes genom ett beslut i byäldsterådets parlamentsförsamling*, den permanenta åtskillnaden mellan det verkliga Sklörbacken och den fiktiva ort som enbart existerar på sidorna i denna blogg. Det innebär sannolikt att detta datum på sikt kommer att utropas till det fiktiva Sklörbackens självständighetsdag. 

All uppvaktning i samband med självständighetsdagen undanbedes tacksamt.

 

*I det fiktiva Sklörbacken.

Idol-bild Nr. 1

Rut-Jenny Lundmark (1701-1922). Byäldsterådets ordförande mellan åren 1758 och 1922. Grundade Sklörbackens II:a arkeologiska sällskap* 1901 och initierade utgrävningarna av det palatsområde från äldre bronsålder som döljer sig under de centrala delarna av byn, och som är de hittills enda vittnesmålen om en nordeuropeisk högkultur under den aktuella tidsperioden (kring 1500 f.v.t.). Rut-Jenny var också en hängiven växtförädlare och uppfann lingonet.

*Det fanns sedan tidigare ett Sklörbackens arkeologiska sällskap (grundat 1899), men Lundmark ansåg att det saknade nödvändig vetenskaplig tyngd då det huvudsakligen sysslade med att bygga teorier om att Bibelns historier i själva verket utspelade sig inom Kalix kommungränser, och att Jesus var identisk med kommunstyrelsesuppleanten Jesper Marklund som levde mellan 1862 och 1895. 

Stora kattdjur

Fem leklejon som utarbetade föräldrar använde för att lösa livspusslet under medeltiden.

I juni 1499 dödades det sista lejonet i skogarna kring Flasabäcken. Det var slutpunkten på ett decennium av skoningslös jakt på de stora kattdjuren, som dessförinnan levt i fredligt samförstånd med människorna i bygden i tusentals år, tillsammans med den sabeltandade tigern Smilodon populator (= Den dolktandade förgöraren), denna ståtliga rest från Weichsel-nedisningen, som dog ut i övriga världen ungefär i samma veva som istiden upphörde. Den sista sabeltandade tigern dödades av en grupp barn från en ur-och-skur-förskola i början av 1450-talet då de av misstag matade den med lömsk flugsvamp. Ur denna tragedi föddes som bekant den moderna mykologiska vetenskapen och ur-och-skur-konceptet fick ta paus i ett halvt årtusende. Alltsedan dess ingår också bilden av en Smilodon tillsammans med grottlejonet (Panthera leo spelaea) i Sklörbackens officiella vapen.

Kattskölden, Sklörbackens vapen

Lejonet som levde kvar i Kalix kommun ända till senmedeltiden var alltså grottlejon, en art som varit utdöd i resten av världen sedan den senaste istiden, som var något större än ett modernt lejon men hade ett avsevärt mycket mildare temperament. De sista lejon som levde kvar i skogarna mellan Hamptjärn och Metträsket var av princip vegetarianer (de hade inget emot smaken av kött, inklusive människokött, men de hade gemensamt kommit fram till att det var en barbarisk praktik), men visst hände det att en eller annan smågnagare strök med om den kom för nära lejonets fradgande käftar. Det som slutligen tog död på lejonen var lejonperukens popularitet, en modefluga som uppträdde i trakten under våren 1491, men som levde kvar i mer glesbebyggda och modemässigt senfärdiga delar av byn ända till slutet av årtiondet.

I Sklörbackens museums samlingar finns ett tiotal uppstoppade exemplar av både sabeltandad tiger och grottlejon. De flesta familjer i området har en eller flera tänder från Smilodon som talismaner, vilka ärvs från generation till generation, och fortfarande kan man se bybor som vintertid klär sig i päls från de uråldriga kattdjuren. Vissa av dessa pälsar ser så oförstörda ut att man nästan misstänker att det någonstans i de djupa skogarna än idag finns en levande population av sabeltandad tiger, men så fort man för saken på tal låtsas de se oförstående ut och börjar fara ut i någon bondsk rotvälska som nog har mer gemensamt med tungomålstal än det genuina folkspråk som fordom talats i trakten.

När lejon och sabeltandad tiger försvann i området började lodjuret sakta vinna fotfäste i trakten kring Sklörbacken. Nuförtiden är lokatten en välkommen gäst i trädgården, där byborna ofta lägger ut köttstycken för att locka till sig de skojiga men något blyga djuren.

Fiske

Någon som önskar uttala sig om det här? Själv vet jag ingenting om fiske.

Underjorden

En av få kända avbildningar av det underjordiska Sklörbacken.
Bilden föreställer den smalspåriga järnväg som genomkorsar
byn i alla väderstreck, och som är en av de viktigaste delarna
av områdets infrastruktur, tillsammans med det underjordiska
vägnätet och kanalerna. Foto: Anonym (1882)

Man kan bo här ett helt liv utan att blir varse att det finns två Sklörbacken som samsas på samma yta. Det vanliga, synliga Sklörbacken som finns inritat på kartan och som på alla sätt är inordnat i det svenska samhällsmaskineriet, och ett underjordiskt Sklörbacken som fungerar oavhängigt av alla samhälleliga strukturer.

Det underjordiska Sklörbacken är det i bokstavlig mening. Invånarna tar sig fram i tunnlar i stället för på vägar och stigar, och boningshusen är fönsterlösa källarplan till byns övriga bebyggelse. De underjordiska invånarna har ingen kontakt med de marklevande, och de flesta känner förmodligen inte ens till att det finns en annan värld där uppe. Alla som bor där nere är bleka i hyn, har dålig hållning och en allmänt håglös attityd.

Den som lever under jord är naturligtvis mer begränsad i sina kommunikationer med omvärlden och sina rörelsemönster än den som bor ovan jord. Den underjordiska infrastrukturen är förhållandevis väl utbyggd inom några mils radie från centrala Sklörbacken, men de tunnlar som leder vidare och ansluter till liknande nätverk på andra orter är få, och inte kända av alla som lever där. Risken för inavel är överhängande, för att inte säga oundviklig.

Uppdelningen i ett Sklörbacken under markplanet och ett över skedde i början av 1500-talet. Sedan dess har det underjordiska samhället haft en mycket annorlunda utveckling än det som finns ovan jord. Elektriciteten uppfanns t ex inte förrän på 1990-talet, och bredbandsuppkoppling blev allmänt tillgängligt först för några veckor sedan. Det används dock inte för att ansluta till internet, utan snarare till ett slags intranät där man lägger ut information om lokala barnafödslar, dödsfall och loppisar.

Under jord pratas det en dialekt av svenska som låter främmande för moderna öron, då den beskrivit en egen utveckling alltsedan senmedeltid. Man har ingen tryckt litteratur, däremot en rik flora av muntligt traderad epik. Främst bland dessa är Hollogaarn-eposet som är det underjordiska Sklörbackens ursprungsmyt. Protagonisten i eposet är en långhårig medelålders man som hamnar i konflikt med sin familj och sätter igång att gräva en ny tunnel som leder bort från hembyn (troligtvis Kälsjärv), för att starta en ny bygemenskap några kilometer längre bort. Tunneln snirklar sig dock vilse och för in Hollogaarn på en mängd spännande äventyr. Han brottas med gråtomtar, flyr från Tunnelbrännarna, gräver sig nedåt genom jordskorpan och uppslukas av planetens heta kärna, varpå han spottas upp igen via en vulkan, trettio år yngre och utan ett hår på kroppen. Efter ytterligare ett stort antal äventyr når han slutligen fram till den plats som ska bli det underjordiska Sklörbacken, och där dör han. Ur Hollogaarns yviga skägg (hastigt och lustigt utvuxet efter vulkanepisoden) rullar då en mängd små, små ägg som lägger sig i jorden, och ur dessa föds fram den framtida befolkningen i det underjordiska Sklörbacken.

Hollogaarn-eposet är komponerat på rimmad hexameter och omfattar uppskattningsvis 50 000 rader, men tyvärr existerar ingen nedteckning av verket i skriftlig form. Skrivkunnigheten är inte särskilt utbredd bland invånarna, och den skrift som produceras avviker så kraftigt från konventionell svensk ortografi att den är närmast obegriplig för utomstående. Ett exempel är det hos oss så välbekanta ordet “ortografi” som på det lokala målet skrivs “åourÞÿgraffii”. Det har som synes inte mycket gemensamt med den svenska som vi läser och skriver.

Hollogaarns dödsvals är det underjordiska Sklörbackens officiella hymn. Den genljuder ständigt, om än dovt, i hela bygden, fullt hörbar för var och en som för en stund stänger av den egna pratkvarnen och tar in bakgrundsbruset i alla dess nyanser.

De underjordiska anser ändå att de är svenskar, att de pratar svenska och att de bor i det verkliga Sklörbacken. Men bor de ens i Sverige? De har inga personnummer, deras barn har inte tillgång till barnomsorg eller skolor, och de betalar ingen kommunalskatt.

---

Den som vill veta mer om det underjordiska Sklörbacken rekommenderas ett besök på Underjordiska Sklörbacken-museet. Det är ett ambitiöst och spännande museum, som tyvärr, då det är förlagt ovan jord, inte är tillgängligt för dem som bor i det underjordiska Sklörbacken.